- av SUNE HJORTH OG ANTE JONSSON fra 1989. Boken på 149 sider /A5 og er utsolgt for lenge siden 

Bli heller ikke forundret over at de utomjordiske kan forstå og tale perfekt svensk - da de forteller at de har overvåket kontaktpersonen i lang tid - og med deres meget avanserte teknikk er dette å lære et språk en enkel sak - visse sivilisasjoner kan prege det direkte inn i den fysiske hjerne via spesiell teknikk som det beskrives i beretningen om UFO-CONTACT FROM PLANET IARGA som ligger på denne nett-hovedside.

I den førsta delen skriver medforfattaren Sune Hjorth dette om kontaktpersonen:

...en person som jag bedømer som både trovärdig och synnerligen normalt funtad heter Ante Jonsson och er denna boks medførfattare. Han er en helt vanlig familjefar i Småland, intresserad av modellbygge och antikviteter, har aldrig haft några problem med vare sig religion eller hallucinogena droger, men verkar vara en god iakttagare av vad som händer runt omkring honom, med sinne før detaljer. Jag spårade upp honom av ren nyfikenhet, sedan jag av en god ven fått høra att han hade haft en mycket märklig UFO-upplevelse. Sedan det visade sig att han hade gjort ordentliga nedteckningar av allt som hade hänt, beslut vi att skriva en bok tillsammans. Framfør allt derfor att vi delar rymdfolkets oro øver vad som håller på att henda med var värld. Själv er jag en helt vanlig gymnasielærare i Sundsvall med intresse før schack, historia, humanistisk filosofi, fredsrørelsen och en røkfri miljø.

******

(En utomjordisk sivilisasjon som ofte omtales i boken kalles der DELEFERE, og ut fra beskrivelsen kan det minne om en av de mange grener eller sagt - etterkommerer av den rase som i Meiers kontakter til Semjase benevnes Lyranerne (lyra-pleiadere) - romreisende fra stjernebildet LYREN, men dette er slett ikke annet enn en spekulasjon fra meg R.Ø. - basert på forskning i Semjase-materialet, og de mange paralleller. Dette Meier-materialet via Semjase finnes et annet sted på denne nett-base.)

............betraffande (vedrørende) DELEFERNA fick Ante vidare upplysning om att de under før lenge sen svunna tidsaldrar hade tillämpat sin ofantligt øverlagsna byggnadsteknik i stor skala på jorden. Bl a beharskade de tekniken att skära till och handskas med enormt stora stenblock. Her ligger tydligen løsningen till gåtan med Egyptens ofantliga pyramider och Inkarikets veldiga murverk, en gåta som konventionellt tänkande arkeologer inte har lyckats ge någon tillfredsstallande førklaring till. Här fick nu Ante med egna øgon se hur man på maskinell och kemisk väg fick till stora släta stenblock før byggnadsändamål och kunde håntera dem på ett nästan mirakuløst sätt genom att eliminera tyngdkraftens inverkan. Med en sådan teknik er det lätt att førstå hur varldens megalitbyggen (Egypten, Inkariket, Paskøn, Baalbek i Libanon, Carnac i Bretagne etc) kunde komma till stand. Førmodligen kommer en ny generation arkeologer och framtidsforskare att se på de har sakerna med friskare øgon utan att vara hämmade av så manga konservativa fordomar!

FRA ANTES EGNE OPPLEVELSER GJENGITT I BOKEN:

(Ante opplever den første helt uventede ufo-kontakt den 3.feb-84, og får ved et senere møte med ET-ene en forklaring på sin frykt under dette første møte. Jeg har valgt å ta med denne forklaring i utdrag først her):

"JAG FÅR EN FORKLARING" - den 31.juni -86.

......det har gått en tid sen jag träffade min rymdkvinna, som jag kallar Jenny. när jag nu ser henne igen på vår møtesplats så är det redan sommar. Jag säger att jag har grubblat så mycket på hur det egentligen gick till när jag fick den der førsta kontakten med dom på ett så våldsamt sätt.

"Jag har førstått", säger hon, "att du inte har accepterat mina tidigare svar på frågan vad som hände den där vinternatten før drygt två år sedan".

Jag svarar att nog hade jag godtagit de svar jag fått, men det måste ha hent något mer i och med att jag inte får tiden att gå ihop. "Från det jag først upptäckte är ute på ängen till dess att jag hämtades av polisen måste det ha gått flera timmar efter vad jag senare räknade ut. Men i så fall så är den enda løsningen att jag måste ha varit ombord på farkosten i betydligt øver en timma. Jag har haft mina misstankar men inte varit saker, så därför har jag inte sagt någonting till någon. Dom där killarna som pratade med mej om vad som hände, dom har flera gånger frågat mej om jag inte vill genomgå en hypnos før att eventuellt få fram fler uppgifter, men jag har hittills inte velat gå med på det. I själva verket har minnesbilder børjat dyka upp i mitt medvetande om min vistelse inne i farkosten, och jag har funderat varfør ni satte på mej de har røda och blå ringarna på kroppen och varfør ni skar av hårstrån och la i en burk med vatten eller liknande, och slutligen varfør ni tog en av mina tøfflor och skar bort en bit av gummisulan som ni sedan smälte? Och så undrar jag vad som hände när jag stod inne i den där plastliknande lådan som var som en bastu. Man har ju hørt talas om andra som skulle ha blivit intagna och undersøkta och t o m opererade av er. Är det något liknande som jag har blivit utsatt før?"

Vi hade ett annat litet problem och det var hur vi skulle få dej att inte bli redd när du uppteckte att du inte kunde køra førbi oss. Hade vi anat att du skulle bli så redd så hade vi førsøkt på ett annat vis, men vi hade ju studerat dej så länge dessførinnan, så vi raknade inte med det. när du blev hamtad från din bil så blev du så chockad att du inte riktigt visste vad du gjorde. Du børjade att slå omkring dej med sådan kraft att du mer eller mindre skadade en av våra vaktare så svårt att det tog lång tid innan han var helt återstalld. Men till slut gick du godvilligt med dom andra in i skeppet. när du vel hade kommit in så var du ganska medtagen, så vi gav dej något lugnande. Skall jag vara riktigt ærlig mot dej så var du så chockad att ditt hjarta mer eller mindre hade stannat. Det var därför som du fick de har ringarna runt brøstet och midjan och blev placerad i en tryckkammare."

- "Så ringarna är nåt liknande som vi anvander vid hjartstillestånd då? Men tryckkammaren då, vad skulle den vara bra før? En sån anvander vi vål bara før att hjalpa dykare när de varit nere på alltfør stora djup!"

"Ja, visst använder vi också en form av elchocker, men samtidigt måste trycket i din kropp återstallas. När man får hjartstillestand så føråndras even ditt blodtryck, och det måste samtidigt återstallas till det normala. Det är val det felet ni gør vid hjartstillestånd att ni endast ger elchock, men med tryckkammaren och den snabba hettan så kan man klara av svårare hjartstillestånd."

"Och hårstråna som vi tog av dej, dom anvånds till att på ett enkelt sätt beståmma ålder och køn, dvs kønet visste vi ju redan."

När jag frågar henne om gummibiten på toffeln så børjar hon att skratta och sager: "Det var inte från din sko, utan vi tog ett prov av din hud under foten før att se i hurdan kondition din kropp var. Huden säger namligen en hel del om din fysik, och även en del om ditt psyke."

"Egentligen skulle du ha føljt med vaktarna till ett annat skepp som låg en bit ut och vantade, men oturligt nog så blev vi upptackta av en annan bil på väg søderut, så vi valde att släppa av dej igen. Eftersom vi visste att du skulle bli omhandertagen så gav vi dej inget mer lugnande. Det hade ju kunnat upptäckas vid en narmare undersøkning. Jag måste ju säga som det är: tur att inte fler av er är sjuka och dåliga, så illa som ni blir undersøkta vid era sjukhus. Den undersøkning som gjordes på dej efteråt kunde lika garna ha fått vara."

"Ja, nu vet du vad som hande vid vårt forsta møte, och någon skada har du ju inte tagit. Har du fått svar på dina funderingar, eller är det ytterligare svar som du vill ha?"

-"Jag kan inte komma på något før tillfallet, men jag kommer nog att stalla fler frågor om vi fortsatter att traffas, vilket jag hoppas att vi gør. Det som gør mej lite ledsen är att vi inte kan traffas oftare, men jag førstår ju att du måste ha annat att gøra än att halsa på mej."

- "Ja, tyvarr är det så att våra møten kommer att bli glesare(sjeldenere) den narmaste tiden, men ha tålamod!"

Jag førklarar før henne hur svårt det är varje gång vi skiljs, och att det går flera dagar innan jag kan tanka på något annat, om jag øverhuvudtaget kan låta bli att tänka på allt som händer mej. Med dom orden tar vi farvel før denna gangen och jag hoppas att snart få träffa henne igen.

FÄRD TILL OKÄND PLANET (84-04-26)

........nu har det hent igen: jag vaknar om natten av att någon kallar på mej. Jag går ut, upptäcker samma figur som jag møtt førut, føljer efter honom till samma ställe där jag førra gangen såg farkosten. Det er samma lugna och fina känsla, men med en väsentlig skillnad. När jag upptäcker farkosten denna gang, ser jag fønster eller liknande. Dom er två meter langa och 25-30 cm breda, och inne i farkosten lyser det med ett blågrønt sken med lite skiftningar i brunt. Men det er inget fast sken, det liksom rør sej i vågor. Pløtsligt ser jag ett blankt sken som liksom tar tag i mej och drar mej in i farkosten!

Vad som sen händer er så underbart och otroligt att jag tvekar att skriva ner det. Jag befinner mej i ett rum som mest påminner om en stor glaskula med ena halvan ogenomskinlig och en fjärdedel av andra halvan med matt men genomskinligt glas. Efter en stund kanner jag att någon mer befinner sig i rummet fast jag inte ser någon. Samtidigt kanner jag att det vibrerar under mina føtter. Nar jag tittar ut genom fønstret ser jag till min fasa, att vi inte langre befinner oss vid marken utan någon kilometer upp i luften! Jag førsøker säga något men kan inte. På något underligt vis känns det som om någon ber mej att vara tyst och sätta mej ner. Jag ser mej om efter en stol eller liknande men upptäcker inget annat än en bänkliknande historia framfør det där konstiga fønstret, så jag sätter mej ner på den.

Men døm om min førvaning när jag har satt mej till ratta på den, som liksom omsluter den mej och liksom suger in mej. Nu har vibrationerna blivit starkare och fønstret er inte langre genomskinligt, men fortfarande er det samma mjuka sken i rummet. Jag uppskattar att det har gått ungefar två timmar sen jag kom in i farkosten. Pløtsligt står han framfør mej, den her korta figuren som jag har sett tidigare. Nu ser jag honom før førsta gangen i ansiktet, ja, hela honom. Han er 150-160 cm lang, har normal kroppsbyggnad men langre armar än jag. Hans hår er mer eller mindre ofårgat, och det vaxer runt hela ansiktet, før det syns inga øron och ingen haka. Två stora øgon som nästan er svarta, en platt nasa utan synliga nasborrar och en kraftig och stor mun. Det syns inga tander, hela huvudet er klotrunt på ett lite komiskt vis. Han ser nästan lite sorgsen ut, men samtidigt lugn och mild. Han sträcker fram en arm mot mej, och i handen har han något som liknar en mugg med något flytande i. Det ser ut som kraftigt utspadd mjølk, lite graaktigt. Hans hand ser ut som min med den skillnaden att det inte syns nagra fingrar. Han vill att jag ska dricka. Jag tvekar, men han insisterar, så jag gør som han vill. Det var inte sarskilt gott, en lite fadd smak, men ända søtaktig.

Jag frågar vad det er før något, men får inget svar. I stället vander han sig om mot en vägg, och pløtsligt blir en lysande tavla synlig på väggen. Døm om min førvaning när jag kan läsa helt vanliga ord på svenska: att, och, da, nu! På något konstigt satt får jag också en slags information øverførd till mej av en svensktalande mansrøst, det later som om jag snarare hørde røsten inifrån enn utifrån. Samtidigt som det på tavlan kommer fram en egendomlig kartbild med cirkelrunda symboler av olika storlekar inom grøna och bla felt - säger røsten att det finns andra planeter i vårt solsystem där det existerar liv liknande vårt, men med høgre intelligens och kunnande. Bl a har man en førmåga att resa eller førflytta sej i rymden som vi inte er i narheten av. Vi skulle kunna ta oss fram mycket fortare om vi anvande "slingorna i rymden", vad det nu kan betyda. Vi borde också sluta med kärnvapen och liknande, innan det händer en katastrof.

Detta var det sista jag hørde, sedan var mannen førsvunnen, rummet blev mørkt och jag kunde se ut igen. Jag trodde att jag var nere på ängen igen, men det var jag inte. Visserligen såg jag en skog, några berg och något som liknade en stad. Fast den var inte som våra städer med sina hus, gator och bilar, den bestod av en massa ladliknande byggnader i olika format innanfør en cirkelrund høg och bred mur. I centrum stod ett slags torn, blankt som krom, och på en øppen plats vid ena sidan av staden stod två likadana farkoster som den jag befann mej i. Vi førflyttade oss sakta øver staden och sen øver en sorts øken, mot en skogsbeklädd bergskedja. Jag såg bara två sorters träd i skogen, det ena påminde om lerktre och det andra om någon sorts palmer med stora bruna klasar i grenarna. När vi hade passerat skogen och bergen så kom vi till ett stort vatten med landtungor som gick rakt øver från ena sidan till den andra, och på varje landtunga stod det en massa torn med en låda på mitten. Det var det sista jag såg av allt detta, sedan steg vi rakt upp, och fønstret gick det inte att se ut genom mera. Vibrationerna var tillbaka och även mannen jag träffat innan. Jag fick sätta mej på den där egendomliga bänken igen. Antagligen hade jag somnat, før jag tyckte att det inte hade gått lang stund førran jag åter stod i min trädgård och såg hur han gav sej iväg neråt sjøn. Men jag fick en känsla av att vi skulle møtas igen.....

DEN ANDRA RYMDRESAN (84-08-14)

Det har gått nästan fyra månader sen jag sist träffade honom, så jag trodde det var øver nu. Kanske alltihop bara var inbillning? Men nu har samma sak hent igen, samma inre røst som kallar på mej. Jag och min minsta dotter har sovit en stund, när jag vaknar av att han vill mej något. Jag tvekar att lämna min dotter ensam, men røsten säger mej att hon kommer att sova hela tiden. Jag vill inte lämna henne, men gør det andå. Samma vag, samma ang.

Denna gangen går jag in i farkosten själv, genom en rund øppning, uppfør en trappa, in i samma rum som sist. Men när jag kommer in i rummet, så sitter där fyra stycken figurer. Tre av dom er som den kortväxte mannen jag träffade førra gangen, och den fjärde er nog samma person som jag såg en gang førut ute på gatan. Han er langre än dom andra, har vitt ansikte som påminner om vårt, fast det er lite smalare och langre med vitt hår. Han ber mej sitta ner på den har egendomliga bänken som nästan suger mej på plats. när jag satt mej så kommer en femte figur in i rummet och ger mej en mugg med den där drycken som jag fått førut. Jag undrar vad det er, men han säger inget. Jag får anda svar utav den bleke mannen. Han säger att jag maste dricka ur detta, før annars så klarar jag inte resan vi skall gøra. Jag frågar vart vi skall och varfør.

Han førklarar att vi skall resa till samma planet som førra gangen, men jag er tillbaka innan morgonen. Han vill visa mej en del saker som vi har på jorden alldeles har missuppfattat. Jag frågar varfør just jag och inte andra som kanske skulle vara lämpligare. Han svarar att det finns även andra som varit med om samma saker som jag och att det skall bli flera. Han sier - du er en av de manga som har en annan tro än vi på vad ni kallar kristendom och historia. Jag svarar att det finns tusentals som inte tror på Gud. Han säger att innerst inne tror nog de flesta av er på Gud fast ni inte vågar visa det. Han vill visa mej vad som er sanningen bakom  vår Gud och Jesus som vi leser och predikar om. Han vill även visa vad som kommer att hända om vi envisas med att tillverka och använda kärnvapen.

Hur skall det ga till? frågar jag, samtidigt som jag känner att vi har lyft och er på väg från jorden.

-Du skall få se prov på självførstørelse. Det fanns folk på en nästan likadan planet som er, som børjade tillverka kjernvapen før att strida inbørdes. Det børjade som på jorden med ett krig mellan olika grupper av individer och slutade med att nästan allt liv utplanades. Vad som finns där idag er endast växtlighet och några stationer som vi har byggt før att førsøka bygga upp en ny civilisation. Det er detta vi skall visa er så ni kan førstå vad det er ni håller på att gøra med er sjalva och er planet. Andra har redan sett det, och nu er det din tur. Vi har studerat er sen flera tusen år tillbaka och samma mønster bildas hos er som det gjorde hos DELEFERNA.

Han frågar mej om vi i dag skulle kunna använda stenen på samma sätt som skedde i Inkariket och Egypten i forntiden, om vi skulle kunna spränga bergsrum (huler) som er lika släta(jevne) som glas. Han sier:

"ni har inte lärt er att skära sten i skivor, men skulle ni hitta det ni kallar Atlantis, så skulle hela er civilisation ändras på några år! Jag skall avsløja før dej att både inkas och andra gamla kulturer använde maskiner till det mesta av sitt arbete. Dom fick sina maskiner av deleferna. Ni har inte hittat några rester av dem, men sådana finns bland annat i Atlantis och även hos inkas och på några andra ställen."

Jag frågar honom om det inte finns bevis øver hela jorden på deras och delefernas existens.

- Jo, men ni har bara inte lärt er att tyda och tolka alla tecken och saker som deleferna lämnat kvar. Jag frågar också om Atlantis, vad det var och var det nu ligger, men får ett minst sagt egendomligt svar.: Børja leta i er historia, men tolka den rätt denna gang, så hittar ni det! Leta inte endast på land utan även utanfør Faros, så får ni en utgangspunkt!

Jag känner att det har slutat vibrera, och det har blivit ljust i fønstret på veggen. Jag känner igen platsen från førra gangen och undrar vad som skall hända nu. Han säger att vi skall byta farkost, før att denna skall laddas om. Jag undrar om jag kan gå ut, men det er tydligen inte något problem. Väl ute så känns det som på sommaren hemma, lagom varmt fast mycket torrare luft. Vi går genom en tunnel och hamnar ute på en gata med dom här konstiga husen på begge sidor. Jag kan inte lata bli att känna på en vägg, før dom er så underligt släta. Han säger att det er sten och metall.

"Vi har samma metaller och sten som ni använder till era byggnader, men vi använder en annan legering i vår metall."

Vi er framme vid en annan farkost och går in.

"Nu skall jag visa dej en førstørd planet, något som även kan bli ert øde (betyr skjebne på norsk)!"

Denna gang får jag inte sitta upp utan får lägga mej ner på en liknande historia som jag satt i førut. Jag tror att jag sov en stund, før jag mindes ingenting från den stund vi åkte iväg - till dess att jag blev ombedd att sitta upp och titta ut. Vad jag nu får se er något fruktansvart, inte minst med tanke på att vi kan gøra likadant før oss sjalva på jorden. Stader som er nästan begravda i sten och sand, byggnader - och skogar som er dränkta i vatten, sønderbrand och smält metall! Det otäcka i allt detta er att det som er någonlunda helt, er så likt det som finns på vår egen jord. Han säger:

"Det er inte så konstigt om det liknar jordiska ting, før det er deleferna som har lært er att bygga upp det ni har och som gett er tekniken och vetenskapen. Det enda som dom inte hade med seg er djuren som du kan se hos oss."

På ett ställe ser jag att dom håller på att bygga några hus av sten som dom skär ut ur ett berg før att sedan sätta på en metallkonstruktion. Ett stort stenblock tas från berget till byggplatsen med något som liknar en pram. Men den svävar i luften och lyftes sedan som av en osynlig hand ner på en plattform där stenblocket placeras mellan två stora maskiner som liknar stridsvagnar. Det blixtrar till fran begge två och så er blocket delat i flera flata bitar. Dessa sänkes sedan ner en efter en i en bassang med vatten, och det ryker när de er nere i bassangen. De slipas får jag reda på.

"Vi ska bygga en ny stad har", säger han.

Jag frågar när den ska bli fardig, før med den farten så skulle ju en storstad vara ferdig på en vecka. "Omkring en månad", svarar han. 

Vi fortsätter till andra sidan av berget, der visar han mej den plats der hela denna førintelse børjade, nu bara ett stort hål av sand och grus. Har hade funnits en anläggning lika stor som Skåne med energiførsørjning till halva planeten.

"Så nu førstår du kanske vad som skulle hända om ni inte slutar i tid."

Jag frågar honom vad jag kan gøra åt det och vem som skulle tro mej om jag talar om detta som jag har sett och hørt.

"Det är så manga på jorden som er emot era experiment med kärnvapen och liknande, så ni kan lyckas få era ledare att lyssna och forstå att dom planerar før sin egen undergang. Vi kan inte gøra någonting før att hjalpa er, før om vi skulle visa oss - vilket vi har gjort ett flertal ganger - så skulle vi bli tvungna att førsvara oss. Era ledare tar oss før en fiende, men officiellt existerar vi inte før dom! Vid ett flertal tillfallen har vi blivit jagade och beskjutna, men vi har hellre flytt undan än tagit strid. Om vi ville kriga med er, så kunde vi gøra det, men det vore meningsløst, før det skulle inte bli något kvar av er. Jag ska visa dej vad jag menar."

Vi fortsatter en bit langre bort, och han visar mej en nestan førstørd byggnad. Så ber han mej att titta på tavlan på veggen. Vi flyger tills vi inte längre ser något av den plats vi nyss var på, utom på tavlan. Han säger att avstandet er nestan hundra mil bort. "Titta nu!"

En blixt och ett moln av damm, sedan er det øver. Vi åker tillbaka till platsen, endast før att konstatera att byggnaden bara er en rykande grushøg. Efter denna uppvisning åker vi vidare øver denna enorma sophøg av rester från en civilisation som før länge sedan slutat existera. Vi er på väg tillbaka till den førra planeten. Under tiden som vi er på väg, resonerar vi om DELEFERNA - hur de tog sig till jorden och hur länge dom stannade.

Jag frågade om alla under som finns att lesa om i Bibeln, vatten som delar sej, grashoppor i Egypten och annat.

Jag frågar honom varfør vi inte kan få denna hjälp idag.

"Idag", säger han, "finns inga av dom kvar utan endast tecken och saker som dom lämnat efter sej."

- "Var bodde dom?" frågar jag. "Dom bodde bland bergen och i havet. Jag har ju sagt, att om ni hittar Atlantis och dom stora grottorna, så får ni svar på allt ni undrar øver. Om ni hittar det och tyder tecknen rett, så har ni ingenting att oroas øver."

Vi børjar att prata om førintelsen av delefernas planet, men det finns inte mycket att säga, før han har visat mej vad som hänt. Han säger bara än en gång, att vi måste sluta innan det blir før sent.

fra kapittelet om

BESØKET PÅ HEMPLANETEN DEN 3-5-85.

........nu er vi strax framme, säger hon (en kvinnelig kontaktperson som kalles Jenny, med utseende som et vanlig jordmenneske). "Du får inte bli alltfør besviken av vad du får se, men du har ju sett att vi er i stort sett lika er på jorden. I den staden jag bor i finns det inga høga hus utan bara små hus som påminner om det du själv bor i. Natur och atmosfær er nästan likadana. Klimatet er evig sommar, men med en del stormar. Vi har inga bilar som ni, vi åker omkring på små skivor av metall, när vi inte går eller skall åka några langre sträckor. Vi har sjøar och hav, sand och sten, ja, du får ju själv se att det inte er någon større skillnad på vara planeter. Den størsta skillnaden er nog att du får se en sol och tre andra planeter som motsvarar er måne."

"Nu er det dags før oss att gå till de mindre skeppen, før detta stannar her. På vägen dit skall jag visa dej hur vår planet ser ut härifrån."

Vi kommer in i ett rum med kala veggar, hon trycker på en knapp, ett fønster blir synligt i veggen, och där utanfør får jag se ett jatteklot insvept i dimma utom på några ställen där det er fri sikt. "Ja men det er ju jorden", säger jag. 

"Nej, men jag sa ju att det såg nästan likadant ut."

Efter tio minuter har vi landat på något som ser ut som ett av våra flygfält, fast det er omgivet av sammanhangande byggnader på alla fyra sidorna. Vi går ut, det känns varmt och skønt men betydligt fuktigare än hemma. Hon pekar på en liten plattform med två säten och säger att nu ska vi åka vidare på denna. Det er en gråaktig metallskiva, c:a två meter i diameter, 30 cm tjock och med en upphøjning i mitten. Vi satter oss på setena och hon sticker in en liten bricka som ser ut som våra kontokort i en springa på någon slags automat  - på en stolpe vid sidan av upphøjningen. Efter en sekund så lyfter vi c:a en meter fran marken och børjar glida framat i en hastighet som jag kan jamføra med en bil i stadstrafik. Vi närmar oss en byggnad som er lang och lag, och hon tar fram ett nytt kort nar vi kommer till en stolpe strax innan huset. Nu øppnas en port och vi åker igenom.

Utanfør ser det ut som i ett sagoland, ljusgrøna kullar, buskar och träd, men ännu syns inga byggnader eller vägar. Framfør oss ligger en bergskedja, men även den er bevuxen med gras och träd. Den verkar vara flera mil lang och ett par kilometer høg. Farten økar något och vi er snart uppe på krønet. Den syn jag får se på andra sidan går knappast att beskriva, jag har antagligen hamnat i paradiset! Langt därnere ligger en samling hus liksom i en dalgang i Alperna. En flod rinner spikrakt igenom hela dalen, med hus på båda sidor. På sluttningen där blommar nästan alla trad i regnbågens farger, och på sluttningen mittemot ser det ut som stora vinodlingar. Hon stannar skivan, vi stiger av och hon frågar vad jag tycker. Jag er stum och får inte fram ett enda ljud. Det jag känner kan inte beskrivas, jag ryser av vällust infør vad jag ser, men till slut så svarar jag henne att det inte kan vara sant. Vi sätter oss ner i graset, det riktigt skimrar av varje strå.

"Tror du att du skulle kunna stanna har och lämna allt bakom dej? Jag vet att du skulle vilja, men kan du?"

"Troligen, om jag fick med mej en vän", svarar jag. "Vi skall åka hit upp när vi varit nere och presenterat dej før min familj. Vi skall också ha något att äta och dricka, før vi har inte så manga timmar på oss førran du skall återvanda till ditt hem."

Jag tittar på min klocka, och den er några minuter øver tolv. Det här med tiden reder jag aldrig ut, jag kan val inte ha åkt så langt på ett par timmar!

"Skulle du ha färdats med era farkoster, så skulle det ha tagit øver 110 år!"

Vi sätter oss på skivan igen och glider ner i dalen. Vi åker øver floden till hus i den ena andan av dalgangen, tydligen bor hon här. Vi stannar och går in. Jag måste säga att det førundrar mej lite att allting verkar så likt vårt jordiska. Huset er gjort av trä och sten, møblerna av tre och metall, det står några gula och vita blommor på ett bord, jag ser en hall som antagligen är en spis..............

noe lenger fram i kap.

: ....när vi badat ferdigt, går vi in och dricker en kopp te och pratar en stund. Vi åker tillbaka till dalen och parkerar skivan på ett litet torg. Har er det liv och rørelse, men ingen av dom andra tycks lägga märke till mej. Runt hela torget finns det små affærer och vi går in i en så att jag får se hur den ser ut. Det er bara en person inne, och før varje sak hon tar i en hylla så sticker hon in ett kort i en springa. När hon er färdig, går hon. 

Hur fungerar det här nu da? 

Min nya bekantskap tar upp ett kort och visar mej. Hon tar en sak på en hylla utan att stoppa i kortet och går mot utgangen, men den er och førblir stängd. Inte førran hon stoppat i kortet øppnas dørren. Ett mycket sinnrikt system! När en person handlat färdigt i olika butiker så kan hon gå till en bank på samma torg. Hon lämnar da fram sitt kort som en tjansteman tar emot och stoppar in i en liten apparat och trycker på några knappar. Ut kommer da kortet och en liten lapp. Men det syns aldrig några pengar.

"Vi anvander inga pengar, vi handlar med tid."

- "Tid?" säger jag.

Så tilbake til Antes beskrivelse:

Vi lämnar torget før att åka hem till henne och få en bit mat, det børjar bli dags før mej att återvanda hem. Hemma hos henne står där en riktig festmaltid framdukad. Medan vi äter får jag beratta en del om hur vi lever hos oss, men jag førstår ju att dom redan vet det mesta. En sak kan hon emellertid inte førstå, och det er att vi inte kan hålla sams utan maste hålla på och kriga med varandra.

"Men det er svårt før ett fåtal människor att påverka de styrande så att de tar sitt førnuft till fånga."

"Men vi har sagt, att den dagen som ni slutar med kärnvapen och liknande, da skall vi visa oss før era styrande (myndigheter) utan att bli avvisade. Det har t o m gått så långt att några av oss har blivit tillfångatagna av era militarer och inspärrade, før att sedan tystas ner och glømmas bort. Men vi har hämtat hem dom, och manga myndigheter vet redan om att vi existerar. Men dom vill inte offentliggøra det, enligt vad dom säger skulle det bli kaos, om allmanheten fick reda på det. Men den verkliga orsaken er att dom er rädda att vi skall ta øver och att dom inte längre skall få härska øver er. Dom tror sig dessutom vara skapta før att härska øver hela universum, eftersom inget skulle vara så høgtstående som människan. Men de vet inte hur fel dom har, før ni er inte alls särskilt høgtstående jämnført med raser på andra planeter....."

ÅTERBESØK PÅ HEMPLANETEN (85-06-11)

Morgonen den 10 juni kl, 06.45 - efter det att min fru hade gått till arbetet - ringde telefonen. När jag lyfte luren, hørde jag en røst som frågade vad jag ville. Jag førstod inte riktigt. "Vad då ville?"

- "Du har ju kallat på mej!" Jag blev lite irriterad och frågade vem det var och vad hon ville.

"Du kan ju kalla mej Jenny, och du kallade på mej i går kvall."

Vid det har läget tyckte jag mej känna igen røsten, det lät som kvinnan jag hade besøkt langt ute i rymden, och mycket riktigt, det var hon! "Hur i all sin där kan du ringa mej har? Mej veterligt så har jag inte kallat på dej, men när jag var ute och gick i går kväll så funderade jag øver att det skulle vara roligt att få träffa er igen. Jag skulle vilja veta lite mera om er hemplanet innan jag kan bestämma om jag vill flytta på mej."

"Kan du vara klar att åka med mej om 30 minuter?"

När jag hade hamtat mej från den førsta øverraskningen så svarade jag ja och lovade att komma till vår senaste møtesplats. Jag ringde till min arbetsplats och begärde ledigt, sen tog jag bilen och åkte i väg. Val framme parkerade jag bilen lite undangømt och väntade. Jag knappte på bilradion och lyssnade till musiken. Pløtsligt avbrøts den och jag hørde hennes røst i radion i stället!

  Jag uppmanades att komma nu. Jag gick ur bilen och ut bakom kalhygget, där stod eller hängde den äggliknande farkosten, och utanfør den stod hon, rymdkvinnan. När jag går fram till henne, kramar hon om mej och vi går in i ägget och ger oss iväg. Jag frågar om jag inte behøver gå igenom samma behandling som førra gangen jag skulle resa, dvs proceduren med drycken.

"Nej, det du fick då räcker før fem månader, så du klarar dej fint ett tag till."

Jag frågar om vi är på väg till hennes hem?

"Om du vill det så skulle jag bli glad. Jag har faktiskt saknat dej en del sen sist vi träffades, men jag ville inte ta kontakt med dej, utan du skulle få fundera øver vårt møte i lugn och ro."

Jag säger att jag har gått och grunnat på det jag har varit med om varje dag så att jag värken haft tid eller lust att gøra något vettigt. Men jag har också blivit lugnare och mer harmonisk än førut. Vi pratar en stund om livets underligheter, inklusive några egendomliga upplevelser som jag har haft, och rätt vad det er - så er vi framme vid det stora skeppet som skulle føra oss till hennes hem. Denna gangen vet jag inte om jag er ensam jordbo ombord på skeppet, før vi sitter i ett mindre utrymme än førra gangen. Men te och brød får jag även nu. Jag säger att jag knappast tror att jag skulle kunna lämna allt därhemma bakom mej och bosätta mej på hennes planet, även om det kan kännas lockande ibland.

"Det har jag førstått från førsta børjan", säger hon, "men jag ville erbjuda dej det i alla fall. Jag skulle inte heller kunna lämna mitt hem och flytta till en annan plats. Men om du er intresserad så hoppas jag att du kan fortsätta att halsa på mej, før du skall veta att avstandet inte har någon betydelse. Och skulle du kanna dej missmodig och nere så kan du kalla på mej, før jag finns alltid här om du vill ha någon att trøsta dej hos."

- "Men det maste ju kosta dej en massa arbete att ta dej hem till mej, och dessutom har jag inte fatt klart før mej hur det skall gå till att kalla på dej!"

"Om du lovar mej att inte visa den før någon så skall jag ge dej en liten sak som du kan kontakta mej med när du vill. Du skall få den och en instruktion om hur du skall använda den, det er en slags kommunikationsradio så att du även kan prata med mej genom denna. Och vad beträffar kostnaden før att hämta dej så kostar det mej inte mer än det gør før dej att åka med bilen en 30-40 mil. Det er en så ringa kostnad før den glädjen jag känner när jag får träffa dej. Du har liksom blivit en familjemedlem genom alla åren som jag har studerat (øvervakat) dej i skolan och när det blev bestamt att jag skulle få träffa dej så blev jag alldeles førstummad av glädje. Tänk att få träffa en person som inte vet om vår existens eller att det øverhuvudtaget finns fler än dom själva i universum! Jag var både nyfiken och spänd infør møtet med dej, så jag fungerade inte riktigt på flera månader efter det att jag fick beskedet om att du skulle tillfrågas om du ville komma hit. Och jag trodde nästan att det skulle misslyckas när jag fick reda på vad som hände den der før dej så otacka vinternatten. (...under første kontakt forsøkte de nærmest å ta kontaktpersonen Ante ombord med makt, og det skapte naturligvis frykt hos Ante)

Men som jag forklarat førut så bar dom... (som skulle hente/overtale Ante til å bli med)....sej minst sagt klumpigt åt. Vi fick børja om från børjan och ta det steg før steg, så att du skulle åørsta att vi inte ville dej något ont. Vi skulle aldrig kunna gøra dej eller din familj något mot din egen vilja."

Jag frågar henne om de inte skulle kunna gøra något før att førhindra att så sker?: "Med ert kunnande och er teknik skulle det val inte vara så svårt att sätta stopp før det, och det finns annat också som ni skulle kunna hjälpa oss med. Ni skulle kunna varna oss før katastrofer av olika slag och hjälpa oss att gøra något at den hungersnød som råder i stora delar av världen, før att inte tala om all miljøførstøring av vår natur och vårt vatten!"

- "På det kan jag enklast svara, att ni maste lära er att ta ansvar själva. Skulle vi gripa in och klara er ur era svårigheter, da vet ni att det spelar ingen roll vad ni gør, før vi står bakom och hjälper er om det går snett. Titta på ett socialfall, han behøver inte gøra något, bara gå och hämta hjälp på socialbyran, när han inte klarar av att betala sin hyra eller sin mat. Var skulle det sluta om manniskorna inte førsøkte løsa sina problem själva?"

"Alla dessa miljarder som er krigsmakt kostår, varfør tar ni inte dom och använder dom till att odla upp stora økenområden och bygga bevattningsanlaggningar, och større och bättre reningsanlaggningar till era industrier? Da svarar ni val med att det i så fall skulle bli stor arbetsløshet. Men det skulle det inte alls bli, det skulle i stället ge arbetstillfallen i flera generationer framåt. Ni skulle få se att även er brottslighet skulle minska mer och mer før att till slut førsvinna helt, och även missbruket av sprit och narkotika skulle till slut førsvinna. Visst skulle det ta en generation eller två, men skulle det inte vara något att strava efter? Ni vill val ända att era barn och barnbarn skall få känna en mening och trygghet i livet, utan att behøva gå och oroa sig før framtiden!"

Noe senere i samme kapitel:

.......sedan sitter vi och pratar om lite av varje. Jag kan inte frigøra mej från det hon berättade på vägen hit, om den krigsfara som vi befinner oss i. Jag frågar henne, om hon kan säga närmare när i så fall detta krig skulle bryta ut.

"Jag kan bara säga, att om ni inte slutar med era anstrångningar att hitta på olika førintelsevapen, så kommer ni inte att få se era barnbarn."

-"Så du menar att vi skulle ha ett krig på jorden inom de nærmaste 20-30 åren?"

"Ja, men du kan vel tala om før mej om det är något som jag kan gøra, eller menar du att jag bara skall stå där som en åskådare och heja på det bästa laget? Skall jag gå ut och berätta detta som jag har fått veta av dej? Vem skulle i så fall tro på vad jag säger? Jag har ju inga bevis før din existens!"

- "Om du talar om vad du har fått veta så skall du se att du kommer att få miljoner manniskor på din sida."

- "Jag har nog haft mina funderingar på att ge ut allt det här som jag fått mej berattat - i bokform."

- "Ja, det är en bra børjan, før det blir uppskattat av alla dom som vill få ett slut på den militara upprustningen. Men du skall veta att du kommer att få en massa motstånd också. Men du kommer att få hjälp av dom som tror på dej!..........."

Besøk på havsbottnen (85-07-22)

Det er nu ett tag sedan jag har haft några upplevelser som jag kunnat sätta i samband med det som hänt tidigare, men natten till søndagen har det hänt något mycket konstigt som jag har svårt att førklara. Jag väcktes av någon eller något som sa mej att jag skulle gå ut och sätta mej i bilen, før att sedan få instruktioner allt medan jag kørde. Jag gjorde så och hamnade till slut någonstans mellan Urshult och Ryd (i Småland i Syd-sverige). Jag parkerade bilen invid vägen och gick ett litet stycke till tills jag stannade vid en stolpe (av sten tror jag) i en liten glänta (slette). När jag väntat en stund liksom blinkar det till ovanfør mej, och jag får se "ägget" igen.

När vi åkt några minuter så er vi framme vid øppet vatten som måste vara havet. Efter kanske en halv timma børjar vi sänka oss ner, och jag upptäcker en del ljussken som kommer från båtar, både stora och små. Nu kan vi ju inte undgå att bli upptäckta, tanker jag, men før førsta och enda gången under denna resa säger han något.

"Det du nu skall få se, har ingen människa sett på flera tusen år!"

Strax darefter går vi ner i vattnet och førsvinner i djupet! Efter c:a fem minuter får jag se något så fantastiskt, att det knappt går att beskriva i ord. Det ser ut som om det var en hel stad under vattnet, där fanns konstiga byggnader som jag aldrig sett maken till! Vi stannar utanfør något som liknar stora hangarer, och på dessa så finns det något som jag sett i tidigare upplevelser, stora blanka klot (kuler), som sitter på några pelare uppe på taken. Min pilot går fram till den inre väggen, en førut osynlig dørr øppnar sej och stangs bakom honom, och ett øgonblick senare ser jag honom på väg genom vattnet darutanfør, in i en av hangarerna! Själv sitter jag och tittar ut på allt det egendomliga. Jag ser en person som simmar darute, utan någon som helst grodmansutrustning! En del fiskar - stora och små -simmar också førbi mitt fønster. En bit langre fram ser jag en person som står som på vakt, han haller en stang med en kula på och står alldeles stilla! Jag ser ut genom pilotens fønster och får da se något som får mej att haja till.

Platsen där vi står er stensätt precis som vara gamla gator, och en bit langre fram till vanster står det tre stycken pelare och sønderfallet murverk som påminner om en tempelruin från antiken! Jag rakar titta lite på pilotens instrumentpanel och ser da något slags kartor, fast utan ortsnamn. Det er nu som jag får ideen att førsøka rita av en av dessa kartor. Jag har førberett mej før sådana här upplevelser lite mera de sista gangerna, så jag har en penna och ett litet block i bakfickan. Jag hinner inte rita så mycket førran min pilot er tillbaka igen. Han har vänt och hamtat en lada av något slag. Han øppnar en lucka i golvet och tar upp en likadan lada, och placerar den hämtade där i stallet. Sen går han ut med den upptagna ladan och er borta så länge att jag hinner rita av en av dom fyra kartorna som finns vid hans plats. Nu er han tillbaka igen, och vi er på väg upp till havsytan. Väl uppe ser jag ett stort fartyg 700-800 meter langre bort och så førsvinner vi upp i natthimlen. Jag ser inte så mycket mer än en del lysen under mej. Efter en stund passerar vi en stad, som av alla lampor och ljus att døma måste vara rätt så stor, den återstående tiden ser jag bara utspridda ljus lite här och var. Efter en stund sänker vi oss ner till ett par hundra meters højd, før att slutligen stanna i gläntan där jag blev hämtad. Snart står jag åter ute vid stenstolpen och ser när han ger sej av i nattmørkret. Før mej återstår bara att gå till min bil før att åka hem och lägga mej.......

MØTE ME,D LÄRDE FRÅN RYMDEN (december -85)

Det har nu gått några månader sen jag träffade mina vänner fran någonstans, men nu har jag blivit kontaktad igen och avtalat om ett nattligt møte vid en sjø som ligger norr om mitt hem. Jag beger mej till møtesplatsen i god tid och sitter och väntar på en timmerstock vid en grillplats vid strandkanten.

När kvinnan kommer er hon inte ensam utan i sällskap med två før mej okända män. Dom ser lite annorlunda ut än andra som jag sett tidigare, er ganska korta till växten, har langa armar, händer och fingrar och längst ut på fingrarna där vara näglar sitter har dom liksom runda och platta fingerspetsar. Benen er smala och de har någon form av skor eller støvlar, blaaktiga till fargen. Huvudet er något ovalt, de har liten mun, stora runda øgon, smala øron och liten, platt nasa. På kroppen har dom en åtsittande blågrøn trika, ganska blank, och ett bälte med två vita trianglar och en kvadrat. Jag ser också ett tecken bestaende av två hopkopplade cirkelsegment, det ena grønt och det andra blått. Jag frågar vilka de er och var de kommer ifran. Kvinnan svarar att dom kommer fran andra sidan av hennes planet och er vetenskapsmän.Naturligtvis undrar jag varfør dom vill ha kontakt med mej, och den ene børjar med att berätta om saker som har hänt i historien.:

"Før flera tusentals er sedan - när vi hade kommit så langt med vår teknologi att vi kunde børja utforska universum -  gjorde vi resor till manga platser, även till er planet. Vi väntade länge innan vi besløt att ta kontakt med er, men sedan gjorde vi åtskilliga førsøk, tyvarr inte med särskilt lyckade resultat. Det har hänt att vi blivit hånade och førføljda och t o m avrättade før att vi har velat hjälpa er."

- Hur menar du, säger jag.

"Før länge sedan førsøkte vi att lära er vad som var ratt och fel, vi hjälpte er att stifta vissa lagar, tänk på de tio budorden som vi gav er! Vad har hänt med dem efter alla dessa år? Har ni førstått dem och levt efter dem?"

- "Så ni menar att det er ni som har gett oss dem? Är det också sant att den person som vi kallar Jesus var en av er?"

"Nej, han var en delef som kom från vår tvillingplanet, där hans far var läkare, men det fanns fler än Jesus som verkade på jorden vid den har tiden, Maria var inte den enda kvinnan som fick en son efter oss. Det var noga räknat 17 kvinnor till - som fick søner av vara førfader. Att det bara blev Jesus som blev ihågkommen beror på att han lyckades få en skara som trodde och litade på honom, vilket inte de andra sjutton fick i någon større utstrackning. Dom blev utstøtta och hånade, så till slut hämtades dom hem till det ställe som de kommit ifrån."

"Men varfør kunde ni inte helt enkelt visa er och ge er till känna, utan att behøva børja från ett nyføtt barn? Och Maria blev alltså befruktad i vanlig ordning?"

"Som sagt, vi har visat oss atskilliga ganger, men era såkallade ledare och styresmän vill inte visa er att dom tar oss på allvar. Dom førsøker bortførklara oss som inte existerande, før dom tror att vi skulle ta øver er jord och gøra dom till vanliga medborgare som ni själva. Men enligt vår mening så er det ni vanliga människor som har det lättast att ta oss på allvar, så därför har vi bestamt oss før att ta de førsta kontakterna med er, inte alla - men ett hundratal av er. När ni känner att tiden er mogen så kommer ni att påverka era ledare så att även dom førstår."

"Varfør just du har blivit en av dom utvalda vet du sen tidigare. Du och några andra har inte førsøkt att førneka oss, även om ni inte heller tog ställning før vår existens førran den dagen da ni alla samtidigt blev påminda om att vi existerar. Vi kan bara beklaga att det gick lite klumpigt till før några av er, men efter vad jag har hørt och sett så har ni inte tagit någon skada, tvärtom. Du har i stället blivit självsäkrare och mognare än du var føre vårt førsta møte. Annu viktigare er kanske att du har blivit ett med dej själv, och det er mer än vad andra någonsin kommer att bli. Du kommer att märka det när du så småningom ställs øga mot øga med alla som førsøker øvertala dej att allt detta er fantasier och drømmar. Du kommer även att få träffa personer som säger sej vara experter på allt som handlar om oss och vara førehavanden, men du skall marka att dom inte har den minsta aning om vad det hela handlar om. Skall vi tala om experter så finns det väl egentligen inte några andra än du och dina vanner som vi kontaktat, ni er ju de enda som känner oss."

"Och nu till den stora frågan. Du har blivit tillfrågad om du vill komma till oss, men du svarar inte blankt nej, och du har inte avvisat oss när vi besøkt dej. I stället har du kallat på oss vid olika tillfällen før att få hjälp att reda ut vissa saker. Vi har sagt att vi skall hjälpa dej, men inte så mycket på en gang att det väcker før stor uppmarksamhet, utan vi tar det lite i taget. Du har kanske funderat øver vad vi vill dej? Vi vill samarbeta med dej, och om du er beredd på att fortsätta våra møten så lovar vi att hlla kontakten så länge du själv vill."

"Men varfør kan ni inte ge er till känna før manga fler än før bara en handfull människor?"

- "Som jag sa så har vi førsøkt att på ett stilla och fint sätt få kontakt med er, men i de flesta fall så blir vi anfallna av era militärer, som av någon anledning inte vill tala om før er -- att vi finns till. Vi har inga som helst planer på att starta något krig, utan vi har enbart fredliga avsikter. Men så länge inte era myndigheter godtar vår existens så kan vi heller inte hjälpa er till rätta innan det er før sent."........

ANDRA BESØKET PÅ HAVSBOTTEN (88-09-02)

Efter ett langt uppehøll - hør min rymdkvinna Jenny äntligen av sig igen, den har gangen skall vi møtas klockan tio på førmiddagen. Jag åker ut till møtesplatsen klockan halv tio och sitter och väntar på att hon ska dyka upp, men hon kommer inte. I stallet får jag syn på det har ägget en bit bort mot en udde, så jag reser mej och går dit. När jag er framme så glider en bit av väggen åt sidan och en øppning blir synlig. När jag kommit in i ägget sluts väggen, och jag känner de vanliga vibrationerna. Vi stiger rakt upp, førmodligen otroligt høgt, før jag kan se både vast- och østkusten. Så ändrar vi kurs och går søderut, øver Holland, Belgien, Frankrike och vidare in øver Spanien, där vi svänger en aning vasterut mot Atlanten. Efter en liten stund går vi ner på så låg højd att jag inte kan urskilja något land. Efter høgst en timmes flygning stannar vi pløtsligt och går ner mot vattnet, før att stanna strax ovanfør vattenytan. Jag ser att min pilot mixtrar med några knappar och en ratt. Piloten, det er min berrätande vän från ett tidigare møte. Så børjar vi røra oss igen, men inte uppat utan ner i vattnet!

Genom väggen ser jag inte mycket annat än skum och bubblor, och det blir allt mørkare. Men så blir det åter ljusare, och vi befinner oss i en (nerifrån belyst?) dalgang, bestående av både mjuka och bøljande fält och høga, spetsiga klippor (eller kanske jag skulle säga bergskedjor). Så stannar vi mitt framfør en bergvägg, och i väggen finns en jättestor tjock och tung port som øppnar sej genom att glida åt sidan! Efter vad jag kan se så er den av metall, omkring 25 x 25 meter i fyrkant och kanske 5-6 meter tjock. När den er helt øppen, glider vi in i en ofantligt stor grotta - kanske ett par kvadratkilometer stor - med alldeles släta väggar utmed sidorna till 50-100 meters højd. Ovanfør det släta er det skrovliga ytor.

Vi har stannat på en avsats som tycks sträcka sej runt hela grottan, och i grottväggen finns ytterligare portar och dørrar och trappor som leder upp till andra avsatser. Min pilot har lämnat ägget, simmande mot en dørr i berget. Den øppnas, och det syns ett rum innanfør. Det kan vara någon form av sluss, och även den stora grottan måste vara byggd så att den går att tømma på vatten. Varfør skulle den annars behøva trappor och racken på och till avsatserna? En annan sak som slår mej er att dom stora portarna er numrerade med helt vanliga siffror. På andra platser jag sett har det bara varit några geometriska tecken, kvadrater, trianglar, cirklar och punkter. Mellan några av portarna finns några slags tavlor, och på dessa er kartor uppritade. Snett bakom mej er en ingang med siffran 4, jag kan även se en sexa, en sjua, en etta och en bit ovanfør sjuan en femma. Mellan sexan och fyran hänger en tavla med en kartbild av Europa, Afrika, Nord- och Sydamerika, Grønland och Antarktis. I Atlanten mellan Nordafrika och Florida på kartan finns en stor markering med en rød cirkel, och fran denna cirkel går det ut flera røda streck till olika platser på kartan, bl a till Nordsjøen och Ishavet. Det streck som går mot Nordsjøn er numrerat med en fyra, samma som finns på en port i grottan.

Streck nummer fyra slutar i Nordsjøn en bit utanfør hollandska eller tyska kusten, før att där førgrena sej i ytterligare fyra streck. Om jag inte minns fel så gick ett till Østerrike, ett mot Norge och Sverige, ett mot England och ett mot Sovjet. Før varje streck på kartan tycks det finnas ett nummer som har sin motsvarighet på någon av de mindre portarna i grottans väggar. Om dessa portar leder till någon sorts färleder eller tunnlar i underjorden eller ut i vattnet, det vet jag inte. Det måste ha gått någon halvtimme sen min pilot gav sej iväg, men nu kan jag se honom igen komma ut ur en dørr i väggen. Vid sidan av dørren lyser en blå lampa, och strax efter det att han passerat lyser det røtt eller gulrøtt. Jag hør ett ljud, och strax darefter er han inne i ägget. Den stora porten øppnas, men vi åker inte direkt ut ur grottan utan føljer grottväggen inåt. När vi kommit längst in i grottan så får jag se något otroligt, i bergväggen sitter stora fønster, 10-12 meter breda och 5-6 meter høga, och innanfør dessa fønster er det liv och rørelse! Det ser ut som någon verkstad av något slag, där finns farkoster, både såna som jag tidigare sett och andra, och där finns mänskliga varelser som arbetar med någonting!

När vi passerar det sista fønstret får jag också se något minst lika märkligt, namligen raketer eller liknande! På en av dem står det USA med stora vita bokstaver och något mera som jag inte uppfattar innan rummet bakom fønstret blir mørkt. Jag børjar genast fundera øver det jag sett och førsøker få svar av min pilot, men han er mol tyst. Strax efter er vi ute ur grottan, på väg i dalgangen och upp till ytan(overflaten). Efter någon timma er vi tillbaka vid utgangspunkten hemma i Småland. Hela resan tog val inte mer än høgst tre timmar, grottbesøket inraknat. Väl framme vid stranden skall jag just ga tillbaka till min bil, da jag upptäcker Jenny, min rymdkvinna! Ingen kan val bli gladare än jag när jag ser vem det er. Vi står och pratar om vad som hänt när jag får en vild ide i skallen. Kan vi inte aka hem till mej och dricka en kopp te? Hon skrattar och frågar om jag vågar det.

"Det er klart att dina kläder kanske skulle väcka uppmarksamhet", säger jag, men hon lugnar mej och efter ett tag så sitter vi hemma i vardagsrummet vid en kopp te. Under samtalet om händelserna i havsgrottan kommer jag in på raketerna jag såg, och da blir hon strax lite allvarligare.

"Dom har blivit upphittade på olika platser", säger hon, "och dom kom inte enbart fran USA utan fran manga nationer".

Efter samtalet om raketerna var hon sej inte riktigt lik längre, hon var inte den glada och pigga Jenny som jag haft att gøra med tidgare. Jag har aldrig sett henne så allvarlig och ledsen som hon var nu.

"Du skall inte lita førr mycket på vissa nationers løften och fina tal om nedrustning, jag kan tala om før dej att det har aldrig rustats så mycket på er jord som nu". säger hon.(Høsten 1988).

"Det som dom håller på med nu, det er førberedelser før ett krig som kommer att utplana er alla. Du måste tro mej Ante, sextio procent talar før att det blir så, och det økar med någon procent varje år som ingenting radikalt gørs."

Vi fortsätter med att prata om andra saker, och det slutar med att vi ger oss av till stranden. Sedan vi pratat en lang stund blir hon hämtad på samma sätt som tidigare och jag återvänder hem. Men så mycket er säkert, som att jag aldrig kommer att kunna sluta att tänka på Jenny, min fantastiska rymdkvinna och hennes vänner från darute någonstans!

UTRAG FRA KONTAKT DEN 30.MARS 1989

.......när vi sitter runt lampan, ser jag hur de verkligen ser ut. Dom er c:a 150-160 cm langa, ganska klent byggda, med ett paronformat huvud, en halv gang større än vårt. De er ljusare i hyn, har inget hår uppe på skallen, daremot något tunt, mørkblont, polisongliknande hår från de små och platta øronen ner till hakan. De har smala läppar, en liten antydan till näsa och ganska stora øgon. På hjassan (hodeskallen?) ligger fyra smala metallskenor, fästa på en ring i nacken mellan øronen. Två av metallskenorna går ner mot pannan och två vid sidan av øgonen. Han har en åtsittande (tettsittende) overall som ser ut att bestå av c:a 2 cm stora metallplattor. Overallen er heltäckande, den går anda ner under fotsulorna men slutar vid handleden, där någon sorts vantar tar vid. Han har också ett svart bälte - troligen av metall - med några symboliska tecken. Där finns två vita trianglar som lyser svagt, två stående rektanglar med ett rosa sken som varierar i styrka, och en symbol bestaende av två varandra korsande cirkelsegment mellan två lodrata streck. Den ena lodrata rektangeln reagerar när jag talar med honom och liksom føljer min røst. Från bältet går två skenor øver brøstet upp till en metallring som han har runt halsen, och på skenorna sitter tre vita runda plattor - två på hans høgra sida och en på hans vänstra.

På hans vänstra axel sitter en liten dosa med två knappar och något som ser ut som en stickkontakt. Bagge personerna er lika varandra, bortsett från att den andra har en väska eller låda som hänger på sidan och något som liknar en stämgaffel. Jag frågar vad som skall hända nu och varfør dom tog kontakt.

"Vi vill veta om du fortfårande er intresserad av att hålla ditt løfte till oss som kontaktperson. Om så er fallet så skall ni alla få den information som fordras før att kunna uppratthalla kontakten med oss och de andra."

Jag svarar ja på deras fråga och undrar i min tur om de kan säga varifran de kommer. "Vi kommer mycket langt harifrån, men andå fran en plats i samma system som jorden ingår i. Vi har stationer på nära hall, bl a på jorden på tre olika platser. Du har varit på två av dem, nere i haven, den tredje platsen ligger på jordytan, men dold før att ej upptackas av er. Den på jordytan er den aldsta. Sen har vi ytterligare sex stationer på olika planeter, men jag kan inte säga vilka."

- "Ligger dessa planeter langt bort från jorden?"

- "C:a två dygns resa."

- "Jag har ju varit på er hemplanet, den verkar ju inte vara så langt borta."

- "Du har aldrig varit på vår egentliga hemplanet, utan bara på ett par av våra stationer. Men vi er där manga år i taget, så på sätt och vis har du ändå varit hemma hos oss."

***

(Noe senere: ) .......jag säger att jag funderat øver hur de kan vara under vattnet utan någon speciell dykardrakt.

"Vår drakt er mycket speciell", säger han, "med hjälp av den kan vi skapa ett osynligt energifält runt omkring oss som støter undan vattnet før en kort stund".

Han tar sig mot axeln där den lilla dosan sitter, sen går han mot mej. När han er på en halvmeters avstand, så känns det som om en osynlig vägg trycker mej åt sidan! När det er dags før oss att skiljas, gør han en rørelse øver bältet, och efter en stund lyfter han fran marken (!), strax føljd av den andre. Jag ser dom 15-20 meter upp, sedan er dom borta! Halvvägs hemåt i bilen får jag syn på ett ljus øver vägen, det blinkar till ett par ganger och så er det borta. Det måste ha varit dom....... 

Når jeg ( dvs.Rune Ø. og Terje Oksdøl) besøker Ante i juni 2001 forteller han at kontaktene til de utomjordiske fortsatt pågår, og at han gjør nøye nedtegnelser etter hver kontakt  - slik har han nå en stor bunke med papierer fra sine kontakter, som kanskje samles til en ny bok etterhvert forteller han.

**