K5

Femte kontakten Söndagen den 16.2.1975 kl.23.41

1 Semjase. Vi har konstaterat att du redan arbetar med att göra vår sak känd - mycket snabbare än vad vi egentligen hade raknat med.
2. Men icke desto mindre är vi glada åt det, och vi har inget emot din brådska.
3. Det hade emellertid kanske varit bättre, om du hade avvaktat lite till.
+ Jag tyckte att jag redan nu kunde klara av det tunga förarbetet, eftersom detta säkert kräver mycket arbete.
4 Semjase. Det är säkert riktigt, eftersom allt inte kommer att bli så lätt.
5. 1 grund och botten har vi inte heller något att invända, för vi vill överlåta allt till ditt eget avgörande.
+ Tack. Ditt och de andras förtroende är en ära för mig. Men tilltror ni mig inte lite för mycket ?
6 Semjase. Du har en sund humor.
+ Tycker du det ?

Semjase:
7. Ja verkligen, för man kan då sannerligen aldrig överskatta dig, eftersom du alltid ger det bästa av dig själv, och försöker göra det bästa av det du ger dig i kast med.
+ Du smickrar mig.
8 Semjase. Visst inte, det är bara så !
+ Nog av det, Semjase, för du har säkert inte kommit hit för att vi ska överösa varandra med smicker och beröm.
9 Semjase. Du har rätt, och just i dag skulle jag vilja berätta för dig om något, som kommer att intressera inte bara dig utan alla människor.
10. Det blir en berättelse, som kan förefalla något egendomlig, men som kommer att virvla upp mycket damm, eftersom den låter alltför fantastisk för alla dem, som ännu inte har upptäckt eller utvecklat sin andliga tankeförmåga.
11. Intellektuell kapacitet räcker tyvärr inte för att fatta historien.
12. Men intellektuella människor har ni ganska gott om på jorden, och det är ofta just hos dem det brister i andligt vetande,varför de inte kan uppbringa något sinne för det verkliga och det logiska.
13. Samtidigt måste också nämnas de, som har vilseletts genom religioner, och sådana, som inte är långt komna, varken intellektuellt eller andligt.
14. Alla dessa är de värsta motståndarna till sanningen, till det reella, och till den orubbliga, skapande logiken.
15. Deras kritik, och deras bestridande av vissa ting utpekar dem - som i primitiv dumhet levande människor.
16. Jordemänniskor, som alltid tror sig veta allting bäst, men som i själva verket vet mindre än de apor, som befolkar era urskogar.
17. Genom att bestrida fakta eller möjligheter, avslöjar de öppet sin andliga inskränkthet.
+ Det är mycket hårda ord, Semjase, även om jag anser, att de motsvarar den hela, tragiska sanningen.
18 Semjase. Precis, och du vet att det verkligen är så. Och att det faktiskt förhåller sig så, ger du själv bevis för i din bok, där du talar ett ännu hårdare språk.
+ Naturligtvis, för sanningen kan bara sägas med hårda ord, eftersom diplomati vore rena lögnen och skulle bagatellisera det hela.
19 Semjase. Javisst, men du måste bara se till att du kan få människorna att inse det.
20. De har nämligen blivit alldeles för förvekligade och hemfallna åt overkligheten, för att längre kunna uppfatta det ärligt och rakt på sak sagda som sanning, och smälta den.
21. De har blivit så mjuka i tänkande, handlande och tal, att de avböjer och värjer sig mot allt som liknar den bistra sanningen.
22. Men sanningen kan endast spridas genom hårdhet, precis som freden endast kan påtvingas genom naket våld.
+ Jag vet det - tyvärr. Men du sade något om en historia, som du ville berätta för mig i dag. Vad kan det vara för en historia ? Har den något med människan att göra, eller rör det sig bara om en ovidkommande berättelse ?
23 Semjase. Det lemnar jag till dig att bedöma, liksom till alla dem, som får denna berättelse av dig.
+ Då ska det alltså vara ett slags mänsklighetens historia ?
24 Semjase. Just det.
+ Då är jag verkligen nyfiken, för den har jag funderat väldigt mycket på i hela mitt liv.

25 Semjase. Jag vet det, och du har i många stycken funnit, eller varit bra nära, sanningen.
26. Naturligtvis är inte heller för oss alla händelser och data helt kända, men vi har fått vittgående upplysningar.
27. Så hör då historien: Er jordiska tideräkning är inte särskilt noggrann. Den är bara någotsånär angivande tiden för vissa händelser
28. Inte heller dina egna beräkningar stämmer riktigt noga, men de är i alla fall de riktigaste, som människor gjort.
29. Dina beräkningar slår bara fel på så lite som omkring 200 år, medan era vetenskapsmäns och forskares beräkningar uppvisar felaktigheter i tid på flera tusen år.
30. Det är ett faktum, som du när som helst kan kontrollera med ledning av de uppgifter som jag här skall ge dig.
31. Många forskare på jorden försöker sedan långliga tider att beräkna den exakta tiden för den syndaflod, som er bibel talar om, men hittills utan nämnvärd framgång.
32. Enligt er nutida, kristliga tideräkning, ägde syndafloden rum för exakt 10.079 år sedan.
33. Den utlöstes av en världsomfattande katastrof av kosmiskt ursprung, då en gigantisk komet kastade jorden ur sin bana, och förändrade dess omloppstid och omloppsbana.
34. På den tiden utgjorde en jordedag mer än 40 timmar, och solen gick inte upp i öster, som den gör i dag.
35. Liknande förändringar av varvtid och omloppsriktning har hemsökt jorden ytterligare två gånger efter syndafloden, men de har inte medfört så förintande katastrofer som då.
36. Den senaste omstörtningen av detta slag ägde rum för 3500 år sedan, men det skall jag tala mer om senare.
37. Syndafloden för 10.079 år sedan orsakades av en jättekomet, som redan har åstadkommit oerhörd skada, och som sedan urminnes tider drar fram genom universum.
38. Vi kallar den ' Förstöraren ', och vi vet att den rusar fram genom världsrymden sedan millioner år tillbaka.
39. Enligt er tideräkning har denna farliga komet en kretsloppstid av 575 1/2 år, och den kommer år 2255 enligt er tideräkning att åter på ett mycket farligt sätt närma sig jorden.
40. Senast denna komet drog förbi var för 295 år sedan, närmare bestämt år 1680.
41. För 10.079 år sedan hamnade denna jättekomet, som uppkommit genom en naturlig kosmisk katastrof, mycket nära jordens område, och hade så när förstört den.
42. Endast vetandet och kunnandet hos våra förfäder, som bosatt sig på jorden och här fött sina barn, kunde förhindra ett katastrofalt slut.
43. Också under följande årtusenden var jättekometen alltjämt ett allvarligt hot mot jorden - och den kommer att förbli det ända tills den en gång blir förstörd.
44. Den senaste stora katastrofen, förorsakad av denna komet, inträffade för omkring 3500 år sedan, som jag nyss sade.
45. Noga räknat var det för 3453 år sedan, enligt er tideräkning.
46. Tack vare denna komet inträffade en händelse, som är mycket sällsynt i universum, nämligen en omflyttning av planeter. Genom jättekometens oerhörda våldsamhet blev i ett mycket avlägset solsystem en planet, på vilken det fanns liv, slungad ur sin bana och ut i världsrymden i parallellt lopp med den förstörande jättekometen.
47. I med än 130 år drog denna planet fram långt bakom jättekometen och den avvek endast oändligt långsamt från sin bana.
48. Sålunda, för 3455 år sedan trängde Förstöraren in i det jordiska solsystemet och bringade oordning i planetbanorna genom sina gigantiska krafter.
49. I det den drog förbi nära jorden, svepte den in denna i sin jättestora svans och skakade den svårt.
50. Väldiga stormar och vulkanutbrott blev följden.
51. Människor och djur dog massvis, berg försköts och havsdjupen förändrades.
52. Medelhavet rämnade vulkanen Santorini's lavaväggar ända ner i djupet, och stora vattenmassor trängde in.
53. Detta framkallade en väldig katastrof, ty därigenom exploderade vulkanen och förstörde ön.
54. Explosionen gav upphov till en jättelik stormflod, som växte till 2000 meters höjd och for fram över havet likt ett urtidsmonster.
55. Allt däri dödades och krossades, och vattnet färgades blodrött.
56. 1 Egypten översvämmade stormfloden vidsträckta områden och framkallade allehanda epidemier, under det att flodvågen drog sig tillbaka och rasade vidare över havet mot nordost, för att på havets ostkust - i det nuvarande Syrien - förstöra stora områden och alla hamnstäder.
57. Men kometen sköt genom det jordiska solsystemet och rasade vidare ut i världsrymden, för att återkomma om 575 1/2 år.
58. Men den planet - ungefär lika stor som jorden - som hade slitits med av kometen och nu följde den i långsammare takt, rusade förbi jorden på ungefär 600.000 kilometers avstånd och infångades av solens dragningskraft.
59. Genom sin mäktiga kraft tvingade solen in den nya planeten i ett kretslopp mellan hennes båda närmaste drabanter, nämligen mellan Merkurius och Jorden.
60. Och alltsedan dess är denna 'omplacerade' och 'invandrade' planet bekant för jordemänniskan, som kallar den Venus.
+ Fantastiskt, Semjase
Semjase 61. Jo du, men än har jag inte kommit till slutet. Jag skulle nu vilja berätta för dig sådant, som ligger ännu längre bort i tiden, nämligen om urhistorien för den för er jord så ödesdigra kometen, vilken frambragt månen - fragmentet av en liten planet från ett mycket avlägset solsystem.
62. Jordens måne, som stammar från en småplanet, som är 4,5 millioner år äldre än jorden.
63. Det var för milliontals år sedan.
64. Djupt inne i den okända rymden, i ett solsystem nära Vintergatan, svävade en ensam stjärna långt borta från soldrabanternas normala banor.
65. Det var en mörkerstjärna, i avsaknad av allt liv, och mycket farlig i sin oberäkneliga bana, in i vilken den hade slungats genom en våldsam eruption hos sin ursprungliga sol.
66. Detta emedan dess ursprungliga sol, genom de våldsamma explosioner som uppkom vid dess förintelse, delvis förstörde de drabanter som kretsade omkring den, eller slungade ut dem i den mörka rymden som farliga projektiler.
67. Solen själv störtade sedan samman i sig själv och slet upp ett hål i världsrymden.
68. Dess materia pressade sig samman med oerhörd våldsamhet och komprimerades till en liten massa.
69. Om solen i sitt normalt pulserande tillstånd hade haft en diameter av elva millioner kilometer, så skrumpnade den nu till ett mått av endast 4,2 kilometer.
70. Därigenom förtätades materian till den grad, att en enda kubikcentimeter vägde flera tusen ton.
71. Alltsedan dess svävar den i rymden som ett mörkt, gapande hål, som på millioner kilometers avstånd sliter till sig allt som råkar i dess väg.
72. Den mörkerstjärna, som den tidigare slungat i väg, fångades sedan in i ett närliggande solsystem och kretsade omkring detta i en oberäknelig bana.
73. I denna mäktiga sols kraftfält kretsade den i många årtusenden runt hennes drabanter och henne själv, vittnande om att den en dag skulle låta en katastrof bryta lös.
74. Ännu långt fjärran från de egentliga världarna drog emellertid denna helt livlösa mörkerplanet fram genom rymden.
75. Mäktig och otillgänglig svävade den genom världsalltets isande kyla som en utstött, som en vandrarplanet, som en främling i ett främmande system, mörk, farlig, dödsbringan
76. Inom dragningskraften från solens vitt räckande kraftarmar närmade den sig under årtusendenas lopp mer och mer systemdrabanternas område, som den redan under så lång tid och i ständigt ökande tempo hade kretsat kring.
77. Omärkligt men ständigt blev dess bana trängre och trängre och år för år tilltog faran i omfattning.
78. Efter årtusendens förlopp störtade den så plötsligt och oväntat snabbt in i solens och dess planeters inre dragningsfält.
79. Som ett glupskt vidunder dök den upp ur alltets mörker och varslade om dödlig förintelse.
80. Till en början var den bara som en skugga ur intet, men sedan urskilde man den gåtfull och obestämd som en halvdunkel, rundad skiva.
81. Och snart belyst av solens reflekterande strålar, närmade den sig med oerhörd snabbhet den yttersta planetens kretslopp.
82. Men ännu så länge var den millioner enheter fjärran från den fridfulla stillhetens egentliga centrum, som den dock snart med sin gigantiska mäktighet måste förvandla till ett sjudande helvete om den skulle tränga in i dess lugna harmoni.
83. Men ännu förflöt tidevarv, innan den väldige slutgiltigt bröt sig ur sin bana och hade kommit i farlig närhet.
84. Nu redan skönjbar som ett runt klot reflekterade Förstöraren solljuset medan han drog med sig en fin slöja av lysande partiklar.
85. Bara några få tusen enheter avlägsen från de närmaste världarna framkallade han på dessa infernaliska stormar, som tillintetgjorde stora områden som blivit befolkade av fredligt utvecklade människor.
86. Darrande av bävan för sin med möda vunna egendom och sitt redan förut hårda liv såg de sig plötsligt prisgivna åt universums väldiga öch obarmhärtiga krafter.
87. Hjälplösa, dömda att utlämnas från livet till döden, stirrade de ut i rymden, mot den jättelika vandrarplaneten, som for fram som en kosmisk dödsprojektil emot dem.
88. Det var nu bara en tidsfråga innan krafterna i kosmos skulle utveckla sin oerhörda makt.
89. Under natten till tredje dagen efter det att Förstöraren trängt in i planeternas banor - kort efter midnatt -bröt vandrarplaneten in i den sjätte planetens ellipsbana.
90. Framkallande våldsamma kosmiska stormar slungade han banans planet några enheter ur sin riktning och i farlig kurs mot solen.
91. Oerhörda eruptioner och stormar sönderslet den fridfulla bilden av den i sin härlighet blomstrande stjärnan.
92. Medan berg störtade ihop och hav kastades ur sina bäddar sökte hon sig en ny bana runt sin sol.
93. Fyllda av skräck och fasa inför dessa våldsamma naturkrafter flydde människorna ut på de många vida slätter som täckte planeten.
94. Men de otyglade naturkrafterna var starkare än människornas vilja och fantasi när det gällde att rädda sig.
95. Två tredjedelar av de människor som befolkade planeten dödades och förintades i naturens lössläppta helvete.
96. Vilda vattenmassor slet loss stora delar av fasta land under det att exploderande vulkaner begravde oerhörda ytor under glödande lava och lade dem i.grus och aska.
97. Dygnets omloppstid fördubblades och planeten kretsade runt solen i motsatt riktning.
98. Tvingade av kosmiska lagar måste de överlevande finna en ny början - utblottade på all kultur - tillbakasatta till en tillkommelsens primärtid.
99. Men Förstöraren rasade vidare genom systemet, spridande helvete, död och förintelse.
100. Han skar den femte planetens bana ; en värld som stod i begrepp att framställa liv för första gången.
101. Denna planet låg emellertid vid tiden då detta inträffade lyckligtvis för långt borta från den punkt, där banan korsades, för att den skulle ha kunnat allvarligt påverkas.
102. Förutom mäktiga stormar och smärre skalv till lands och till sjöss kunde inga nämnvärda händelser registreras.
103. Systemets fjärde drabant skulle finna sin undergång i världarnas kamp.
104. Som den minsta av alla drabanter drog den stoiskt sin bana fram, och av allt att döma skulle den korsa vandrarplanetens kurs mitt framför denna.
105. Och just så skedde. Den lilla drabanten drabbades av jättens oemotståeliga förgörelsekraft.
106. Likt två vilda monster rusade de två planeterna mot varandra, en jätte och en dvärg.
107. Men innan de båda hann stöta samman, sönderslet våldsamma explosioner den livslösa dvärgplaneten.
108. Brottstycken av den slungades ut i världsalltets ändlösa vidder som stjärnskott eller meteorer. Där infångades de av krafter från andra stjärnor, och medan de falnade i dessas atmosfärer mötte de sitt definitiva slut.
109. Ytterligare delar av dvärgen drogs in i solen och sprängdes i atomer.
110. Åter andra delar rycktes in i Förstöraren och blev en del av honom.
111. Som slungad av en jättenäve sköt ena hälften av dvärgplaneten genom den oändliga rymden mot ett mycket avlägset mål.
112. Mångfaldiga gånger råkade den på sin väg in i solars och stjärnors områden, skakades, träffades av meteorer och stjärnskott och förändrade därvid sin form.
113. Redan efter några få århundraden hade den fått en kantig, avrundad form.
114. Men den var öde och död, täckt av jättelika djupa kratrar och olämplig att leva på.
115. Genom krafterna från olika system bromsades den långsamt och ändrade kurs flera gånger, tills den en dag attraherades av solen i ett system och bröt in i dennas sfär.
116. Som en mörk och död stjärna genomfor den alla de yttre kretsarnas planetbanor utan att orsaka någon som helst skada.
117. Först i de inre kretsarna kolliderade den med några fragment från en förstörd planet, men dessa rev bara upp djupa kratrar på den.
118. Därigenom blev emellertid dess kurs ännu en gång en aning förändrad, vilket hade till följd att den drevs parallellt in på banan till den andra planeten i ordningen, på vilken redan primitivt liv börjat uppstå.
119. En stjärna, som var täckt av stora hav och täta primärurskogar, en urvärldsstjärna, dödsbringande och ändå kusligt fantastisk.
120. Från och med denna tidpunkt dröjde det ytterligare bara 34 dagar innan dvärgen hade hunnit i kapp stjärnan och kommit in i déss krets.
121. Planetens krafter var tillräckliga för att binda dvärgen vid sig och låta den som en ny drabant kretsa omkring sig i en ständigt föränderlig elliptisk bana.
122. Alltsedan dess kretsar den som måne runt jorden - 4,5 millioner år äldre än sin moderplanet.
123. Men Förstöraren rasade vidare mot långt bort liggande solsystem.
124. Tillintetgörande allt på sin bana slungade han solens närmaste planet med ofattbar kraft mot solen, och på millionfaldigt avstånd framför henne förintades planeten genom våldsamma eruptioner och föll in i solen som små brottstycken och blev till atomer.
125. Förstoraren själv drev några få enheter ur sin gamla kurs och rusade i farlig närhet till solen åter ut i rymdens vidder.
126. Men på grund av den glödande solens otroliga hetta blev den farliga vandrarens yta flytande, och de glödande substanser och partiklar som han slungade ut på grund av sin rasande fart, skapade efter honom en hundratusen enheter lång svans, starkt lysande liksom Förstöraren själv, som nu hade blivit en dödsbringande komet.
127. På grund av rymdens nolltemperatur stelnade åter vandrarens yta snabbt.
128. Men hans lyskraft förblev, liksom också den lysande svansens. Myriader och åter myriader av de minsta partiklar öch substanser täcker honom sedan dess, svämmar över och släpar sig efter honom som en lång svans, lysande och utvisande kometens bana för de varelser, som finns i universum.
129. Genom den bestående inverkan av meteordamm, partiklar, substanser och solarnas korpuskularstrålning, kommer han aldrig mer att förlora sin lyskraft förrän han en dag drabbas av förintelse.
130. Ännu i årtusenden, eller under ytterligare milliontals år kommer han att vandra genom rymden innan han på grund av de nötande partiklarna själv blir till stoft, eller han infångas och förstörs av någon sol.
131. Men kanske kommer en dag människor att förgöra honom, så som han själv redan har ödelagt millioner liv.
132. Sedan hans tillkomst har milliontals år gått, och alltjämt är hans kurs omöjlig att beräkna.
133. Genom allehanda kosmiska krafter förändrar han ofta helt överraskande sitt lopp och utgör en fara för hela solsystem.
134. Men i stort sett är hans farliga bana så stabil, att han efter 575 1/2 år alltid åter löper igenom samma solsystem, dock med distansvariationer på upp till en million kilometer.
135. Den dåtida med två tredjedelar reducerade mänskligheten i det avlägsna solsystemet fick starta om från början.
136. Det nya livet var hårt och fyllt av umbäranden, men på mindre än nio århundraden byggde den upp åt sig en ny civilisation och en ny kultur, skapat och framtvunget ur den nöd som de kosmiska krafterna givit upphov till.
137. Det lyckades dessa människor att förebygga ytterligare kosmiska katastrofer och förintelser.
138. Genom mödosam forskning, hårt arbete och frivilliga insatser till det yttersta gjorde de upp planer för en ny kultur och en vittomfattande teknik.
139. Bostäder som kunde stå emot naturens våldsangrepp byggdes och generation efter generation samlade sitt vetande och kunnande.
140. Deras intellekt och vetande förfinades snabbt, och snart hade de uppnått en teknik som med sina möjligheter trotsade all fantasi.
141. Och det kom en tid, då de flög in i universums oändliga vidder med runda tallriksliknande stråldrivna flygande skepp.
142. Flygresor och expeditioner företogs till andra solsystem och planeter.
143. Nya världar och nya möjligheter öppnades för omplacering av den nya mänsklighet, för vilken hemmaplaneten hade blivit för trång.
144. Vetenskapsmännen utforskade rymden med sina rymdskepp, rikt utrustade med alla slags hjälpmedel med fantastiska användningsmöjligheter, och ständigt sökte man efter nytt.
145. De fann många nya, beboeliga världar samt solsystem, som de tack vare sina strålvapen ofta kunde lägga under sig i en kort, ensidig kamp, för att skaffa boplatser åt sin egen ras.
146. Men förutom sin ofantliga teknik fulländade de också sitt intellekt och sin andliga styrka, så att intet förblev främmande för dem av det de ville lära känna.
147. Att använda sina andliga krafter blev en självklarhet för dem, och så svingade de sig så småningom upp till en position som härskare över sina folk.
148. De kallade sig vishetskonungar genom ordet IHWH, som på jorden översatts med Gud.
149. Då de intellektuellt var mycket överlägsna det vanliga folket, behärskade de snart detta på ett olyckligt, diktatoriskt sätt.
150. Efter århundraden tröttnade emellertid folket på dessa som gudar uppträdande vetenskapsmän och reste sig emot dem, till en början i form av en lugn revolution.
151. Men nedtryckta av gudarnas andliga krafter och oerhörda vetande måste folken foga sig efter sina härskare.
152. Men viljan till frihet fick dem att i hemlighet rusta sig till kamp.
153. Som en pyrande eld glödde det i fyra århundraden för att i ett givet ögonblick flamma upp som en obetvinglig och vild eldsvåda.
154. Efter jordisk tideräkning var det för cirka 230.000 år sedan som detta befrielsekrig bröt ut.
155. Våldsamma strider drog fram över många planeter och mycket förstördes.
156. En vetenskapsman vid namn Asael utnyttjade tillfället att göra sig självständig och att lämna planeten.
157. Det lyckades honom att i hemlighet komma över en stor flotta av rymdskepp, bemanna den och rädda sig undan under hård strid.
158. Med 183 storrymdskepp och inemot 250 spaningsskepp med totalt 360.000 människor ombord, flydde han ut ur sitt hemsystem.
159. Rolöst drog de i åratal fram genom rymdens vidder, innan de en dag fann ett solsystem där de kunde leva - långt borta från sitt hemortsystem.
160. Efter det att de hade tagit planeten i besittning tog det dem väl ungefär 300 år att skapa en ny mänsklighet.
161. Därefter koloniserade de ytterligare två planeter i sitt nya hemsystem, och fortsatte sen sina forskningsresor i världsrymden.
162. Därvid stötte de då på det jordiska solsystemet.
163. På tre olika planeter slog de sig här ner och började bygga upp en ny kultur.
164. Men planeterna var ännu mycket ogästvänliga och ofta rent fientliga.
165. Så de lämnade planeterna igen, och kom bara tillbaka på besök då och då.
166. När sedan intelligent liv började bli verksamt på den andra planeten - Jorden - återkom de och levde här.
167. Då maktkamp åter bröt ut, som typiskt är för människan, lämnade de åter jordplaneten.
168. Men från den nya hemplaneten övervakades Jordens utveckling ständigt, och år för år företogs expeditioner dit.
169. Tid efter annan gjordes nya försök att kolonisera planeten.
170. Det förekom också att varelser deporterades till Jorden, där de i avsaknad av all teknik och hjälp lämnades åt sitt öde.
171. De tillbakabildades, blev vilda och bestialiska.
172. Så kom slutligen den tid, då man slutgiltigt vågade taga det stora steget.
173. En viss kultur byggdes upp, som bestod under några årtusenden.
174. Men åter tog maktlystnaden överhanden och allt förintades.
175. Därmed förföll Jorden åter till sin gamla tillvaro.
176. Sedan dröjde det åter årtusenden innan ett nytt försök gjordes, men denna gång var det inte fråga om en expedition. På hemmaplaneten uppstod återigen meningsskiljaktigheter på grund av att vetenskapsmän än en gång gjorde sig till gudar och lade folken under sig.
177. Därav följde att en grupp oliktänkande vetenskapsmän och andra människor slöt sig samman och bemäktigade sig flera rymdskepp.
178. Till ett antal av bortåt 70.000 människor flydde de och slog sig ner på Jorden.
179. Deras högste ledare Pelegon erkändes av alla som IHWH, (d.v.s. Gud), och han regerade hårt och bestämt.
180. Han medförde omkring 200 underledare, var och en specialist inom sitt vetandeområde.
181. De var så att säga 'undergudar', och kallades också för väktare.
182. Men på hemmaplaneten bröt kriget ut och mycket förstördes återigen.
183. Till slut nådde människorna där dock fram till frihet och fred.
184. Så har det förblivit sedan dess, och så kommer det att förbli.
185. Efter jordisk tideräkning var detta för ungefär 50.000 år sedan.
186. Men på Jorden själv gick det inte alltid så fridsamt till och många fel begicks.
187. Och genom ett av dessa fel frambringades urmänniskorasen på Jorden, vars efterkommande lever där än i dag och som står i begrepp att begå samma misstag som våra förfäder.
+ Detta är ju fantastiskt, Semjase. Men hur gick det i fortsättningen? Jag väntar med spänning att få höra det.
188 Semjase. Jag tror dig gärna, men i dag kan jag inte berätta mer, för min tid är slut.
189. Nästa gång får du veta mera.

(Denne delen av kontaktene er også oversatt til norsk på FORUM-POLARIS' sider og i boken JORDENS FJERNHISTORIE I NYTT LYS.)