K10

Tionde kontakten Onsdag, 26.3.75 Kl 15.20

1 Semjase: Det är nu dags att tala om ting som är mycket viktiga för jordemänniskans andliga utveckling.
2. I samband med detta ønskar jag inte gå in på några andra frågor än de, som har direkt anknytning till denna min redogörelse. Det ber jag dig ha förståelse för.
3. Människan är bärare av sin ande som inte dör, och som aldrig sover, inte ens under det djupaste sömntillstånd. Den upptecknar alla tankar och känslor, och säger sin bärare om hennes tankar är rätta eller felaktiga - om hon bara har lärt sig att ge akt på detta.
4. Denna ande i människan är bärare av skapandets värld, och är för varje människa egen.
5. Det är obegripligt att människan talar om en himmel och om ett himmelrike däri, och inte helt enkelt nöjer sin med att endast säga: Skapelse, Sanning, Vetande, Vishet, Ande och Existens.
6. Den mänskliga längtan ligger i den beständiga glädjen; efter det oförgängliga livet, den bestående friden, den andliga rikedomen som aldrig förgår och som varar i evighet.
7. Himmel och Jord kommer att förgå, men sanning, kunskap, vishet och ande kommer aldrig att vara föränderliga eller att förstöras.
8. Anden håller ständig uppsikt efter det fullkomrade, efter harmoni, efter frid, insikt och identifiering, efter kunskap, vishet, sanning och skönhet, efter kärlek och efter den sanna existensen, som är av absolut bestånd.
9. Allt detta sammantaget leder fram till vad som bildar det Andliga Kungadömet. Allt hör hemma inom det som skapar.
10. Allt finns där som genialitetens Geni, som alla melodiers Melodi, som allt kunnandes Kunnande, som den Högste av alla skapandets principer, som Undret över alla under.
11. I drömmen förmår människan att skalla sällsamma världar, så som också Skapelsen medvetet skapar världar.
12. Hos människan uppstår denna färdighet ur den medvetenhet, som finns i henne, liksom allt mirakulöst som är i henne.
13. Hon är själv himmelriket, skapandets värld.
14. Om detta talade de gamla jordefilosoferna: om människan såsom mikrokosmos i makrokosmos, enär allt som innehålles i Universum också finns i människan.
15. Dimensionerna i människans inre är gränslösa.
16. Skapelsens avbild, anden i henne, existensen som är dimensionslös omfattar i sig alla dimensioner, men höjer sig samtidigt øver och förbi alla dimensioner.
17. Anden är alla unders Under, och från vilken all kraft utgår.
18. Men ett under innebär utnyttjandet av andekraft till fulländning.
19. Men människan kallar det för ett under, som hon saknar varje logisk förklaring till.
20. Är en människa lycklig, så kommer hennes lycka inifrån, ty lycka är ett självskapat tillstånd och icke noget som kommer utifrån.
21. Glädje springer fram ur människans inre, skapad av andlig harmoni.
22. Allt kommer alltså inifrån.
23. De ting och människor som skenbart utgör orsaken till lycka är bara den yttre anledningen därtill för den människa, som redan andligen har gjort allt för att skapa sin lycka.
24. Ty lycka är något som hör ihop med det innersta väsendet, och det är ett oavskiljbart kännetecken på andens existens.
25. Oändlig lycka och oändlig kraft ryms inom dess existens.
26. Människan kan vara ytterligt gammal, men det är bara en tillfällig angelägenhet.
27. För femtio år sedan var hon det ännu ej, och hon kommer heller inte att vara det om femtio år när hennes kropp är död, ty det är bara den som kan bli gammal och skröplig.
28. Anden däremot förblir evigt ung, och den undergår inga förändringar med åldern.
29. Åldern är - liksom ungdomstiden, barndomen eller sorger, bekymmer och problem - något som går över, på samma sätt som alla världens yttre betingelser och prövningar är övergående.
30. Vad som förblir - det är andens existens, sanningen, kunskapen, visheten, verkligheten.
31. Dessa gäller det att urskilja och bygga upp, ty endast så blir människan fri.
32. Om människan blir varse sin andes verklighet kan åldern ej längre inverka på henne.
33. Inga sorger, inga bekymmer, inga problem, inga livets växlingar eller förändringar i omgivning, omvärld eller världen i sin helhet kan då längre göra henne nedslagen.
34. Vishet är en väldig och ursprunglig makt.
35. Vishet är ljus.
36. Och varhelst ljus lyser upp försvinner mörker och okunskap.
37. Men okunskap utgör det egentliga mörkret, och det skall övervinnas av vishetens ljus.
38. Vishet är ett kännetecken på närvaro av ande, och den hyser inom sig sådana kvaliteter som lycka, sanning, kunskap, balans, skönhet, harmoni och frid.
39. Vishet är ljus.
40. Men vishet är också kännetecknande för en människa, som har insett sin endes befintlighet och som samarbetar med denne i enlighet med skapandets lagar.
41. Vishet är användande av andekraft.
42. Vishet och ande är två ting som ger ett som resultat, liksom solljus och sol är två ting.
43. Solskenet är en följd av solens värme, som dock först måste genomgå en omvandlingsprocess.
44. Så är det också med en allt skapande Existens i Universum, som med sin förmåga skapar krafter, som följer de bestämda skapandets lagar, som i form av sanning, vetande och vishet följs efter en given riklinje genom ändlösa tidsåldrar.
45. Men denna kraftfulla Existens är Skapelsen.
46. Och därför finns blott en Existens, som härskar øverallt i Universum, bara en Skapelse, bara en Sanning, ett Vetande, en Vishet, vilka för eviga tider är lika inrättade och oföränderliga.
47. Den eviga Sanningen är inte underkastad några svaghets tillstånd eller några förändringar, och dess lagar behöver aldrig förnyas eller anpassas efter någon ny tid.
48. Andekraften är vital och dynamisk, och det utmärker den att den gestaltar visheten.
49. Det är ett utslag av mänsklig svaghet när religionen och dess irrläror sägs vara Skapelsens instrument, och klokheten därmed bedrages.
50. Sedan söker människan efter kraft, frihet, glädje och ljus på annat håll, bara inte där det verkligen finns.
51. Vishet kännetecknar Skapelsen som till en del bor i människan.
52. Därför må människan stärka vetande och vishet, och hon kommer att urskilja Skapelsen.
53. Hon må ivrigare söka efter sanning, och hon förstår vishetens kraft.
54. Insikt om sanningen ger befrielse från alla begränsningar
55. Den ger gränslöst kunnande och obegränsad vishet.
56. Visheten är ett mäktigt medel för insyn i Skapelsens lagar.
57. En människa som är uppfylld av kärlek är också rik på vishet, och den som äger mycken vishet är också full av kärlek.
58. Men jordemänniskan bedrar sig själv, ty hon känner inte kärlekens väsen.
59. Ägandebegärets känslor och stämningar tolkar hon som kärlek, medan hon står främmande och oförstående inför sann kärlek.
60. Människan är först en människa när hon har kommit underfund med sanningen, fått kunskap och vishet - även om hon inte nyttjar ordet Skapelsen - ty vishet är också kärlek av renaste form.
61. Därför finner människan alltid att ingivelser och insikter leder till kunskap, vishet och kärlek, och där kärlek finns, råder också vishet.
62. Kärlek och vishet hör samman, ty Skapelsen och dess lagar är kärlek och vishet i förening.
63. Där vishet och vetande är, där är också kärlek och insikt om sanningen, och där insikter och kärlek är, där är Skapelsen.
64. Genom tillväxt i kärlek och vishet blir människan medveten om Skapelsen.
65. Men först lär människan sanningen och verkligheten, och når sedan fram till frihet och frid - en frid, som oförgängligt är en kraft utan upphörande.
66. Vishet och kärlek är de båda livgivande vibrationer, som utgör skapandets väsen och karaktär.
67. Med kärlek och vishet är människan herre øver all skapelse.
68. Vishet och kärlek strävar hängivet efter att följa de givna skapelse-naturliga lagarna, ty Ande och skapelse är ett.
69. Jordemänniskan talar om kärlek, som hon inte känner.
70. Hon tror sig veta, att hennes känslor skulle vara kärlek, och bedrar därmed sig själv.
71. Kärlek kan man inte kläda i ord, ty den är precis som lyckan ett tillstånd.
72. Kärleken förgås aldrig, och ingenting kan någonsin förvandla den till någonting annat.
73. Vägen till andlig kraft går via insikten om sanningen och via vetandet, visheten och kärleken.
74. Den andliga lagarnas mening och uppgift ligger i att sprida och utveckla sanning, vetande, vishet och kärlek.
75. Misslyckas den med det, då är den inte längre till någon hjälp, utan blir till en ond kult, som förkväver Anden och skapar ovetande, så som, är fallet beträffande irrIäror av religiös art.
76. Men utövar andeläran sin rätta funktion, då är den ett maktfullt instrument för Skapelsens Ordning.
77. Inom andeläran rör det sig om att sprida insikter, sanningen, utveckla medvetenheten, visheten och kärleken; det eviga, det oförgängliga, det odödliga, det som övervinner döden och sprider ljuset, det som i sig förkroppsligar vishetens och kärlekens harmoni, friden över allt förstånd.
78. Varje människa tror sig veta vad som menas med Frid, efter vad hon mänskligt har erfarit.
79. Men att förstå den Frid som kommer av oändlig Existens, Ande och odödlig Skapelse, det ligger helt enkelt långt bortom hennes förmåga.
80. Detta därför att hon är fången i irrläror av religiöst slag, och fast i mänskligt - materiella ting, vilket allt hindrar henne att förstå genom egna, inre erfarenheter.
81. Sådana erfarenheter, som utgör den verkliga nyckeln till sann insikt och vishet.
82. Andens Konungarike innehåller idel (alltid)Under.
83. Det synliga Universum, som människan undrar över, är blott en liten punkt för denna Skapelsens underbara, oändliaga, andliga Intelligens.
84. Universa, sådana som detta, finns det otaliga milliarder av inom Skapelsens oändliga, andliga Intelligens.
85. Vad - som är synligt för det mänskliga ögat betyder endast ett litet uns i oändligheten.
86. Det som inte är synligt för hennes öga är omätligt, ofattbart och otänkbart, förvirrande och obegripligt för hennes icke andliga intellekt och fattningsförmåga.
87. Hela det universum som hon ser är bara en enstaka rymd av många, som måste mätas i myriader, ty det finns universa inom universa, universa hinsides universa, universa under och över universa och utanför - allt inom denna urmäktiga, väldiga och allskapande andliga Intelligens, som Skapelsens Existens utgör.
88. Och med denna väldige Ande, med dessa urkrafter från Skapelsens Existens, med denna andliga Intelligens, med detta är människan förbunden. Ty ett delstycke av denna Skapelses Andeintelligens bor i människan och besjälar henne.
89. Dess krafter, dess glädje, dess frid, dess frihet, dess vishet, dess kunskap och dess förmåga - allt detta är ofattbart för andligt ovetande, för de som tror sig veta bäst, för dem som är beroende av religioner, för de som urartat eller i øvrigt har letts vilse.
90. Och endast den människa, som känner denna sanning och skaffar sig kunskap, vishet och kärlek därur - är en välsignad människa.
91. Hon vet svaren på de yttersta frågorna inom vetenskap och filosofi, såväl som på vardags människans spörsmål.
92. Dock - för att kunna bli en sådan välsignad människa gäller det för henne att söka och att finna den sanna verkligheten, och att därur hämta vetande, vishet och kärlek. Ty människan kan endast växa andligen genom sanning vetande, vishet och kärlek, varigenom hon befriar sig från mänsklig svaghet.
93. Människan är först då upplyst och fullständigt befriad när hon beständigt och allt framgent låter tankarna röra sig inom den oändliga, skapelse-andliga verkligheten.
94. Den andliga intelligensen utvecklas genom lagbundna, andliga principer, och riktas särskilt på Skapelsens Väsen, Fullkomlighet och Kraft.
95. Detta i motsats till mänsklig intelligens, eftersom det mänskliga medvetandet i allmänhet endast befattar sig med den materiella världens enskildheter.
96. Men det har till följd att människan i varje avseende råkar i trångmål och hindras; ja, hon till och med blir offer för, trycks ner, plågas och torteras av alla möjliga slag av olyckor, av bräckligheter och av vanmäktigt beroende.
97. Därför är en grundlig självanalys en av de viktigaste metoderna för människan att finna sanningen och vägen till andlig utveckling.
98. Därför är det, nödvändigt att människan oavbrutet kontrolerar sina tankar, och ser efter av vilken art de verkligen är.
99. Hon måste vara noga med att hon alltid och slutgiltigt följer och Leds av skapelsefilosofiska grundsatser och verkligheten, och att hon respekterar skapelsenaturliga lagar.
100. Inom människan bör alltid den medvetna känsla råda, att hon tillhör Det som Skapar, med sitt egentliga, andliga väsen.
101. Det bör stå tankemässigt klart för henne, att hennes egentliga andliga varande är ett odelbart helt med Det som Skapar för att hon därmed skall kunna övervinna den materiella yttre världen i detta sitt medvetande.
102. Först och främst denna skapelsefilosofiska sanning och inställning bör alltid styra det mänskliga tänkandet, känslorna och handlandet.
103. Ty endast den som är ett med Anden kan i längden skönja och uträtta det goda, ty hon har Skapelsens möjligheter inom sig.
104. Ingenting i hela det oändliga Universum kan längre beröra och förslava henne.
105. Till detta skapelsefilosofiska medvetande kommer ytterligare det praktiska, det dynamiska, det skapande, det hemlighetsfulla varseblivandet av alla tings innersta verklighet.
106. Människan må därför vara praktisk filosof och mystiker, och må varsebliva verkligheten bakom de olika föränderliga och förgänliga formerna.
107. Ty vad är en människa?
108. Hon är endast en gestalt och ett namn
109. Tar men bort namnet och gestalten, vad blir då kvar av människan ?
110. Det kvarstår den fundamentala essensen: Existensen, Anden. Varje människa, som, förbiser detta blir kastad hit och dit av svagaste vindil oupphörligen och räddningslöst, ständigt förgäves strävande efter att finna något att hålla sig fast vid. Denna fasta punkt bjudes henne ej, eftersom hon ej söker eller finner den fundamentala verkligheten.
111. Milliarder människor skådar mot stjärnorna högt uppe i himmelen, dock utan att något följer eller erfares.
112. Men de stjärnkunniga - i det att de blicka mot himmelen upptäcker nya världar och skriver böcker därom.
113. Men vad de ser och förstår, det förmår andra ej att se och inse - även om de äger, förmåga att blicka högt.
114. Trots sina seende ögon är de blinda.
115. Liknande förhåller det sig med den normala och den andliga människan. Den människa, som varaktig lever enligt de andliga skapelselagarna ser och igenkänner runtomkring sig i varje livsform, i varje ting, i varje tanke och handling i varje människa, i naturens verksamhet och även bakom alla upptänkliga skeenden och omständigheter - i allt finner hon Det Som Skapar.
116. Den vanliga, oandliga och genom religioner och andra overkliga läror påverkade människan däremot, kan varken se eller höra, eller ens fatta ett jota av sann verklighet.
117. Hennes liv är oändligt, och så mycket mera inpressat i mänskligt-materiella banor.
118. Därmed är hon blind, döv och okunnig.
119. Den människa, som följer skapelselagarna, blir till ett välsignat väsen, som ej rädes någonting.
120. Hennes vilja är oövervinnlig, hennes hängivelse omätlig och utan ände, hennes visshet och kärlek varar beständigt och är av fullkomligt slag. Hon vänder sig icke efter vinden och är icke full av tvivel, så som gäller för den som är starkt beroende av religion eller på annat sätt är allmänt vilsekommen. Hennes sinne har likhet med de vida, oändliga havet, och det låter sig inte oroas.
121. Hon darrar inte av ångest.
122. Därför utvecklar människan sitt andliga sinne, som ej längre kan nås av någon urartat negativ kraft.
123. Det sinne, som ej längre lämnar rum för någon urartat negativ tanke, och som även tränger undan alla urartat positiva tankar och handlingar.
124. Endast ett Utjämnat, harmoniskt sinne, som har sina rötter i Det Som Skapar i skapandets tjänst, i Skapelsens vishet, i medvetenhet om dess kärlek och glädje som är verkligare än all materiell begränsning och den mänskliga omvärlden - är värdefullt och tjänar andlig utveckling.
125. Människan må alltid vara andligen stor och konstruktiv.
126. Anden, Källan till allt som byggts upp av Skapelsen, är människans själva innersta väsen.
127. Det yttre, mänskliga väsendet är fullt av begränsningar, ty det utgör inte henne själv utan blott hennes hölje, hennes materiella kropp, en begränsning, en vilseledande angelägenhet, källan till besvärligheter och pina, begränsäd i insikt och vilja, i offervillighet, i frihet, kärlek och lycka.
128. Betraktar människan sin granne endast till det yttre och materiellt, då ser hon ingenting utöver blott formen och gestalten; det materiella hos denna bestämda människa.
129. Men betraktar hon honom med insiktsfulla ögon, och med vetskap om att det allt avslöjande medvetande, som hon själv äger också finns hos alla andra - även om de inte vet om det då ändrar sig hennes sätt och vis att betrakta sina medmänniskor i grunden.
130. Hon ser då inte längre bara en man, en kvinna, en flicka eller ett barn, utan hon erfar medmänniskan som bärare av en Skapande Ande, som vet väl om sig själv, och som gärna skulle vilja uppenbara sig hos var och en om blott tillfälle kunde bjudas.
131. Den som känner till sanningen ser medmänniskan utifrån detta vetande och igenkännande, ty hon ser Det Som Skapar inom henne.
132. Åtminstone vet hon redan nu - mer än hon gjorde förr, innan hon hade fattat hur det låg till.
133. Därmed är det bevisat, att ovetandes inte är för alla tider oföränderligt.
134. Människan kan befria sig från allt ovetande, om, hon är villig att acceptera sanningen.
135. Människan kan göra sig av med allt; man kan ta allt ifrån henne, men aldrig det skapande medvetandet, Anden, Existensen i hennes inre - detta rent andliga Skapelsens Rike inom henne.
136. Hon kan berövas allt vad hon äger och har och förpassas ut ur sitt hem, men ut ur det Andliga Riket i hennes inre förmår ingen att driva henne.
137. Sålunda bör människan ständigt vara medveten om Det Som Skapar, utan vilket hon inte skulle kunna ta ett andedrag, inte utforma en tanke, och förutan vilket hon varken skulle kunna se, höra eller uppleva.
138. Om detta har de vise sagt i alla tider:"Skapelseanden är människan närmre än hennes egen andning,".
139. Människan kan inte undkomma denna högsta form av medvetande, ty förr eller senare inser hon denna skapelsemässiga verklighet enär den är hennes livs liv, hennes andes Ande, hennes medvetandes medvetande, ljuset i hennes ljus, allt livs centrala tankekraft, den Existens som, vida överträffar all mänsklig tanke, gentemot vilken allt mänskligt-materielt intellektuellt tänkande sjunker ner till fullständig betydelselöshet.
140. Han, Anden, kan Leva utan de fysiska øgonens ljus, så som han också kan, leva utan hörsel, armar och ben och till och med utan det yttre medvetandets yttre förstånd.
141. Alltid finns dock någonting där som gör det möjligt för honom att leva vidare, nämligen hans egen skapande kraft.
142. Detta Grundmedvetande, detta allt iakttagande och,. allt registrerande medvetande i människan, som registrerar hennes tankar och känslor och står bakom allt hennes tänkande, det som säger henne om hon vet eller ej - detta är det Skapande, det Andliga Medvetandet.
143. Tänk ständigt och åter ständigt på att Anden är allnärvarande, allvetande, men är därutöver också oändlig Lycka, oändlig Skönhet, oändligt Värde, alla tings värde øverhuvud taget. Låt ordet Skapelse bli av största vikt och betydelse för människan, det som framkallar utväcklingsmässiga omvandlingar i henne.
144. Så snart som orden Ande och Skapelse integreras i människan uppstår psykiska förändringar av den största betydelse i henne.
145. Hennes känslor och hela hennes sinne förändras.
146. Ju klarare därigenom hennes andliga intelligens blir, desto mer vinner hennes personlighet i kraft, och desto fullödigt blir därmed hennes liv.
147. Den vise, som har fullt andligt medvetande ser vad som i fjärran framtid skall ske - kanske milliarder år senare och han har alla livsformers och mänsklighetens förgångna framför ögonen.
148. Den största kunskap står till hans förfogande.
149. Hur är då detta möjligt?
150. En sådan människa har i sitt inre de nödvändiga förutsättningarna för detta.
151. Liksom ljus kan skönjas genom slutna øgonlock, så är i varje människa Skapelsen närvarande, hela det Andliga Riket, dock endast förnimtart för den som med sitt inre öga verkligen också kan blicka inåt.
152. Detta kan bara vara till nytta för dem, som bar de nödvändiga förutsättningarna.
153. Varje människa bär hela det Andliga Konungariket inom sig, men det är øvertäckt och bundet av ovetande, misstag, brister, olyckliga omständigheter, fel och begränsningar av alla slag, vilket allt måste omvandlas till sin motsats genom insikten om och accepterandet av Sanningen.
154. Allt det onda måste lösas upp och klaras upp genom att människan utvecklar färdigheter som är motriktade det urartat negativa, och som leder till en neutral utjämning.
155. Vägen till andlig erfarenhet påskyndas genom att man utvecklar ett medvetet sökande och insamlande av sant vetande, och denna utveckling leder till sann och allomfattande vishet och kärlek av kosmisk vidd, grundat på insikten att Skapelsen är i allt närvarande.
156. Människan är ett med allt i Skapelsen, i Sanningen, i Visheten, i Kärleken, i Andens Konungarike.
157. Den sanning och kunskap, som människorna genom tid och rum och kropp är skilda från, når de dock genom den inre erfarenheten.
158. Vishet och Kärlek i förening, Kunskap och Sanning i förening, Andens Vishet och Kärlek leder genom upplevia erfarenheter till Enhet, och till Skapelsen Själv, till universell Glädje, Makt och Fullkomlighet.
159. Emedan människan inte känner Det Som Skapar, och har letts fel väg genom irrläror, framför allt genom andligt förslavande religioner, begår hon många fel, söker de sanna skatterna på fel ställen, och skadar därvid all naturenlig och Skapelsebetingad Ordning och Lagars Regler.
160. Hur noga hon än må följa de mänskliga lagarna för samhällen, så kommer hon trots det att ständigt förgå sig mot alla Lagar, Regler och Ordningen inom Universums Skapelse. Hon låter sig därmed infångas i mänsklig-materiell nöd, råkar ut för sorger och problem, skräck och irrläror. Hon vilseledes och tröttas, blir olycklig och andligt okunnig, andligt förslavad och begränsad.
161. Just det, som är det mest värdefulla, gör overkliga, religioner och mänsklig okunninghet ouppnåeligt.
162. Denna okunnighet och de vilseledande religionerna fördöljer för människan det, som är källan till alla värdefulla ting, hennes levernes liv och intelligensens klara ljus - Anden och Skapelsen.
163. Människan må utgå från att allt inom det dagliga livets område och att hennes upplevelser är ett skapande.
164. Hon må se sig själv øverallt i rummet, i tiden och i alla ting. Hon må själv vara allt, och väcka till liv Det Skapande i allt, och sålunda urskilja och uppleva detsamma.
165. Ty i allt är Skapelsen, och allt har fått liv genom Dess Ande, varigenom allt är ett i alltet.
166. Frågan är bara hur människan skall kunna identifiera sig med allt, när hon inte känner Andens Väg.
167. Vanligen brukar hon identifiera sig med sin kropp
168. Men vad händer om hon försöker inlåta sig i Sanningen och innerligt inrikta sig på den Skapelseenliga Tillvaron och den Andliga Verkligheten.
169. Liksom av sig själv upplöser sig hela världen i denna Andens reella Verklighet-sanning.
170. Øverallt råder den ende, speciella Skapelse-Andliga principen.
171. Men hur skall människan kunna identifiera sig med allt?
172. Människan må dock bara se sig själv sådan, som hon verkligen är:
173. I allmänhet identifierar hon sig med sin egen kropp: Som en klenod sköter hon om den, matar den och bekymrar sig nästan till självuppgivelse för den.
174. Hon omfattar den med högmod, krimskrams, och menigslösa vanföreställningar, samtidigt som hon dock låter sin Ande förtvina.
175. Men av en smula smärtsamhet blir hon strax arg, grinig och ovänlig mot andra, eller hon börjar klaga och gråta, självömka sig, eller till och med berövar hon sig själv livet.
176. Hon omger sin kropp med ett odefinierbart gloriesken, och omfattar den med fåfänga, rädsla, bekymmer, stolthet och problem.
177. Det rör sig alltid bara om hennes kropp. Ofta utsträcker hon till och med sin kroppsidentitet ände till sina materiella ägodelar, eller hon blir irriterad om en medmänniska oavsiktligt råkar beröra henne.
178. Men vad kommer däremot den människa att göra, som kommit underfund med Andlig Sanning?
179. Hon kommer att identifiera sig med alla ting och alla former av liv i världen och i Universum.
180. En människa fylld av Skapelseenlig-Andlig Vishet, Kunnande, Sanning, Kärlek och Insikt, den vet att allt framgick, framgår och för eviga tider kommer att framga ur Sanningen.
181. Därför identifierar hon sig med allt och envar.
182. I sitt andliga medvetande kommer hon i sitt innersta alltid att vara ett med allt och envar.
183. Hon kommer inom sig att identifiera sig med allt i Universum i sitt andliga medvetande, medan däremot den andre, den materialistiskt tänkande, identifierar sig med sin kropp, med sina pengar, med gods och ägodelar, med sitt vilsna tal och med ljudet av sin röst.
184. Men om människan har identifierat sig med allt i Universum, då kan inget hat och ingen lystenhet längre bo i henne, ty hon gör inga själviska åtskillnader mera.
185. Hon har ju blivit ett med Väsendet i Allt.
186. Andra må göra anspråk på något som deras uteslutande egendom, men den andligt tänkande identifierar sig med sanningen därvidlag, och har därför allt eget i sitt innersta.
187. All fruktan har vikit från henne i det att hon identifierade sig med Sanningen.
188. Denna Skapelsens och Andens Sanning, med vilken hon är ett, styr till och med fiendens hand som lyfts mot henne, så att den faller tillbaka mot honom själv.
189. Den andlige är skyddad och beskyddad, och hela naturen är vänligt sinnad mot henne, ja själva hennes fiender måste till slut tjäna henne.
190. Med sina attacker åstadkommer de, att det andliga inom henne utvecklar sig med ännu större kraft och makt, övervinnande allt ont, gement och urartat.
191. Fienderna bidrager till slut bara till det andliga tänkandets tillväxt och kännedome Sanningen.
192. De vill den andligt tänkande ont och illa, de menar sig kunna tillintetgöra henne genom kritik, överlägsenhet, lögner och baktaleri, genom anmärkningar, falska utsagor och irrläror, genom förlöjliganden och fördömanden; men ändå skadar de bara sig själva, ty deras handlingar vittnar om deras andliga dumhet och okunskap, och av detta lär den andligt tänkande ännu mer och blir ännu större och mäktigare i sin ande.
193. Skulle sådana sanningar kanske vara suggestionen.
194. Det vore inbillning att påstå något sådant, ty det är fullständigt fel.
195. Det handlar om absoluta sanningar.
196. Hos normaltänkande, hos vilseförda och hos religionsbundna personer är livet i allmänhet fullt av dåliga suggestionen, fullt av inbillade föreställningar, irrläror och felaktiga antaganden.
197. Den enda möjligheten och det enda medlet att avhjälpa dessa skador, är att grundligt lära känna Sanningar, som sätter alla mänskliga hjärnspöken ur spel, hålla sig till dessa Sanningar och låta de högsta Skapande-Andliga Krafterna råda.
198. Alla overkliga suggestionen och mänskliga inbillningar korrigeras i det att människan konstaterar "Jag är en del av Skapelsen, varav en del besjälar mig såsom Ande".
199. Men medvetandet om att allt, utom den Skapelseenliga. Andliga Kraften, Sanningen och Verkligheten, är inbillning och illusioner, kommer på intet sätt att dämpa den iver och noggranhet som människan utvecklar under sin levnad; tvärtom nås oanade höjder.
200. Som sanning kan endast gälla det som ÄR SANT och som förblir Sanning; något som man kan förlita sig på i eviga tider, och som aldrig och under några omständigheter någonsin behöver revideras.
201. Sanning måste aldrig anpassas till någon annan eller någon ny tid, ty den är beständig i alla tider.
202. Den kommer att vara evigt oförändrad och alltid låta lika, också då den uttalas med andra ord.
203. Den är den klippa, på vilken man i eviga tider och i alla rymder kan bygga.
204. Sanningen var innan Livet, och Sanningen är också efter.
205. Det som endast har kort varaktighet är en fara, en svår bedräglighet, en irrlära.
206. Skapelse och Sanning är alltid desamma, i dag som i morgon, de är alltid oföränderliga och av evigt samma värde.
207. De ändrar sig inte, ej till namn, ej heller till form, ty Skapelsen och Sanningen är namn - och formlösa.
208. Så må då människan hålla sig till det Skapelseenliga, ty endast det Skapelseenliga är Sanningen.
209. Sanningen är det oförgängliga, liksom Skapelsen själv, den är det tidseviga, det fulländade, det som är värt all människans energi och hela hennes viljeinsats, ty med Den råkar människan inte in i bedräglighet.
210. Därför må hon klamra sig fast vid Sanningen och vare då orubblig, i ständigt lika bestående Ro, Glädje, Vetande, Kärlek, Styrka och Vishet i allt.
211. Det Skapelsemässiga innebär ensamt oändlig Visdom och Sanning, hos vilket inte ett uns av misstag är.
212. Därför må människan hämta kraft ur Det Skapelseenligas Vishet, och hon må söka sitt ljus i sin egen Ande.
213. Väl vet den andliga människan, att hon ej kan röra sin hand i rummet utan att beröra Det Skapelseenliga miljardfalt, då Det är tillstädes i all tid och allt rum.
214. Den andliga människan är helt uppfylld av glädje, när hon vet om den Sanning, att det oändligt och obeskrivligt kraftfulla Skapelseenliga är närvarande överallt och omger henne varthelst hon går.
215. Det Skapelseenliga är fyllt av ändlös Frid, fyllt av ändlös Insikt och Fulländad Fullkomning.
216. Det är källan till alla Under av Det Högsta Andliga Medvetandet, som är tillstädes överallt, inom och utom.
217. Dess Glädje är lika ändlös som Det Andliga Livet självt.
218. För att göra snabba andliga framsteg betraktar den andliga människan allt och alla som det Skapelseenliga.
219. Så snart hon ser något, så ser hon det Skapelseenliga.
220. Bakom allt och också i sina egna manifestationsformer framstår alltid Det Skapelseenliga för henne.
221. Därför rusar den andliga människan inte hit och dit för att nå fram till högsta andliga erfarenhet, utan just där, som hon är, finner hon alltid det bästa stället att samla kunskap och erfarenhet.
222. Hennes växande Ande är i henne och ingen annanstans.
223. Genom egna tankar och handlingar måste hon utveckla den.
224. Utur kännedomen om detta blir hennes inriktning till en helgedom, och tillika allt som rör henne blir heligt också marken under hennes fötter.
225. Den andliga människan ser inte framtiden som den tid, då Skapelsen och den i henne boende Anden skall uruenbaras för henne, utan det omedelbara ögonblicket, men därmed förefaller hon för den oandliga normalmänniskan att redan leva i den mest avlägsna framtid - ofta ständigt missförstådd.
226. För den andliga människan är tiden inte förr eller senare, utan alltid det omedelbara nuet.
227. För henne är det inte nödvändigt att se fysiskt, för att se Sanningen.
228. Hon börjar själv söka, och Sanningen blir henne verkligare och verkligare, ty hennes Ande är ju för henne det allseende närvarandes.
229. Inget ord, var det än uttalas, undgår hennes öra.
230. För att göra snabbare framsteg urskiljer den andliga människan verklighetens klang ur varje tonfall som hon hör, varmed varje ljud tränger in i hennes andliga medvetande, och dår kvarstannar.
231. Likaså påminner henne varje ting om det Skapelseenliga och om den omedelbara Sanningen.
232. Varje omständighet är en Skapelseenlig omständighet, varje situation är en Skapelseenlig situation.
233. Sålunda genomskådande lever och arbetar den andliga människan, och därigenom fortskrider hennes inre utväckling.
234. Det Stora, det Andliga, är i smått närvarande i hennes innersta, ty i medvetandet om Sanningen bor det Oändliga i det ändliga.
235. Och i varje människa har det Oändliga sitt säte, vilket dock endast få kan inse.
236. Ty för att väcka upp det Oändliga krävs det förnuftig, logik och frihet från orealistiska läror.
237. Men att väcka upp de Oändliga och göra det verksamt, det är livets mål; Den Andliga Fullkomningen.
238. De själsliga rikena blir till det instrument genom vilket Skapelsen bringar Det Andliga Riket till uttryck.
239. Denna Skapelsens Gynnsamhet låter förstå Himmelen.
240. Rikena inom själen är utan inskränkningens alla gränser, och fria från det materiella jagmedvetande, och står därmed i ständig kontakt med Skapelsen själv.
241. För människan øverväger massan i den matriella principen.
242. Inom icke alltför avlägsen framtid kommer den jordiska vetenskapen att upptäcka detta i materiens princip.
243. Skapelsen är tillstädes i allt skapat; i allt som börjar växa och vidareutveckla sig.
244. Endast själva Den Obegränsade Anden och Skapelsen betyder sann Frihet, sann Fulländning, sann Insikt, Makt, Kärlek, Kunskap, Sanning och Vishet; alla är i sina absoluta former Det Skapelseenliga Självt.
245. För att sålunda kunna uppnå något i sanning utsökt i livet, måste människan hålla sig till Det Andliga, Det Obegränsade och Obegränsbara.
246. Allt som är begränsat och begränsbart medför overklighet och problem.
247. Hur attraktivt detta än kan tyckas vara, skall det dock till slut bli en källa till problem och bedrägligheter.
248. De ändliga tingen av alla former är onaturliga för Det Innersta Väsendet, och därför kan människan inte heller omfatta och älska dem såsom sanning utan att tillfoga sig själv det svåraste lidande.
249. Ständigt och jämt är de behäftade med allehanda brister, ty allt som är ändligt för med sig problem och svårigheter.
250. Om människan älskar eller äger något ändligt, så har åtminstone detta ändliga den bristen, att det med absolut visshet är förgängliga.
251. Hon må älska det aldrig så högt enligt mänskligt sätt att älska, men när dess tid är ute förgår det, och hon sörjer djupt.
252. Men det begränsade har också svagheter i andra avseenden.
253. Även om det inte skulle gå mot förgängelse genast, så är det dock föränderligt.
254. Om det under ett ögonblick är uppfyllt av mänsklig kärlek så kan mänskligt hat i nästa ögonblick förtränga eller fylla det.
255. Antingen det nu gäller ett föremål som förändras eller löses upp, eller en människa, som ändrar sin inställning till sin nästa, så slutar det alltid med bekymmer och lidande, medan däremot Det Obegränsbara aldrig hemfaller åt obeständighet eller förändring, emedan Det är obegränsat trofast och beständigt.
256. När vishet och sanning samlas i människan, och hennes andliga kunskap ökas, när hon leds av universell kärlek, och hennes liv blir till välsignelse för henne själv och andra, då har hon nått mogen insikt om Sanningen.
257. Då blir hon medveten om Skapelsens del i henne, och om Anden i henne, och om Det Andliga Riket.
258. I andlig kärlek och vishet är Skapelsen tillstädes.
259. För var och en som söker vinna andligt ljus och andlig kärlek, öppnar sig porten till Skapelsen. Älskar människan sanningen, då älskar hon det som är fullkomligt och underbart och som i sig representerar Det Andliga Riket, ty detta är också vägen till Vishetens Rike.
260. Människan må bli medveten om närvaron av det som verkar skapande, och hon må låta den andliga intelligensen lysa fram genom allt.
261. Hon må förnimma att i själva vida, oändliga och öppna rymden är Skapandets ögon riktade på henne, och att den sanna intelligensen är Skapelsen som ser henne med ögon som minns allt, och Den är utrustad med en medvetenhet som kan ge svar på allt.
262. Hon må därför leva medvetet andligt under Skapelsens ögon och leva med det andligas medvetande som också är oändlig kraft, den hon alltid måste vara medveten om.
263. Därmed kan hon aldrig vara svag.

+ Detta är ju underbart, Semjase, och jag känner mig riktigt glad efter din utläggning.
264 Semjase. Det kommer sig av att du får en bekräftelse på att ditt eget tänkesätt är riktigt, och på din andliga kunskap, ty du känner läran om Sanningen sedan länge - bara det att ingen hittills har kunnat bekräfta den för dig, eftersom Sanningen har blivit mycket sällsynt tack vare religionens irrläror.
+ Tyvärr har du rätt, ty Sanningen är illa sedd.
265   Semjase. Fördystra inte ditt sinne med detta, för människans andliga utveckling skrider oupphörligt framåt.
266. Du skall emellertid hjälpa till med detta och göra känt Sanningen, ty du är nutidens profet.
+ Hur skulle jag kunna det, och hur ska jag bära mig åt ? Det är ändå för mycket av det goda.
267   Semjase. Så är bestämt för dig.
268. Det kan du läsa om i Talmud.
+ Och det skulle vara jag ? Det är ju ändå galet!
269   Semjase. Ingenting kan undgå sitt öde.
+ Det måste jag faktisk smälta först, och jag är inte så säker på att jag klarar av det.
270   Semjase. Det kommer du att göra, för jag har redan sagt att det är förutbestämt för dig.
+ Jag skall tänka över det. - Men om du tillåter, så har jag ännu en fråga som jag har funderat över en tid.
271 Semjase: Fråga du bara.
+ Det gäller mina beräkningar, som jag har gjort beträffande Immanuels levnads och födelsedata. Du sade mig en gång, att jag bara hade räknat fel med c:a 200 år. Så långt är jag med. Men problemet ligger i att jag troligen har räknat fel på Immanuels födelsedag.
272   Semjase: Dina 200 års felräkning gäller bara några detaljer i historien före Immanuels tid, men inte data om Immanuel själv, ty dem har du trots några fel fått riktiga !
273. Helt intuitivt har du sammanställt de rätta uppgifterna, även om du uraktlåtit vissa kalendariska fakta, så att vissa förskjutningar uppstått.
274. Men genom ditt extrema tänkesätt har du stött på sådant som gav en totalbild av sanningen.
275. Därigenom har du återigen intuitivt förstått att du helt enkelt kunde tillgripa den av er idag kända kalendariska tideräkningen för att på dagen noggrant fastställa tiden för Immanuells födelse till den 3:e februari, räknat efter er tideräkning som baserar sig på kristen tro.
276. Ett jordeår har alltid exakt lika många dagar, varför det ej uppträder några förskjutningar. Därigenom kvarstår ett bestämt datum så länge som den ifrågavarande tidsindelningen gäller.
277. Men nu har även jag ytterligare en fråga till dig: De fotonegativ och den första filmen du gjorde, där våra skepp är med, skulle vara av stor betydelse för oss.
278. De är visserligen din egendom, men kunde du överlåta dem till oss vore detta av stort värde.
+ Om du behöver dem, då ger jag dig dem gärna, för i nödfall kan jag själv göra fler kopior från de första., Men kan du säga mig varför negativen och filmen är så viktiga för dig ?
279   Semiase. De är inte bara viktiga för mig, utan för oss, d.v.s. för våra vetenskapsmän.
280. På de foton som du har visat mig har vi upptäckt en del saker som vi inte kände till tidigare, men som framgår av bilderna.
281. Speciellt rör det sig om antennledstrålen, genom vilken energien attraheras.
+ Var snäll och berätta mer om detta, för sådana problem intresserar mig.
282   Semjase. Det får jag bara om det stannar hos dig, för det handlar om hemligheter som du inte får lämna ut.
283. Men jag får avslöja att det rör sig om ett helt nytt fenomen i samband med förändringen i den jordiska atmosfären, som plötsligt gör hittills osynliga energier synliga.
+ Denna förklaring räcker för mig, tack.
284   Semjase. Du kan ständigt förvåna mig.
285. Jag blir varje gång egendomligt berörd när du plötslig, avstår från att vidare intressera dig bara för att inte försätta mig i trångmål.
286. Det är för mig ett fullkomligt främmande fenomen, som jag inte kunnat återfinna hos någon annan livsform.
+ Men varje liv har vissa egenheter.
287   Semjase. Ja, men denna är ändå fullständigt främande för mig, men jag förnimmer att det hänger i hop med en osjälviskhet som förtränger all egoism.
+ Gör mig inte bättre än jag är, för även jag är egoistisk.
288   Semjase: Förneka inte dig själv, för jag känner dig mycket väl i dessa avseenden.
289. Jag vet att din egoism bara år ett spel för att vilseleda andra, eftersom du eljest skulle bli utnyttjad.

+ Snälla Semjase, talar vi då inte ständigt om mig.
290   Semjase. Naturligtvis det är obehagligt för dig, det vet jag, men från tid till annan måste man också beröra sådana ämnen.
291. Men nu lämnar vi det för i dag, eftersom det åter är tid för mig att gå.
292. Vid vårt nästa sammanträffande kommer jag att fortsätta med läran om andlig kunskap, ty den är den viktigaste huvuduppgiften för vår kontakt.