S E M J A S E (snarvei ti stoffet under på svensk)
Når det gjelder kontakten til Semjase og Erra-gruppen, så forteller Meier her selv om hvordan denne siste kontaktfase startet:
"Klokken var 13.00 på tirsdag den 28.januar 1975. Jeg var sysselsatt med forsøk på å spille inn lyder fra "andre verdener" på bånd. Dette var forsøk, som jeg hadde holdt på med i måneder, men det forble forsøk uten fremgang.
Men allikevel hadde jeg lykken med meg denne dagen - den 28. januar 1975 - men på en helt annen måte. Noe alldeles nytt og fremmed inntraff. Noe som jeg ikke hadde trodd skulle hende allerede nå, men først om et år.
Som ved et trylleslag var jeg bevisst om at jeg skulle lytte spent etter noe inne i meg selv. Langsomt begynte jeg å oppfatte. Ut av det tåkete og dunkle, krystalliserte det seg ut ord, og derved fremmede tanker, som ble begripelige. Nå skjerpet jeg oppmerksomheten. Det jeg hørte låt fredelig og føltes meg kjent - tross det fremmede opphavet. Helt plutselig begrep jeg hvordan denne type av symbolske bilder og ord skulle tolkes. Således ble det formidlet en mystisk meddelelse, nemlig at jeg skulle dra ut, men ta med meg et kamera. Jeg lyttet til oppfordringen uten å tvile eller stille noen spørsmål, og uten å vite hvorfor. Skjønt påkallelsen kjentes som en befaling; den tvang - på en måte - men med varsomhet.
Så jeg tok mitt enkle kjøretøy - en sykkel med hjelpemotor - og dro hjemmefra. Uten noe egentlig mål, tenkte jeg. Men allikevel styrt mot en bestemt plass, som det senere skulle vise seg.
Jeg for tvers igjennom landsbyen på ulike gater, og nådde snart ut til de frie landområder. På kryss og tvers gjennom skoger og daler gikk ferden. Til slutt var jeg fremme ved et ubebodd område, - naturvernet.
På en åkervei stod en stor langtrailer med beholdere på vognen. Sjåføren forsvant nettopp inn i den nærliggende skogen, der han tydeligvis hadde noe å utrette. Den store lastebilen interesserte meg, så jeg stoppet opp og kikket på den nøye fra alle hold. Etter nummerskiltene var det en tysk lastebil. - Et raskt blikk på klokken. Den var 14.12. - Jeg hadde allerede kjørt en hel time.
Nettopp i dette øyeblikk hørte jeg en myk, og liksom bekjent surring i luften, derfor tittet jeg opp mot den skydekkede himmelen. - Det jeg så fikk meg til å tro at jeg drømte, selv om slikt var velkjent for meg allerede fra min tidligste barndom. Jeg hadde faktisk regnet med å få se hva jeg nå så, men - som sagt - ikke før om ett år.
Som skutt ut av skyen styrtet det ned et objekt. Det minsket direkte sin hastighet, og fra kanten av skogen - 350 meter lengre borte - nærmet det seg nå langsomt i en kurvet bane. Dens hvinende lyd forsvant plutselig når objektet minsket farten. Det fløy nå helt lydløst, og jeg kunne tydelig se dets form. Objektet var uten tvil diskosformet, med likesidet over- og underside. Overdelen var dog litt større enn underdelen, og der fantes det røde rektangler, om jeg ikke tok feil.
Hurtig fikk jeg opp kameraet og siktet - for jeg visste av erfaring at her gjaldt det å om å være rask, om man overhodet skulle få noe på filmen.
- Sjelden kan disse objekter fotograferes. Det skyldes deres vanligvis enorme hastighet, og deres evne til plutselig å forsvinne. Lykkes man med å få noe på filmen, så blir det for det meste i form av utydelige skygger. Så jeg tok altså lynhurtig det første bildet - nøyaktig klokken 14.15. Da var objektet på bare 150 meters avstand fra meg, og det fløy også omtrent i 150 meters høyde. Men bare en brøkdels sekund etter bildeeksponeringen fløy objektet vestover enormt hurtig, og da var hviningen der igjen. Straks kom den flyvende tingen tilbake med en enorm hastighet. Den nesten bråstoppet over lastebilen i cirka 100 meters høyde, og den hvinende lyden opphørte.
Nøyaktig 44 meter fra lastebilen - det målte jeg senere når jeg tok det andre bildet. Men nettopp som jeg hadde trykket av, gjorde objektet et rykk bakover, og det ble igjen stående stille i luften bak lastebilen - på bare 50 meters avstand og 100 meters høyde.
Nå kunne jeg alldeles tydelig se og forstå hva slags objekt det var spørsmål om. Med absolutt sikkerhet var den flyvende anordningen ikke av jordisk opphav, men måtte være et utenomjordisk romskip, skjønt enda så lenge fortsatt en UFO for meg. Et uidentifisert, flyvende objekt, av ukjent opprinnelse - eller en "flyvende tallerken" som disse ting vanligvis, og litt uhøytidelig kalles.
Det så ut som om skivens underside skulle vibrere veldig kraftig - som om den var levende. Det syntes meg som om små bølger hela tiden langsomt løp frem på undersiden. Bølgene fikk skipet til å virke veldig gammelt og utbrukt - nesten som en slitt vaskefille.
Disse bølger var ikke av en regelmessig eller bestemt form. De virket fremmede som energi. Fast materie syntes tåkete og uklar, sett gjennom strålingen fra disse bølger. Lastebilen f.eks., så plutselig ut til å være innhyllet i luft som dirret av hete. Jeg så den ikke bare veldig tåket og uklart, men også dessuten plutselig mye lengre bort enn UFO’en, som dog i virkeligheten befant seg bak lastebilen, omlag 50 meter. Det så altså ut som om fartøyet nå var helt nære, og bilen beliggende veldig mye lengere borte - men slik var det jo ikke.
Når jeg tok det andre bildet var klokken 14.18. Etter å ha stått stille i luften, dro nå fartøyet igjen avsted, østover. På skrå opp mot himmelen forsvant det iblant skyene. Jeg hørte igjen den hvinende lyden, men nå avtok den hurtig, og igjen var alt stille.
Jeg gikk til mitt kjøretøy, som jeg hadde forlatt litt avsides. Jeg startet mopeden og dro tvers over engen mot den begynnende skogen, østover. Foran denne utbredde seg en delvis våtmark. Vel 250 meter fra denne stilte jeg fra meg mopeden og gikk videre til fots.
Nedsunket i tanker, og derfor ganske uinteressert, så jeg at lastebilen - nå på 500 meters avstand - kjørte avsted. Føreren hadde tydeligvis kommet ut fra småskogen. Når lastebilen var forsvunnet, fantes ingen annen enn meg selv i disse øde omgivelser. Bare naturens egne lyder kunne nå høres. I skogslysningen - et par hundre meter lengre bort - beitet fredelig fem rådyr, mens noen korper gav seg i kast med en rovfugl høyt oppe over graner, bjørker og kratt. Men så sluttet de helt uventet å plage sitt offer, og forsvant lydløst vekk.
Men ved bondegården - 300 meter borte - begynte en bundet hund å bjeffe, som om den plutselig var blitt oppmerksom på noe. Korpene forsvant over skogens tretopper, og jeg hadde mistet dem av syne. Men selv de fem rådyrene hadde blitt urolige. De hevet sine hoder, og speidet rundt omkring, før de sprang avsted.. Det bar ivei ut fra skogen og inn på det åpne området. De passerte ikke langt fra meg, mot et sydligere skogsområde - der de forsvant inn.
Noe hadde tydeligvis skremt opp rådyrene, men meg var det ikke.
Det gikk ett par minutter - så hørte jeg igjen den kjente hviningen og faktisk - fra øst kom igjen Ufo’en ut fra skybanken. Over skogen minsket hastigheten brått. Lyden opphørte igjen.
Nå forstod jeg anledningen til korpenes og rådyrenes flukt. Med sine følsomme sanser hadde de langt tidligere oppfattet at Ufo’en nærmet seg, og flyktet bort i vill panikk.
Helt langsomt gled nå objektet fram over skogen - mot det åpne området og senket seg nedover - men meget langsomt. Hurtig fikk jeg opp kameraet og tok et nytt bilde - den tredje - klokken var 14.31. Et minutt senere lyktes det meg å ta det fjerde bilde, fra omlag 180 meters avstand.
Nå kunne jeg se, hvordan Ufo’en senket seg ytterligere ned. Til slutt landet den mykt på markens eng, helt lydløst, ettersom surringen hadde opphørt.
Uredd og nysgjerrig som jeg er, sprang jeg straks etter landingen fram imot Ufo’en, for å se den på nærmere hold, og om mulig å fotografere den. Men omtrent 100 meter foran den ble jeg hindret av en enorm kraft. Det var som å løpe mot vinden i en lydløs storm, eller mot et frastøtende magnetfelt. Med all kraft forsøkte jeg å kjempe meg frem. Det gikk faktisk - men bare et par meter. Igjen ble motkraften overmektig. Så jeg satte meg ned på marken for å ha objektet under oppsikt, og for å vente på hva som nå skulle hende.
Og jeg hadde ikke regnet feil, for i løpet av mindre enn ett minutt - skjedde dette: Fra Ufo’ens bakside steg en skikkelse fram - utvilsomt et menneske, iført en eiendommelig, men for meg ikke helt ukjent kledning. En romdrakt, som liknet de, som jordiske astronauter benytter. Dog ikke så tung og uhåndterlig, som de jordiske - men enkel og lett - det så jeg straks. Egentlig lignet drakten mest en overall i grå farge. På kort avstand så den ut å være gjort av elefanthud - ihvertfall så langt jeg kunne huske huden på den elefant i Afrika, som jeg til og med var framme og følte på, og jeg har også sett dem i zoologisk have i Sveits.
Denne spesielle drakt fulgte kroppens konturer, men virket meget solid. Rundt halsen gikk en ring, som trolig tjente som feste for en hjelm, som UFO-nauten ikke hadde på nettopp nå. Tydeligvis var den Jordiske atmosfæren slik at den passet dette vesen. Hodet var altså bart, og uten å behøve å tvile, kunne man avgjøre at det her dreide seg om en kvinne, eller ganske enkelt ei jente.
Hennes ansikt tydet på et fritt og åpent menneske. Det syntes ingenting overmenneskelig, spøkelsesaktig eller "åndelig". Hun så ut å være bare et normalt menneske, uten superegenskaper og uten superskjønnhet. Hun var ikke overjordisk skjønn - selv om religiøse UFO-fanatikere og de som gjerne vil komme i kontakt med utenomjordiske, gjerne tror de er det. Det var bare et helt normalt, kvinnelig levende vesen - skjønt av en utenomjordisk menneskerase, som jeg allerede tidligere hadde kommet i kontakt med.
Hun gikk også som en helt vanlig kvinne, men raskere, sikrere og mer grasiøst enn våre jordiske kvinner. Langsomt kom dette vesen fram imot meg, grep tak i min arm, og dro meg opp. Jentas grep var mykt, men bestemt, men dog veldig behagelig, og det overførte en slags trygghetsfølelse. - Med langsomme steg gikk vi til mitt kjøretøy, der vi begge ganske enkelt satte oss ned i det tørre gresset.
Igjen begynte ufo-kvinnen å tale til meg på perfekt tysk, men med en eiendommelig brytning. Innledningssamtalen ble kortvarig, men etterfølgende forklaringer tok lengre tid. - Så etter litt vendte kvinnen igjen, forsvant inn i Ufo’en og fløy ivei. I løpet av noen sekunder hadde hun forsvunnet ut av syne - inn mellom skyene.
Hun hadde forlatt meg klokken 15.51, og rett etter skipets start kl. 15.58 tok jeg ytterligere noen bilder fra omlag 185 meters avstand.
Jeg syntes å det var interessant å observere at kort etterat skipet hadde startet, ble landskapet under og på siden innhyllet i et slags varmeflimmer. På den måten ble omgivelsenes og buskenes konturer innhyllet i et skimmer - ja i et merkelig fargespill, som åpenbart kom fra en slags stråling fra skipet.
Selv avstander så annerledes ut, og alla proporsjonene virket å være forvridde, noe som jeg også syntes, når jeg tok mitt andre bilde. Nå, når stråleskipet startet var det enda lettere å se, og jeg kunne med sikkerhet avgjøre, at strålingen hadde en blårød fargetone. Det fremgikk også tydelig av det femte bildet, når jeg gransket det nærmere.
Når jeg hadde tatt ytterligere noen bilder, dro skipet avsted over grantoppene - nordover. Mens det enda var nære - bak trærne - tok jeg den siste bilde-eksponeringen. Filmen var nå oppbrukt. Sekunder etter var hviningen der igjen, og stråleskipet skjøt i vei loddrett oppover - utrolig hurtig, for til slutt å forsvinne ut av syne for meg........
Dette var Meiers første møte med Semjase, og dette første møtes samtaler og undervisning kan finnes gjengitt i svensk oversettelse på internett-adr. www.semjase.net
På denne nettadresse finnes referater av 26 Semjase-kontakter, i en stoffmengde tilsvarende ca.300 A4 sider.
se eller stoffet fra kontaktene i boken JORDENS FJERNHISTORIE I NYTT LYS
svensk tekst:
Inledning
Klockan var 13.00 på tisdagen den 28:e Januari 1975. Jag var sysselsatt med att försöka spela in röster från "andra världar" på band. Ett forsök, som jag hade hållit på med i månader, men det förblev ett försök utan framgång. Men ändå var mig lyckan huld denna den 28:e januari 1975 men på ett helt annat sätt. Något för denna tidsperiod alldeles nytt och främmande inträffade. Något som jag inte hade trott skulle hända redan nu, utan först om ett år.
Som i ett trollslag var jag medveten om, att jag skulle lyssna spänt efter någonting inom mig själv. Långsamt började jag att uppfatta. Ur det suddiga och dunkla kristalliserades det ut ord, och därmed främmande tankar, som blev begripliga. Nu skärpte jag uppmärksamheten.- Det jag hörde lät fridsamt och tycktes mig välbekant trots det främmande ursprunget.
Främmande i så måtto, att detta trängde in i mig från någon form av liv, som jag hittills inte visste någonting om. Helt plötsligt begrep jag hur denna typ av symboliska bilder och orden skulle tolkas. Sålunda förmedlades ett mystiskt meddelande, nämligen att jag skulle ge mig iväg ut medförande en kamera. Jag åtlydde också uppmaningen, utan att tveka eller ställa några frågor, och utan att veta varför. Ty kallelsen kändes som en befallning; den tvingade - men med varsamhet.
Så jag tog mitt enkla fordon - en cykel med hjälpmotor -och for hemifrån. Utan egentligt mål, tyckte jag. Men ändå noggrant styrd mot en bestämd plats, som det senare skulle visa sig. Jag for tvärs igenom byn på olika gator, och nådde snart ut till fria markområden. Kors och tvärs genom skogar och dalar gick färden. Slutligen var jag framme vid ett obebott område, naturskyddat. På en åkerväg stod en stor långtradare med behållare på flaket. Chauffören försvann just in i den närbelägna skogen, där han tydligen hade något att uträtta. Den stora lastbilen intresserade mig, så jag stannade upp och synade den noga från alla håll. Enligt nummerplåtarna var det en tysk lastbil. - En snabb blick på klockan. Den var 14.12. - Jag hade redan kört en hel timma.
Just i detta ögonblick hörde jag ett mjukt, och liksom bekant surrande i luften, varför jag tittade upp mot den molntäckta himmelen. - Det jag såg kom mig att tro att jag drömde, även om sådant var välbekant för mig redan från min tidigaste barndom. Jag hade visserligen räknat med att få se vad jag nu såg, men - som sagt - inte förrän om ett år.
Som skjutet ut ur molnen störtade sig ner ett föremål. Det minskade direkt sin hastighet, och från kanten av skogen - 350 meter längre bort - närmade det sig nu långsamt i en kurvad bana. Dess vinande läte försvann i ett slag när föremålet minskade farten. Det flög nu helt ljudlöst, och jag kunde tydligt se dess form. Föremålet var utan tvekan diskusformat, med likartad över- och undersida. Överdelen var dock lite större än underdelen, och där fanns röda, kantställda rektang1ar, om jag inte misstog mig. Snabbt fick jag upp kameran och siktade - för jag visste av erfarenhet, att här gällde det att vara snabb, om överhuvud taget någonting alls skulle fastna på filmen.
- Sällan kan dessa föremål fotograferas. Det beror på deras vanligen oerhörda hastighet, det vanvettiga irrandet', och deras benägenhet att plötsligt vara försvunna. Lyckas man med att få något alls att fastna på filmen, så blir det mestadels i form av otydliga skuggor. -Så jag tog alltså blixtsnabbt den första bilden - precis klockan 14.15. Då var föremålet på bara 150 meters avstånd från mig, och det flög också på ungefär 150 meters höjd. Men bara en bråkdels sekund efter kameraskottet rusade föremålet västerut enormt snabbt, och då fanns vinandet där igen. Strax återvände dock den flygande tingesten med en svindlande hastighet. Den nästan tvärstannade över lastbilen på cirka 100 meters höjd, och det vinande lätet tystnade. Precis 44 meter från lastbilen - det mätte jag senare -var jag, när jag sköt av det andra kameraskottet.
Men just som jag hade tryckt av, gjorde föremålet ett skutt bakåt, och det blev sedan stående stilla i luften bakom lastbilen - på bara 50 meters håll och 100 meters höjd. Nu kunde jag alldeles tydligt se och utröna vad slags föremål det var fråga om. Med absolut visshet var den flygande anordningen inte av jordiskt ursprung, utan den var ett utomjordiskt rymdskepp, fast ännu så länge fortfarande ett UFO för mig. Ett oidentifierat, flygande objekt av obekant härkomst - eller ett 'Flygande Tefat' som dessa ting allmänt, och lite skämtsamt kallas.
Det såg ut som om skivans undersida skulle vibrera mycket kraftigt - rentav som om den vore levande. Det tycktes mig som om små vågor hela tiden långsamt löpte fram på undersidan. Vågorna kom skeppet att se mycket gammalt och tillbucklat ut - nästan som ett slitet tvättbräde. Dessa vågor var inte av en regelbunden eller bestämd form. De verkade främmande, och ha med energi att göra. Fast materia syntes dimmig och oklar, sett tvärs igenom strålningen från dessa vågor. Lastbilen, t.ex., såg plötsligt ut att ha svepts in i luft, som dallrade av hetta. Jag såg den inte bara mycket dimmigt och oklart, utan dessutom plötsligt mycket längre bort än UFO't, som dock i själva verket befann sig bakom lastbilen, c:a 50 meter. Det såg alltså ut som om UF0't nu var helt nära, och bilen belägen mycket längre bort - men så var det ju inte.
När jag tog det andra kortet var klockan 14.18. Efter att ha stått stilla i luften, jagade nu föremålet åter iväg, österut. Snett upp mot himmelen försvann det ibland molnen. Det vinande ljudet hade åter hörts, men nu avtog det snabbt, och sedan var allt stilla. Jag återvände till mitt åkdon, som jag hade lämnat lite avsides.
Jag startade vehikeln och for tvärs över fältet, mot den begynnande skogen, österut. Framför denna utbredde sig en stor och något sumpig glänta. Väl 250 meter från denna ställde jag ifrån mig mopeden och började ströva omkring. Försjunken i tankar, och därför ganska ointresserat, såg jag hur lastbilen - nu på 500 meters avstånd - körde iväg. Föraren hade uppenbarligen återvänt från snårskogen. När lastbilen var försvunnen, fanns ingen annan än jag själv i denna ödsliga omgivning. Endast naturens egna ljud kunde nu uppfattas.
I skogsgläntan - ett par hundra meter längre bort - betade fridfullt fem rådjur, medan några korpar gav sig i kast med en rovfågel därovanför, högt över granar, björk och snår. Men så avstod de helt oväntat från att plåga sitt offer, och dök ljudlöst undan. Men vid bondgården - 300 meter avlägsen - började en fastkedjad hund att väsnas, som om han plötsligt blivit galen. - Korparna försvann i ilflykt någonstans över skogens trädtoppar, och jag hade förlorat dem ur sikte. Men även de fem rådjuren hade blivit oroliga. De kastade vittrande upp sina huvuden, och glodde runt omkring sig. Så sprängde de överraskande iväg i långa, snabba språng. Det bar iväg ut från skogen och in på det öppna fältet. De hetsade förbi, helt nära mig, till en sydligare liggande skogsdunge, där de genast försvann. Någonting hade uppenbarligen skrämt upp rådjuren, och det ordentligt.
Tydligen dock inte jag, för mig tog de ingen som helst notis om vid sin flykt. För mig verkade också korparnas brådstörtade försvinnand mycket underligt, för i normala fall överger de inte sit utelämnade offer så snabbt, och absolut inte utan anledning. Det gick ett par minuter, så hörde jag åter det bekanta vinandet. Och faktiskt - från öster kom åter UFO't störtande ner ur molnbanken. Over skogen minskades hastigheten abrupt. Surrandet tystnade återigen. Nu förstod jag anledningen till korparnas och rådjurens flykt. Med sina känsliga sinnen hade de långt tidigare uppfattat att UFO't närmade sig, och störtat iväg i vild panik.
Helt långsamt gled nu föremålet fram över skogen - mot gläntan till - och sänkte sig nedåt, oändligt långsamt. Snabbt fick jag upp kameran och tog en ny bild - den tredje - klockan 14.31. En minut senare lyckades jag ta den fjärde bilden, från c:a 180 meters avstånd. Nu kunde jag se, hur UFO't sänkte sig ytterligare ner. Slutgiltigt landade det mjukt på gläntans ängsmark, helt ljudlöst, sedan surret hade upphört. Fräck som jag är, sprang jag genast efter landningen fram emot UFO't, för att beskåda, och om möjligt fotografera det på nära håll. Men ungefär 100 meter framför UFO't hejdades jag av en oerhörd kraft. Det var som att springa mot vinden i en ljudlös storm, eller mot ett frånstötande magnetfält. Med all kraft försökte jag att kämpa mig fram. Det gick faktiskt - men bara ett par meter. Sedan blev mig motkraften övermäktig.
Så jag satte mig på marken för att ha föremålet under uppsikt, och för att vänta på, vad som nu skulle hända. Och jag hade inte räknat fel, för inom mindre än en minut utspelade sig här något: Från UFO'ts baksida steg en gestalt fram - otvivelaktigt en människa, iförd en egendomlig, men för mig inte helt obekant klädnad. En rymddräkt, liknande de, som jordiska astronauter använder. Dock inte så tung och hindersam, som de jordiska motsvarigheterna, utan åtsmitande och lätt - det såg jag genast.
Egentligen liknade dräkten mest en overall i grå färg. På helt nära håll såg den ut att vara gjord av elefanthud - åtminstone så långt jag kunde erinra mig huden på den elefant i Afrika, som jag till och med var framme och kände på. Och visst har jag också i Schweiz varit elefanter nära - i zoologiska trädgårdar naturligtvis. Denna egenartade dräkt satt alltså åt efter kroppen, och att den var ytterst stryktålig insåg man utan vidare.
Runt halsen löpte en ring, som troligen tjänade som fäste för en hjälm, som UFO-människan dock inte hade på just nu. Tydligen behagade henne den jordiska atmosfären. Huvudet var alltså blottat, och utan att behöva tveka, kunde man avgöra att det här rörde sig om en kvinna, eller helt enkelt en flicka. Hennes ansikte tydde på en fri och öppen människa.
Där spårades ingenting övermänskligt, förmätet, eller förandligat. Hon såg ut att vara bara en normal människa, utan superegenskaper och utan superskönhet. Hon var inte överjordiskt skön - även om religiösa UFO-fanatiker och de, som gärna vill komma i kontakt med UFO-väsen, gärna tror så. Det var bara frågan om ett helt normalt, kvinnligt levande väsen - fast av en utomjordisk folkras, som jag redan tidigare hade kommit i kontakt med. Dock var hon alldeles förbålt snygg. Hon gick också helt som en vanlig kvinna, men fastare, säkrare, och inte så typiskt sirligt, sjåpigt och uppblåst som våra jordiska kvinnor, som tror, att detta skulle göra intryck på man. Självbedrägeri, eftersom sådant bara attraherar vankelmodiga, lätt påverkbara män.
Hon rörde sig som en kvinna bör röra sig: utan tillgjordhet, men naturligt självmedveten, självsäker och med grace. Långsamt skred detta väsen fram emot mig, grep tag i min arm, och drog mig upp. Flickans grepp var fast och bestämt, men ändå mycket angenämt, och det överförde en slags trygghetskänsla.
- Med långsamma steg gick vi till mitt fordon, där vi båda helt enkelt satte oss i det torra gräset. Sedan började UFO-flickan att tala till mig på perfekt tyska, men med en egendomlig brytning. Inledningskonversationen blev kortvarig, men efterföljande förklaringa tog längre tid. - Så småningom vände flickan åter, försvann in i UFO't och flög iväg. Inom några sekunder hade hon försvunnit ur min åsyn inne bland molnen.
Hon hade lämnat mig klockan 15.51, och just efter skeppet start 15.58 tog jag ytterligare några bilder från c:a 185 meters håll. Jag tyckte att det var intressant att se, att kort efter det att skeppet hade startat, dök allt därunder och närmast vid sidan om in i ett slags värmeflimmer. På så sätt upplöstes omgivningens och trädens konturer i ett skimmer läggande allt i ett främmande färgspel - alldeles uppenbart genom någon sorts strålning från skeppet. Även avstånd såg ändrade ut, och alla proportioner verkade vara förvridna, något som jag också tyckte, när jag tog mitt andra kort.
Nu, och här, vid starten av strålskeppet var det ännu lättare att se. Och jag kunde med säkerhet avgöra, att strålningen hade en blåröd färgton. Det framgick också tydligt av det femte kortet, när jag granskade det närmare. När jag hade tagit ytterligare några kort, svepte skeppet iväg över grantopparna, norrut. Ännu medan det var nära, bakom träden, sköt jag av det sista kameraskottet. Filmen var nu sluttagen. Sekunderna efter var vinandet där igen, och strålskeppet sköt iväg lodrätt uppåt - ofattbart snabi för att slutgiltigt försvinna ur min åsyn.
