FORORD
I denna serie av skrifter berättas om verkligheten som överträffar sagan. Ett folkslag som bor på planeten ERRA i stjernehopen PLEJADERNA är släkt med oss jordemänniskor. Vi har gemensamma förfäder. Detta folk har utvecklats längre än vi, och har frivilligt tagit sig an att värna om mänskligt liv i vardande. Därför har de upprättat en viss kontakt med oss, vilket sker genom kontaktmannen EDUARD MEIER - kallad BILLY -som bor i Schweiz. 1 närheten av hans bostad landar deras skepp ofta. Billy meddelas om detta på telepatisk väg. Han beger sig då till möteaplatsen och får där tala en stund med skeppets kvinnliga pilot SEMJASE. Hon är angelägen om att den information hon överbringar skall göras känd för så många människor som möjligt. SEMJASEs och BILLYs konversation återges ordagrant i skrifter som BILLY ger ut. Dessa har översatts från tyska och återges i dessa häften. Ni kan träffa BILLY, ringa honom eller skriva. Adress finns i detta häfte. Men ämnar Ni besöka honom MÅSTE Ni komma överens med honom om en tid långt i förväg. Han är strängt upptagen med sin mission, och måste planera sin långa arbetsdag. Ha en intressant och roande läsning.
MIN FØRSTA UFO-OBSERVATION OCH DE FØRSTA KONTAKTERNA
Fem år gammal hade jag min första UFO-upplevelse, som jag vet om. Det gällde en observation av ett stort, skivformat föremål. Det var den 2:e juli 1942, noga bestämt kl. nio på morgonen i Bijlach, Schweiz. Jag stod tillsammans med min far vid ett stort valnötaträd och spanade österut mot himmelen, som fastnaglad, men ändå utan att veta varför. Det var som om ett hittills okänt tvång inom mig ville befalla mig att hålla utkik efter någonting, beläget högt över östra horisonten. Vad det kunde vara, var mig mycket gåtfullt.Alltså gav jag helt enkelt efter før det främmande tvånget, och ansträngde mig för att verkligen kunna se något mot himlens azurblåa, denna vackra och varma sommarmorgon. Tio eller femton minuter kan det ha förflutit, innan min blick fångades upp av något verkligen egendomligt. Ur den ljusa och klara himmelen störtade sig med rasande hastighet en "silverblixt" ner, susade fram som en gigantisk metallpil øver Eschenmoser-berget mot den 75 meter höga reformerta kyrkan. Alldeles framför det stora tornet vek silverblixten ut åt höger, sköt förbi det direkt mot vårt hus, och steg sedan igen ofantligt snabbt. Under en bråkdels sekund blev den förbirusande blixten gigantiskt stor och rund - till en jättelik, flat metall-kiva. Som en oerhört stor diskus med en diameter någon-stans mellan 250 och 300 meter, jagade skivan iväg över oss på endast 200 meters höjd - fullständigt ljudlöst och spöklikt.
Lika blixtsnabbt som den dök upp bara en bråkdels sekund tidigare i öster var den åter försvunnen i väster, över Höragen-skogen. Helt oförstående stirrade jag åt väster länge efter det att föremålet hade försvunnit. Samtidigt lade jag märke till, att min far hade blivit mycket rådvill. Medan han stirrade västerut skakade han samtidigt på huvudet. Men detta till trots frågade jag honom om skivan som rusat så enormt snabb förbi, både hur, varifrån och varför. Han betraktade mig eftertänksamt, och gav mig det enda svar som var logiskt tänkbart för honom: "Det var väl Hitlers nyaste hemliga vapen"
Min fars svar tyckte jag redan då - med bara fem år på nacken - var ganska otillfredsställande och alltför fantastiskt. Dels överflögs vår by ständigt av tunga, omoderna amerikanska bombplan, och dels förekom det ofta, att tyska Stuckas och andra jaktplan passerade över den närbelägna gränsen. Dessa var enligt min bedömning lika primitiva i alla stycken, som "amibombarna", som ofta sköts eller jagades ner direkt över vår by av det schweiziska luftvärnet. Allt detta rimmade dåligt med den förklaring, som min far hade avgivit. Han var en enkel man, som höll sig kvar vid "det gamla ", och som därför inte kunde utveckla några avancerade tankar om teknisk utveckling.
Men mitt intresse var stort, och det hade utlösta av det våldsamma krigshetsandet runt om i världen, vilket jag kunde följa i radion. Men också av de utdragna amerikanska bombangreppen, och det ständiga dånet från tungt pansar- och artillerivapen, som kunde höras ända fram till vår by miltals ifrån, dag som natt. Det var helt enkelt inte alls uppenbart för mig, att allt primitivt och mordiskt under detta andra världskrig kunde ha det minsta samband med den skiva som vi just sett, och som i högsta grad verkade att höra hemma i framtiden. Två i många avseenden olika världar hade här mött varandra. Det var jag redan där under valnötsträdet mycket väl medveten om, efter att ha funderat och överlagt med mig själv. Det måste helt enkelt finnas en annan förklaring än den, som min far hade givit mig.
Inte bara mina funderingar ledde mig till denna slutsats, utan också det att skivan plötsligt föreföll mig att vara rent av vänskaplig, och jag kunde inte frigöra mig från den tanken, att jag redan tidigare måste ha sett samma, eller liknande skivor på annat håll, och under ytterst goda och fridsamma omständigheter. Mina tankar och aningar drev mig till att börja observera himmelen, såväl i dagsljus som under nattetid. Därvid kunde jag allt oftare se " farande stjärnor ", både större och mindre. Satelliter fanns det inga på den tiden, och bombare och jaktplan kände jag redan väl igen, därigenom att de ständigt dök upp. Dessa ytterst primitiva jordiska flygmaskiner kunde inte heller flyga upp till sådana enorma höjder, som de " farande - och ofta blinkande - stjärnorna ". De for dessutom mycket ofta i ytterst abrupta zig-zag-banor, vilket inget vanligt flygplan kunde klara av.
Så som jag såg de "farande" stjärnorna på den tiden, så kan man fortfarande se dom - om nätterna vid stjärnklart väder på stor höjd, mellan 20 och 40 kilometer. För att man skall vara säker på, att satelliter ändå inte av misstag tas för UFO är det bäst att spana mellan kl. 22.oo och 02.oo, eftersom solljuset då är avskärmat och inte kan lysa upp satelliter som drar förbi. Eftersom UFO-na genomför sina kontrollflygningar vid denna tid och på stor höjd, är de mestadels inte större än stjärnor för ögat.
Även om mina första UFO-observationer bara gjordes nattetid, då jag såg dom som " farande stjärnor ", så inträdde snart en andring i och med att jag en vacker, varm sensommardags eftermiddag till min glädje såg ett kulformat föremål högt uppe mot den blåa himmelen. Det drog sig långsamt närmare och sjönk djupare, varefter jag kunde se bättre att det verkligen hade klotform. Plötsligt försvann det spårlöst och ljudlöst av obegriplig anledning. Under den följande tiden blev dagsobservationer av denna form allt vanligare, och en dag kände jag åter något egendomligt främmande inom mig. Jag liksom förnam en röst inom mitt huvud, samtidigt som gåtfulla bilder avtecknade sig.
Denna inre röst och bilderna manade mig mycket intensivt och enträget att försöka att formulera ett svar och att även vidarebefordra detta. Det var nu sent på hösten 1942, bara några månader innan jag skulle fylla sex år. Dessa för mig fullständigt främmande företeelser - de inre rösterna och bilderna - oroade mig. Eftersom jag ännu inte hade erfarenhet av sådana fenomen låg nämligen den tanken nära till hands, att jag långsamt höll på att förlora förståndet. Detta var en av anledningarna till, att jag vände mig till en av våra protestantiska präster i den förhoppningen, att han skulle kunna hjälpa mig. Det gjorde han också mycket tjänstvilligt. Uppenbarligen kände han till hur det förhöll sig, trots att jag inte hade talat med honom tidigare. Som det tycktes mig var han välinformerad i UFO-frågan. Han hade sålunda mycket stora kunskaper i hithörande ämnen. Därför kunde han berätta för mig om UFO-företeelser, och om min "inre röst" och de "inre bilderna".
Han förklarade för mig, att jag så snart som möjligt borde bemöda mig om att försöka besvara den ropande rösten, som jag ständigt hörde inom mig. Jag kan fortfarande lätt erinra mig, hur han vänligt leende skingrade min rädsla med orden: "Du behöver inte vara rädd, för, ser du, det som du hör och ser inom dig, det är bara telepati!"
På grund av mitt förvånade och oförstående ansiktauttryck förklarade han sedan mycket noga, vad man menar med begreppet telepati. Men dessutom berättade han för mig om många andra ting, som jag då - som femårig pojke - ännu inte helt kunde begripa, men som jag under senare år lärt mig förstå till fullo, särskilt när jag blev medveten om, att denne gamle, älskvärde prast var "en invigd". Jag gjorde som prästen hade rått mig. Från och med nu ansträngde jag mig för att koncentrera mina tankar på den ofta ropande rösten, och försöka att svara. Och faktiskt en dag - det hade bara gått en kort tid - så förnam jag plötsligt att mina tankar hade fått kontakt, någonstans och på något sätt.
Den första reaktionen från den andra sidan var liksom ett stilla och fint skratt, som jag helt enkelt hörde och uppfattade djupt inom mig - välgörande, lockande, lugnande, och det gjorde mig glad. Därefter upphörde kontakten åter, och jag hörde i fortsättningen varken någon röst, eller såg några bilder inom mig. Allt var helt enkelt plötsligt åter alldeles lugnt. Jag fortsatte med mina enkla spaningar ett par år, men upplevde i november 1942 något, som då tycktes mig mycket märkvärdigt: Det var i "Langenzinggen", en långt bakom "Höragen-skogen" belägen stor ängsplatå, som ofta utnyttjades för segel-flygning. Ner ur den molnöverdragna himmelen sänkte sig ett päronformat, metallglänsande föremål, som landade på marken. Ur den egenartade farkosten steg en mycket gammal man ut, och han bjöd mig att komma till sig. Utan ett ord följde jag efter honom och lät mig föras in i hans flygfarkost.
Snart kunde jag på bildskärmar se, att vi lyftes högt upp över markytan. Sedan sjönk snart det päronformade föremålet åter, och landade omärkligt. Den gamle mannen lät mig stiga ur, vilket jag gjorde som en sömngångare. Knappt var jag ute, förrän föremålet lyfte sig och med stor hastighet av-lägsnade sig lodrätt upp mot himmelen, medan jag häpet stirrade efter det. Djupt försjunken i tankar begav jag mig hemåt.
Jag funderade på, om jag skulle berätta för någon om denna upplevelse eller inte. Jag beslöt mig slutligen för att tiga och inte ens nämna något för prästen. Sålunda fick jag leva med min hemlighet, och jag blev därför alltmer sluten. Efter mina enkla iakttagelser under ett par års tid, följde nu ytterligare en intensiv upplevelse, som skrämde mig mycket. Trots prästens utläggningar hade jag ingen aning om, att det fanns olika slag av telepati. Därför blev jag återigen mycket förskräckt på min födelsedag den 3.2.1944, när jag plötsligt alldeles tydligt i mitt inre hörde en mjuk stämma, som uppmanade mig att i fortsättningen studera flitigt, och samla på kunskaper, som skulle överbringas mig på detta sätt.
Nu trodde jag, att jag hade blivit sinnessjuk, och jag blev mycket rädd. Mina föräldrar vågade jag inte anförtro mig åt, för de hade ändå inte kunnat förstå mig, det visste jag. Denna inre stämma - som jag denna gång hörde helt klart och tydligt inom mig - kunde jag å andra sidan inte sätta tro till, eftersom jag ansåg att den var vansinnets röst, trots att den hela tiden försökte att lugna ner mig. I min ängslan anförtrodde jag mig åter för prästen. Han lysnade mycket uppmärksamt och tålmodigt medan jag berättade on allt, ända in i minsta detalj. Då log den vise mannen mjukt och avslöjade, att jag skulle verkligen inte behöva oroa mig - han visste, han var välinformerad om allt detta.
Men tyvärr skulle han endast kunna undervisa mig inom vissa områden, och därvid fick jag lova att hålla tyst, för allt detta var oförenligt med hans yrke. Men själv hade han - av vissa orsaker - fått den uppgiften att verka på denna ort som präst, men på ett sådant sätt, att han långsamt skulle förklara religionens sanningar för människorna. Det var dock en mycket svår uppgift, eftersom folket i min hemort hade en speciell gudstro förenad med vidskeplighet.
Samtalen av detta slag förstod jag inte mycket av på den tiden, och den djupare meningen gick jag därför miste om. Den fattade jag inte förrän många år senare, när jag nästan hade glömt prästen i fråga. Men det kunde han göra helt klart för mig, att rösten i mitt inre inte hade något med förvirring och vansinne att göra, utan här förelåg en annan form av telepati. Stämman var bara en "tankeröst" från en annan människa, som levde långt ut i universum, i en annan värld. Prästen sade, att när denna stämma hördes i mitt inre medvetande, så var det fråga om telepati - liksom för två år sedan - men nu som ett kommunikationsmedel, som kunde nå över obegränsade distanser, och som inte kände av några andra hinder än vad som en andlig mottagningsblockering kan utgöra.
För första gången hörde jag nu, att uttrycket telepati också kan betyda ett kommunikationsmedel som kan brukas människor emellan, vid normalt medvetande. När har två år tidigare talade om telepati, berörde han bara andlig telepati, alltså inte den enkla, primära tankeöverföringen genom det materiella medvetandets spärr. Dessutom förklarade han för mig vid detta andra samtal, att jag endast skulle vara mottaglig för ytterst "höga" svängningar, varför väsen av lägre höjd - t.ex. jorde-människor - inte skulle kunna tränga in i mig. Det skulle endast mycket högt utvecklade livsformer kunna, emedan jag hade trätt in i detta liv för att fullgöra vissa upp-gifter, och därför måste jag vara immun mot intriger och inflytande från låga och underutvecklade intelligenser och väsen.
Prästens förklaringar tycktes mig mycket tillfredsställande, även om han gav mig en chock när han påstod, att mitt liv skulle bli ovanligt hårt - fullt av försakelser och nöd - vilket också hittills har besannats. Men det var också hans förklaringar, som kom mig att kunna övervinna min obefogade ångest, och att försöka vidga den från början ensidiga telepatiska kontakten. Jag ställde nu frågor, och fick också svar. Därmed visste jag att prästen hade sagt mig hela sanningen. Genom dessa telepatikontakter med en mänsklig livsform, som kallade sig för "SFATH", blev jag invigd i oerhörda företeelser, som föreföll mig gigantiska, för att inte säga helt vansinniga.
En följd av detta blev, att allt vad jag nu satte igång med utestängde mig ytterligare från omvärlden. Intrigerna blev värre, men jag lät dem passera motståndslöst nu, liksom tidigare. Till slut blev jag till en syndabock för praktiskt taget allt ont, som hände i byn. Men detta bekymrade mig inte, utan jag log stilla inom mig. Så även, när jag utsattes för lögnaktiga beskyllningar, som jag fick bestraffning för. Ofta trakterades jag av den anledningen av så mycket prygel, att jag sedan varken kunde springa eller stå eller sitta. Efterhand blev min situation allt svårare - även i skolan - som jag började skolka ifrån. Men detta störde mig inte mycket, för dels lärde jag mig trots allt mycket i skolan, och dels blev jag sedan under fritiden än mer ingående och grundligt undervisad genom den telepatiska kontakten med SFATH. Trots min höga frånvaro från skolan utan giltigt för-fall - rekordet det sämsta året var 173 gånger - sa företogs konstigt nog ingenting från skolledningens sida. Tvärtom - man lät lugnt allt ha sin gång tills jag hade passerat alla klasser i skolan, så när som på en rest av bara 6 månader. Då först slog skolledningen till. Men den händelsen, som spelat en obetydlig roll i mitt liv, får avsluta denna del av berättelsen, för att inte gå händelserna för långt och detaljerat i förväg.
Det var alltså år 1944 som SFATH tog kontakt på telepatisk väg med mig, och då jag också ställde mig positiv till detta - tack vare prästens förklaringar. Men då visste jag ännu inte, att den första telepatiska kontakten två år tidigare också härstammade från samma källa, och att den gamle mannen, som hade tagit mig med i sin päronformade flyganordning, var SFATH själv. Han informerade mig nu emellertid om, att jag skulle bli förberedd på, att få en ytterst viktig och mycket stor uppgift, och jag skulle nu själv få avgöra, om jag ville ta på mig denna tunga mission eller inte. Enligt hans ord hade jag redan före min födelse utsetts för denna uppgift, och därmed också stått under ständig bevakning av hans person.
Att det verkligen förhölle sig så, skulle jag kunna kontrollera med hjälp av följande fakta, som han meddelade mig: Vid sex månaders ålder skulle jag ha inajuknat i en mycket svår lunginflammation, och allt hopp var ute. Sent på natten hade husläkaren, Dr. Strebel anlänt, och han förberedde mina föräldrar på, att jag skulle upphöra att leva redan samma natt. Jag låg redan i koma, och skulle just lämna det jordiska livet, när SFATH ingrep och gav mig livet tillbaka.
Naturligtvis ville jag gå till grunden när det gällde att kontrollera detta SFATHs påstående. Jag frågade därför min mor om, vad som hade hänt under min spädbamstid. Till min förvåning bekräftade hon SFATHs uppgifter, och hon ansåg, att vid det tillfället ifråga måste ett under ha skett, för det hade verkligen inte funnits något hopp för mitt unga liv. Till och med husläkaren, Dr. Strebel, hade sagt, att ett under hade skett, för enligt hans undersökning skulle jag redan morgonen efter vara död.
SFATH berättade för mig om otaliga andra ting, undervisade mig och delgav mig fakta, som jag måste tiga med under hela min livstid. Tiden gick fram till högsommaren 1944, när jag åter en dag strövade ensam och allena genom Langenzinggen i Höragenskogen vid Bulach. Där jag så gick, hörde plötsligt SFATH av sig på telepatisk väg - vilket jag nu blivit väl förtrogen med - och han uppmanade mig att vänta några minuter, och att inte bli rädd. Så jag väntade alltså, och avvaktade vad som skulle ske.
Det dröjde heller inte länge, förrän ett silverglänsande föremål sköt ner från himmelen. Det utgjordes av en enligt mina begrepp fortfarande komisk skapelse av metall; den var inte större än fem eller sex meter i diameter, och den ingav mig redan förtroende. Den päronformade flygande anordningen placerade sig på marken, inte långt ifrån mig, medan jag stirrade fascinerat på den. Jag kunde nu se, hur någonting rörde sig på sidan av föremålet. Där bildades en öppning, och ut i det fria trädde en gestalt. Det var tydligen en mycket gammal man, som var iförd en lustig dräkt. Han kom nu långsamt emot mig, på samma sätt, som när jag såg honom första gången, ett par år tidigare. Också denna gång hade han på sig en slags "djuphavsdykaredräkt", fastän helt silverglänsande, och hjälmen hade han tagit av sig. Trots denna kostymering tyckte jag, att hans utseende var klokt och mycket ärevördigt, och jag kan fortfarande minnas att han precis liknade en gammal högvördig patriark.
Något tungt och ovigt kom mannen fram till mig och tilltalade mig på mitt eget modersmål, på byns speciella plattdialekt. Men uppenbarligen något ovan, för flera stavelser uttalade han felaktigt, det märkte jag genast. Han talade om för mig att han var SFATH, och att jag nu skulle följa med honom. Liksom tvingad följde jag med honom fram till den päronformade tingesten, och där blev jag på något sätt inlyft, utan att jag kunde förstå hur det gick till. Av sig själv stängde sig sedan öppningen bakom oss, medan SFATH förde mig igenom en annan öppning i föremålets inre. Den ledde in till ett litet rum, där det fanns tre egenartade fåtöljer. Väggarna och en slags pulpeter var fullproppade med apparater och anordningar. Jag såg också åtskilliga små fönster, där underliga figurer rörde sig. I andra såg jag till och med hela landskapet utanför denna flygapparat. Sedan uppmanade mig SFATH att ta plats, och han började sysselsätta sig med några anordningar. Vad han sysslade med förstod jag inte.
Men i de många små fönstren såg jag att figurer och landskapsbilder plötsligt förändrade sig. Jag riktade därför en frågande blick mot SFATH, som nu kom och satte sig hos mig. Han vände sig mot mig, och berättade att dessa "små fönster" inte var några fönster, utan bildskärmar, sådana som redan nu finns, och i framtiden kommer att utvecklas ytterligare även på jorden. Det rörde sig därvid om bildöverföring genom vissa energier. Så talade han om för mig, att vi nu befann oss mycket högt över jordytan; på c:a 70 kilometers höjd. Här skulle vi bli kvar under några timmar, för han skulle överlämna betydelsefulla data, och ge mig mycket viktiga upplysningar. Jag fick reda på, att tack vare hans ansträngningar skulle jag redan förståndsmässigt ha utvecklats mycket högre än en jordeménniska i 35-årsåldern. Även min andliga utveckling hade framskridit långt förbi de vanliga, jordiska normerna, och ingen skulle därför längre kunna besvara mina andligt inriktade frågor. - Så var det faktiskt också, för jag ställde nu frågor, som varken prästen eller min lärare Karl Graf kunde svara på. Särskilt läraren lät ofta frågorna gå vidare till specialister, som inte heller kunde besvara dem.
- För mig är det intressant att i dag kunna konstatera, att jag den gången inte alls kände mig rädd, när SFATH talade om, att vi höll oss svävande på ungefär 70000 meters höjd över markytan. Jag var inte ens förvånad - tvärtom - allt tycktes mig sällsamt pålitligt och självklart. SFATHs förklaringar förundrade mig överhuvud taget inte längre.
Med stoiskt lugn fann jag mig alltså i, att han bara fram till femtiotalets början skulle ha hand om mig, för att sedan överlämna denna sin uppgift till en långt högre utvecklad livaform. Hans tid skulle nämligen snart lida mot sitt slut, och dessutom skulle hans vetande inte längre räcka till. Jag skulle nämligen då andligen vara så långt utvecklad, att jag nått upp till hans vetande. Och som jag skulle vara den utvalde för en alldeles bestämd mission, måste jag utvecklas ännu mycket högre, och därför stå under beskydd av en högre intelligens än han själv.
Andra utsagor av SFATH beskrev hur jordens mänsklighet skulle gå en mycket farlig tid till mötes. Det ännu rådande andra världskriget skulle vara avslutat år 1945. Den 6 aug. 1945 skulle tiden vara inne för ett upprepande av Sodom och Gomorra-händelserna i allt sitt elände. Den yttersta konsekvensen därav skulle bli det andra världskrigets slut. - I dag står det klart för alla, att profetiorna hänsyftade på Hiroshima och Nagasaki, eftersom den första atombomben fälldes den 6:e augusti 1945 och den andra strax efter.-
Men förutom dessa dystra profetior gav mig SFATH mycken information, som jag dock fick lova att tiga med livet ut. SFATH nämnde aldrig sin ålder, men jag uppskattade den till åtminstone mellan 90 och 95 år. Han avslöjade heller aldrig sin härstamning, och inte heller vad min egentliga uppgift skulle gå ut på. Det fick jag reda på först årtionden senare, och från annat håll. Men tills dess skulle ännu mycket inträffa. Jag skulle uppleva händelser som drev mig till vansinnets gräns och dödens rand. Dock kunde jag alltid själv klara av de farliga situationerna - om än vid några tillfällen tack vare hjälp utifrån. I dag vet jag bestämt, att den hjälpen var av utomjordiskt ursprung.
Men i det stora hela var jag ställd fullständigt ensam, och i allt görande och låtande måste jag alltså klara av allting själv. Därav lärde jag dock mycket, och jag kunde slutligen anpassa mig efter varje situation. Uppehållet hos SFATH varade denna gång något mer än fyra timmar. Under denna tid gav han mig kunskaper av oerhörd natur. Mot slutet av samvaron uppmanade han mig att luta mig bakåt i min fåtölj. Sedan placerade han på mitt huvud en lustig anordning, som bestod av otaliga trådar och små apparatdetaljer. Medan jag undrade över vad som nu komma skulle, såg jag lugnt på, när han mixtrade med rattar och strömbrytare. Plötsligt hörde och såg jag märkliga ting inom mig. Allt blev plötsligt självklart för mig: ett oerhört förstånd, kunskaper och mycket annat. Jag kände hur en egendomlig kraft ansatte mig, hur jag plötsligt kunde urskilja framtidens händelser, bota människors sjukdomar genom någon slags energi, och mycket annat.
Sedan upphörde lika plötsligt denna påverkan, och SFATH tog bort apparaten från huvudet. Han yttrade, att nu skulle jag hädanefter ha kvar alla de färdigheter, som hade ingivits mig av apparaten, men dessa förmågor hade jag redan i forna tider utvecklat. Jag skulle nu alltså aldrig mer förlora dessa färdigheter, förutsatt att jag aldrig använder dem på ett egoistiskt sätt, såsom enbart av profitintresse, eller för demonstrationer. Det återuppväckta vetandet och kunnandet inom mig finge bara tjäna för min egen utveckling, och användas för missionsuppfyllande ändamål. Men om jag ändå någon gång skulle handla i strid mot dessa instruktioner, skulle automatiskt en "medinplanterad säkring" stoppa allt, varvid blockeringen skulle upprätthållas så länge som fara förelåge. Detsamma skulle också gälla för vetenskapliga tester, och för några slag av yttre våld, t.ex. om något försök skulle göras att tränga in i mitt vetande och att använda mina förmågor genom hypnos.
Då skulle alltså blockaden träda i funktion, och alla försök i den vägen vore dömda att misslyckas. Dessutom skulle blockaden vara så "stark", att den under vissa omständigheter t.o.m. kunde vara livsfarlig för den person, som gör ett sådant "inträngningsförsök". Att detta verkligen är riktigt, har jag redan flera gånger under min levnads lopp kunnat fastställa -.
Med dessa sista förklaringar tog mig SFATH tillbaka till jordens yta, precis till den plats, varifrån vi några timmar tidigare hade startat. Så försvann han i sitt päronformade skepp, och jag återsåg honom aldrig mer. Endast hans röst förnam jag under flera år framåt, i samband med att han översände till mig mycket information, som ökade mitt vetande enormt.
Den 3.2.1953 tog hans röst avsked inom mig. På något sätt lät den mycket gammal och trött. Därmed tystnade den för alltid. Men bara några timmar efter det att SFATHs stämma hade tystnat - den hade under tiden den varat blivit som en del av mig själv - trängde en ny stämma in i mig. Precis som när det gällde SFATH var den plötsligt bara där, och talade till mig. På något sätt tyckte jag att denna stämma lät ung och frisk, full av kraft och olik SFATHs, nämligen mycket mild och harmonisk. Denna nya röst tyckte jag redan efter ett par minuter var mig förtrolig. Den sade, att den var en HON, som kallades ASKET, och att det nu var hon, som var min nya ledare.
Hon blev alltså min andra kontakt, och genom henne lärde jag mig under de följande åren mycket nytt, och nådde sålunda fram till vetande och färdigheter, som verkade fenomenala. Tack vare henne och hennes möjligheter kunde jag nu också för första gången komma ut i den vida världen. Där skulle jag sedan resa omkring under många långa, men ändå så korta år, för att utforska, utröna, men framför allt för att lära.
Ni kan skriva korta brev till Eduard Meier på tyska, engelska eller svenska. Svaren kan dröja länge, särskilt svar på svenska.
skriver du på "skandinavisk" kan du sende den via en svensk medarbeider på Meiers senter i sveits på adr karin.wallen@figu.orgAdressen är som synes ved post:
Herrn EDUARD MEIER Semjase-Silver-Star Center 8499 Hinterschmidrüti / ZH Schweiz
