|
||||
|
(orig.titel: It all in the playing.
1987)
"Jag tänkte på hur jag hade känt mig
strax före publiceringen av
Ut på yttersta grenen.
Vänner till mig sa att det skulle bli 'slutet' på min
karriär. Var det verkligen nödvändigt att tala så öppet om vad jag
trodde på? Hade jag inte lika gärna kunnat behålla det för mig själv? Jag grubblade mycket över det. Att inte beretta vad jag blivit medveten om skulle ha varit detsamma som att dölja ett helt begreppsområde som var nytt och av största betydelse för mitt liv. Att dölja det skulle jag ha uppfattat som en förlamning. Jag skulle ha avskytt mig själv om jag inte hade skrivit om det eller om jag bara hade skrivit vad jag trodde att läsarna ville ha. I så fall skulle mitt liv dikteras av något slags svårbegripbar offentlig image. Och det var något otänkbart.”
dersom linkvinduet over ikke virker så bruk denne (om denne filmen - se under/nederest)
I stället för att betyda "slutet" på
Shirley MacLaines karriär kom hennes bok Ut på yttersta grenen
att fängsla nya läsare och ge hennes arbete och liv en ny dimension. Med
ens blev hon en portalfigur inom New Age-rörelsen och gav genom sin
övertygelse och hängivenhet eftertryck åt diskussionen kring frågorna om
parapsykologi1 reinkarnation och utomvärldsliga
korrespondenser.
Samtidigt har Shirley MacLaine med samma
entusiasm fortsatt sitt arbete i showbusiness och filmvärlden.
Om allt detta berättar hon här i sin
senaste bok, Det
hänger på spelet
Extract from page 346:
"Nå, Anton", sade jag. "Har vi kommit
fram till att både du och David har haft kontakt med
en utomjordisk
kvinna som gav er informationer som inte ingår i vår utbildning här på
jorden?" (Også ganske paralellt til info'ene fra
Semjase-
rø.anm. - se video om de kontaktene aller nederst på
http://www.youtube-2.net/Aliens/Erra.html )
Anton nickade. "ja, det är väl kontentan av vad vi har sagt. Det bor en man i Lima, en jugoslav - han har också haft kontakt, och han har skrivit en rad böcker i ämnet. Han har varit ombord på flera av farkosterna. Jag ska ge dig hans adress och telefonnummer, och när du är klar här, kan du kontakta honom i Lima."
Anton Ponce de Leon och jag vandrade i
åtskilliga timmar medan vi diskuterade vad det skulle kunna få för
konsekvenser att utomjordiska varelser kom till jorden.
Han talade om en legend i Cuzco som hade
berättats från generation till generation. En utomjordisk varelse skulle
ha landstigit utanför den gamla staden för tusentals år sedan. Han
stannade kvar för att undervisa folket i Cuzco i konst, vetenskap,
förvaltning och självförverkligande. Ett uråldrigt stenmonument över
honom står alltjämt kvar.
När Anton och jag tog farväl av varandra,
visste jag att det bara var början på de forskningar som vi fortsatte
var och en för sig.
Samma kväll förde Esther mig till Benitos
hus. Jag ville berätta för honom hur vädret hade utfallit i Peru. Jag
hittade honom i en hydda av korrugerad plåt med jordgolv, en elektrisk
glödlampa och hundar, kattor, hönor och loppor överallt. Det var sent på
kvällen men han var så igentäppt av slem och av en lungsäcksinflammation
att han inte kunde sova. När jag gick fram till hans säng med mitt
dedicerade fotografi och en ny yllepullover åt honom som jag hade lindat
runt en packe sedlar, märkte jag att han bara intresserade sig för den
bukett vilda blommor som jag höll i handen. Med smärta och svårighet
satte han sig upp sängen, nästan utan att kunna andas, och rörde vid
blommorna en efter en och läste en bön över dem.
Han sjönk tillbaka i sin säng, som var
täckt med smutsiga filtar. Han hade på sig en skjorta och en rödbrun
väst eller pullover med ett mönster av vita lamadjur.
Jag hade tagit med mig bolagets läkare.
Han satte sig på sängen bredvid Benito. Förmodligen frågade han sig,
liksom vi andra, om han skulle få på sig några av lopporna som det fanns
så gott om i hyddan. Läkaren lyssnade på Benitos hjärta och lungor,
kände på hans kropp etc.
"Emfysem, möjligen TBC, förstorat hjärta,
möjligen lunginflammation, ödem", sade läkaren. "Han är över åtti och
behöver hjälp. Jag ska ordna med ett fordon som hämtar honom och kör
honom till sjukhuset för röntgen och behandling."
Jag såg mig omkring i hyddan. Gamla
kokkärl hängde från spikar som hade slagits in i lerväggarna, och på en
rödgul packlår låg Benitos kostym och väst och den bruna slokhatten. Jag
såg åter på Benito.
Vad betydde egentligen detta? Var mannen
som gett mig hemligheten med att ändra på vädret så fattig att han inte
hade mat för dagen? Eller var det verkligen fattigdom? Kunde det inte
också ha varit bristande utbildning? Benito förstod ingenting om
kroppens behov av protein, renlighet hade aldrig ingått i hans
uppfostran och medan han låg sjuk, fortsatte han att mumla sina böner.
***
En av de intressantaste människor jag
talade med som sade sig ha haft kontakt med rymdvarelser var Vitko Novi,
en jugoslavisk herre i sjuttiofemårs-åldern. Han var pensionerad
affärsman men sade att han fortfarande gick till kontoret varje dag för
att arbeta några timmar men att han nu också hade vigt sitt liv åt att
skriva om de UFO-kontakter han hade haft.
När han kom till mitt hotellrum, hade han
med sig diabilder och spanska översättningar av sina böcker. Vi satt
tillsammans med Jenny Gago, en skådespelerska som spelade Maria (en
medial peruansk kvinna) i min film. Jenny tolkade och verkade inte alls
förvånad över vad Vitko sade. Jag spelade in hans berättelse.
"Mitt första möte var den 10 mars 1960",
sade han. "Jag arbetade sent på kvällen på en kraftstation högt uppe
Cordillera Blanca när strömmen bröts. Jag gick till ett fönster och
tittade ut. Natten var ljus trots att det inte fanns några lyktor tända.
Jag gick ut. Där svävade en avlång farkost över kraftstationen och sände
ut ett ljus som var så starkt att det dröjde innan jag kunde titta upp i
det. Jag blev inte rädd eftersom jag hade med mig en arbetare som sa att
han hade sett liknande farkoster många gånger. Vi stod bredvid varann
och såg hur farkosten tyst sänkte sig tills den landade. Jag stod som
förstenad när två mycket långa män med mänskligt utseende, men med axlar
som sluttade ovanligt mycket, kom ut från farkosten. De var klädda i
hårt åtsittande kläder av ett glänsande tyg som nästan såg ut som det
våta skinnet på en säl. Dräkten var ett enda stycke och hade vävts av
mycket tunna trådar. Och de hade inga skor på sig utan dräkten täckte
också fötterna.
De såg ut som en kombination av många
raser, en blandning av färger och anletsdrag som jag aldrig hade sett
tidigare.
De båda varelserna kom fredligt gående
mot mig, satte sig och materialiserade en eld för att värma oss i den
kalla natten!"
Vitko talade lugnt och sakligt. Hur många
historier av detta slag jag an hade hört, blev jag alltid förvånad, en
aning misstänksam och samtidigt litet avundsjuk eftersom jag själv inte
hade fått vara med om något sådant. Vitko sade att han blickade in i
elden, med de båda varelserna bredvid sig, medan han försökte få tid att
hämta sig. Han sade att han inte var rädd och inte ville ge sig därifrån
men hade svårt att tro på det som hände. Sedan talade en av varelserna
till Vitko på hans eget språk. Vitko återgav huvudinnehållet i det som
sades till Jenny, som översatte åt mig.
"Vi märker av er cellstruktur att ni
avvisar oss", sade den varelse som förde ordet. "Det har ni rätt till.
Men vår hälsning till er är: 'Allt för andra.’
Vitko förstod inte vad han menade.
"Vad vi menar", sade varelsen, "är att vi
inte vill ha något för egen del. Det är den tro vi har på den plats vi
kommer ifrån. Vi gör allt för andra."
Plötsligt rörde de båda varelserna vid
något på sin dräkt, och Vitko såg hur de höjde sig i luften. Sedan
förflyttade de sig hit och dit. Han sade att det var som att se en James
Bond-film. Men de förklarade att när de ändrade laddningen i de
positivajonerna i atmosfären runt deras dräkter, kunde de röra sig fritt genom att upphäva
tyngdkraften.
Vitko sade att de båda varelserna gav
honom en uppvisning i tyngdlöshet som var rena fyrverkeriet, varefter de
kom ner på marken igen och satte sig bredvid elden. Vitko sade att han
nästan började tro att han förlorat förståndet, men hans arbetskamrat
skrattade och hade trevligt eftersom han var van vid sådant.
Vitkos historia fick mig att tänka på
David, personen min bok och film - en kombination av flera olika
människor som själva hade haft kontakter med rymdvarelser. Hur ofta
förekom sådant? Var det verklighet eller ville människorna helt enkelt
att det skulle vara verkligt? Vitko satte på en projektor och visade
sina diabilder mot den vita väggen i mitt hotellrum. Jag fascinerades av
bilderna. Jag hade redan tidigare sett många liknande. Farkosten
(tefatsliknande) hängde över bergen med en kraftstation nedanför. Var
bilderna äkta eller hade man fifflat med dem på något sätt? Och fanns
det verkligen varelser i farkosten? Runt hela jorden fanns det så många
människor som hade liknande historier att berätta. Vad betydde det
egentligen? Kunde verkligen alla historierna vara påhittade?
Vitko berättade att varelserna sade att
de kom från en stjärna som kallades Apu och att de i århundraden hade
besökt Anderna. I legenderna kallades de "änglar" därför att de kunde
framkalla regn (genom att ändra de negativa jonerna i atmosfären), och
de var mycket eftersökta av helbrägdagörare.
"De apunska änglarna", sade Vitko,
"landade ofta med sin farkost och inbjöd de sjuka och skadade att komma
ombord. Alla deras patienter var botade när de kom hem igen."
"Hur bar de sig åt?" frågade jag.
"Förklara."
"De berättade", sade Vitko, "att de
desintegrerade de sjuka cellerna och sedan reintegrerade dem igen med
gudomlig kraft. När de först lärde sig att komprimera atomen, lärde de
sig också hur kroppens atomstruktur fungerar. De sade att alla människor
har förmågan att göra detta om vi bara lär oss förstå och använda oss av
atompartiklarna, men det förutsätter kunskap om den gudomliga kraften,
insikt i själens fysik och vilja att acceptera att varje varelse i
kosmos består av denna kraft. Han sade att om vi är fyllda av hat eller
fruktan för egen eller andras del, klarar vi inte av det."
Detta var den andliga teknologi som jag
fick höra allt mer om. Det kändes som om vi befann oss på tröskeln till
insikten att framsteg inom den yttre teknologin helt var beroende av om
vi lyckades förstå vår inre teknologi. Det verkade som om vi människor
alltmer närmade oss centrum för denna kraftomvandling, om vi bara kunde
förmå oss till att acceptera den som en möjlighet. Vi hade nått ett
övergångsstadium därför att vi hade uttömt det gamla medvetandeplanets
möjligheter. Nu blåste förändringarnas vind, det var en sak som alla
kunde känna. Och varför skulle inte den vinden kunna föra med sig högre
och mera medvetna varelser som hjälpte oss att höja vår medvetenhet om
de oändliga möjligheterna inom oss?
Några av dessa varelser ägde fysiska
kroppar och anlände ombord på olika slags farkoster, medan några var
okroppsliga, exempelvis de som talade genom medier. I båda fallen
tycktes det vara samma budskap som framfördes till oss. Vi utmärkte oss
genom våra begränsningar och vår fruktan. Vi fick uppleva fattigdom
därför att vi ännu inte hade insett att det var vår rätt att leva i
överflöd. Och skapandet av överflödet låg inom vår
medvetna
förmåga: det skulle kunna åstadkommas om
vi verkligen ville att alla skulle komma i åtnjutande av det. Vi
åstadkom krig och dödande och åtrå efter egna ägodelar eftersom vi var
så fruktansvärt rädda för att vi annars skulle berövas det
nödvändigaste, kanske friheten – många saker. Följden av ett medvetande
fyllt av rädsla blev att större delen av vår kraft satsades på
destruktiva uppgifter. Det märkligaste i hela människosläktets historia
var sannerligen att dödandet och förintandet av liv fortfarande var en
realitet.
Vid den tidpunkten i mitt liv var Vitkos
berättelse om lärare från rymden inget som jag skulle vilja förlöjliga.
I själva verket önskade jag mer än någonsin att det var jag som hade
fått vara med om hans möte.
"Varelserna frågade om jag ville gå
ombord på deras farkost", fortsatte Vitko. "Det gjorde jag. Sanningen
att säga trodde jag att de kanske var spioner så jag var nyfiken, även
om jag var rädd."
Vitko och hans arbetskamrat följde med de
båda varelserna in i farkosten.
"Jag lade märke till", sade han, "att när
de gick framför oss, böjde sig graset inte under deras tyngd. När jag
frågade dem om det, sade de att de inte ville skada någonting på denna
goda jord och verkligen bemödade sig om att kontrollera sin viktlöshet."
Vitko berättade att det rum han kom in i
var runt, utan några hörn. Där fanns mjuka, svällande soffor att sitta
i.
"Jag fick omedelbart", fortsatte han, "en
egendomlig känsla av viktlöshet. Min kropp hade vikt, men det fanns
någonting inom mig som kändes lättare. Plötsligt såg jag att jag omgavs
av skärmar, som biografdukar. De båda varelserna frågade omjag ville se
mitt liv spelas upp framför mina ögon. Jag förstod inte vad de menade.
Omedelbart fick jag på dukarna omkring mig se historien om mitt liv. Jag
såg allt. Min födelse, min barndom, händelser som jag mindes hade
påverkat mig kraftigt. Det var otroligt. Jag såg hur jag själv spelade
med i händelser som verkligen hade inträffat i mitt liv. Faktum är att
allt jag hade tänkt
också visade sig på
skärmarna. Jag fick skåda mitt liv med känslorna som extra dimension."
Vitko gjorde en paus och vände sig mot
mig.
"Det kändes mycket oroande", sade han.
"Jag förstod ingenting. Därför varjag säker på att de var ytterst
skickliga kommunistiska spioner. Jag gick till polisen. Jag berättade
för sergeanten vad som hade hänt: allting, inklusive min uppfattning att
farkosten hade fientliga spioner ombord. Sergeanten sa attjag var galen
och borde söka psykiatrisk hjälp. Jag förstod attjag i fortsättningen
måste göra undersökningar på egen hand."
Vitko berättade sedan i korta drag hur
han hade fått vara med om det ena mötet efter det andra.
Året efter det första mötet fick han
flera nya påhälsningar. Den 4.juni 1960 var han ensam ute på fotvandring
bergen när farkosten landade igen. Han blev rädd eftersom han hade
rapporterat den till polisen. Men varelserna visade ingen vrede.
"Ni måste följa er sanning på det sätt ni
själv vill", sade de.
Och de båda varelser han träffat första
gången bjöd in honom. Där fanns böcker, tidskrifter, blomblad, örter och
andra saker som hörde till mänskligt liv, och dessutom en mössa gjord av
kaninskinn. En av varelserna höll upp mössan, skakade sorgset på huvudet
och sade: "Ni tar fortfarande livet av andra varelser." Vitko sade att
han kände sig så skamsen och han sjönk ner i en av de svällande
sofforna. Dukarna kom upp igen. Den här gången fick han se de
naturförändringar som hade inträffat i hans del av världen. Han såg hur
Anderna’s bergskedja bildades och hur staden Cuzco ursprungligen hade
byggts. Staden uppfördes av folket från Apu med hjälp av
tyngdlöshetsteknik för att lyfta de enorma stenblocken. Ursprungligen
byggdes staden i form av en flygande fjäril och hade inga spetsiga hörn.
Sedan såg han hur Cuzco raserades vid en
jordbävning en jordbävning som också raserade och omformade delar av
Anderna (Andes-fjellene). Den påverkade och rubbade också det omgivande
luftlagret i så hög grad att rymdskeppet fick svårt att landa.
Vid det laget var Vitko rädd för att det
han hade fått se var verkligt. Han lämnade farkosten.
Två månader senare, den 21 augusti 1960
stötte han på farkosten igen. Åter inbjöds han att komma in, och
varelserna berättade om sina tidigare inkarnationer. En av dem hade haft
504 stycken. De berättade om familjebildningen Apu, det vill säga de
avslöjade att något sådant egentligen inte förekom. Ett barn som föddes
hade ALLA till familj, och alla älskade och vårdade det lika mycket. Det
förekom ingen känsla av ägande. Det som sades om familjen ledde fram
till ett problem som Vitko hade med sin dotter.
"Ni beter er som om ni ägde er dotter",
bannade varelserna honom milt. "Ni har naturligtvis rätt att tänka och
känna som ni vill, men det skulle vara bättre för er om ni delade
kärleken med alla varelser - det är den ädla uppgift som ni är född
med."
När Vitko lämnade rymdskeppet, beslöt han
sig för att förbättra sitt förhållande till familjen.
Nästa möte fick honom verkligen att
häpna. På dukarna visades han den vackra bergsstaden Yungay, som han
älskade att besöka. Omedelbart efteråt fick han se Yungays förstörelse,
som skulle inträffa tio år senare. Varelserna visade Vitko detta för att
han, om han så ville, skulle kunna gå till myndigheterna och vädja om
att stadens 20000 invånare skulle evakueras till någon annan plats. Men
borgmästaren och chefsdomaren i staden anklagade Vitko för att sprida
oro, och åter rekommenderades han att gå till en psykiater. Vitko sade
att han lämnade borgmästarens kontor och vandrade omkring ensam tills
han stötte på en av sina vänner från rymden, som tröstade honom: "Ni har
gjort vad ni kunnat. Men det är svårt att stå ut med att förlöjligas,
inte sant?"
Vid ett annat tillfälle kom han in i
farkosten tillsammans med tre kvinnor som bodde i bergen. Alla fick se
några av sina tidigare inkarnationer på dukarna.
"Vi visar cr vad ni behöver för att öka
er insikt", sade varelserna. "Det ni redan förstår är inte nödvändigt
att visa."
En annan gång fick han träffa en kvinna
som var född på jorden och förts till Apu för att lära sig använda sin
egen inre kraft. Hon sade att hon efter ett års undervisning på Apu hade
fått en andlig förmåga som hon aldrig anat att hon hade ägt. Hon valde
frivilligt att stanna kvar hos apunierna.
När Vitko besökte ett samhälle som
drabbats av torka, fick han höra att invånarna bad böner om att
rymdskeppet skulle komma. Det gjorde det. Det svävade i skyn medan det
ändrade de positivajonerna i atmosfären. När de positiva jonerna fick en
annan vibrationshastighet, åstadkom de molnbildningar som sedan utlöste
regn. Samhället dränktes i ett välbehövligt skyfall.
(les mer om de utenjordiskes
demonstrasjon av ”værkontroll” i stoffet om Rincon’s kontakter -
se 40% ned på
http://galactic.no/rune/rincon4.html
)
Vitko berättade den ena historien efter
den andra om sina möten med rymdvarelserna. Vad de först och främst
försökte lära honom var att hela människosläktet och alla dess individer
var mästerverk av inneboende andliga möjligheter, att jorden var en
läroanstalt där anden kunde samverka med materien, att vår fysiska värld
bara var ett resultat av våra medvetna avsikter och att vi genom att
ändra vårt medvetande också kunde förändra världen. De sade att bortom
vår jords fysiska spektrum fanns ledsagande intelligenta system av
okroppsliga, liksom kroppsliga, vägledare, vilka ständigt står i
förbindelse med oss och med varje livsform på jorden, oberoende av om vi
var medvetna om dem eller inte. Alla har de vetskap om det andliga
syftet med vår jord, eftersom vi alla är bröder och systrar av kosmos.
Många av våra förfäder var deras förfäder och därför är de karmiskt
hoptvinnade med den mänskliga rasen.
Vitko berättade att de hade sagt till
honom att varje gång vi bär oss illa åt mot någon livsform, beror det på
att vi inte inser att den är en del av oss själva. De sade att flödet av
medveten kraft mellan alla livsnivåer på vår planet var ögonblickligt:
det fanns ingen livsform, hur stor eller liten den än var, som inte pä
något sätt påverkades av varje tanke som kom från det mänskliga
medvetandet. Så länge vi inte var medvetna om den kraft vi hade, skulle
vi omedvetet missbruka den - vilket skulle skada oss och möjligen leda
till vår förintelse.
Allt destruktivt som inträffade på vår
jord hade sitt upphov i andlig okunnighet - okunnighet om det faktum att
vi står i förbindelse med allt som lever. De sade att rymdvarelsernas
och de okroppsliga varelsernas syfte var att hjälpa oss utvidga vår
medvetenhet så att vi kunde sända strålar från vårt inre som bättre
överensstämde med vår kraft och med de mänskliga erfarenheternas andliga
yttringar.
Inom loppet av några dagar fick jag lära
mig mycket av Vitko och de upplevelser han berättade för mig. Jag tyckte
att frågan om de var "verkliga" eller inte var ovidkommande. Budskapet
var klart och tydligt: ett mera förandligat medvetande skulle gagna hela
mänskligheten.
När Simo och jag hade tagit farväl av
Vitko, kände jag på mig att jag borde fara till bergsstaden Huaräs, där
han hade befunnit sig, högt uppe i bergskedjan Cordillera Blanca. Han
pekade på kartan ut hur vi skulle fara och önskade oss lycka till.
En sak började bli kristallklar.
Förståelsen av den yttre rymdens dimensioner, som vi längtade efter att
lära känna, kunde komma enbart i takt med att vi lärde oss förstå vår
inre rymd.
Litet från kap.25
Klockan 5.30 följande morgon trängde Simo
och jag in oss en skåpbil tillsammans med en kvinna som jag visste bodde
i och förestod ett statligt hotell alldeles utanför Huaräs. Hon hette
Suzie. Hon var tyska och hade gift sig med en peruan som var tjugo år
yngre än hon. Allt tydde på att hon var strålande lycklig, men de flesta
i hennes familj hade ogillat äktenskapet.
När jag ringde upp Suzie (på
rekommendation av en annan vän), sade hon att hon hade vetat om att jag
skulle ringa. Hon hade läst
Ut på yttersta grenen
föregående jul och
"visste" att hon skulle träffa mig inom ett år. Och där körde vi nu
längs de öde ökenvägarna utanför Lima med sikte på Cordillera Blanca som
når en höjd av 6662 meter.
Den lätthet att andas som jag hade haft
nere vid havet skulle inte vara i två timmar efter det vi hade lämnat
Lima
- där den för övrigt inte tjänade mycket
till på grund av luftföroreningarna.
Under den sex timmar långa åkturen
ändrade naturen karaktär med nästan matematisk regelbundenhet ju högre
upp vi kom. De lägre bergen var sandiga, torra och ofruktbara och
liknade närmast dystra lämningar efter en förgången kärnexplosion. Men
ju högre upp vi kom, desto frodigare och grönare blev omgivningen, och
utsikten blev allt vackrare, alltmer fantastisk.
Den smala bergsvägen slingrade sig upp
mot Andernas.... (slut utdrag)
***
Takk til Inger A. – i sarp.for impulsen!
Mer om kontaktene til Vitko Novi på
engelsk
|
denne boken/filmen, DET HÄNGER PÅ SPELET / "Out on a limb" bygger på innholdet i en "tilsvarende" bok som kom mange år i forveien: Charles A. Silva: Date with the Gods - lydbok av denne |
tips om spes. innhold i den/over; (Charles A. Silva:
Date with the Gods): Rama demonstrerer det å materialisere tanker til "ting"-
se side 115. Om sola og en tegning av energidannelsen der- s143. Om åndens
kopling mot materien- midt s.141 (148)og boken går ellers på endel
bibelske profetier og profetier ellers. Imponerende er fx at 'denne romdama'
sa (i disse møter i 1973) at i september 2001 (28år senere)
ville det skje helt spesielle, katastrofale ting - hun mente det var en
nær-kosmisk-(planet/komet)kollisjon, og at dette ville forandre hele
fremtiden. Vel- det som skjedde VET vi nå i ettertid, var en annen
katastrofe -
"911angrepet" og dette skapte jo voldsomme bølger i 'klodens fremtid' -
selv om dette, som de fleste nå vet, var en planlagt handling som de
skjulte penge/maktkrefter i
USA/Israel satte igang. Ellers inspirerte denne romdama RAMA, ham
også til å studere bøkene til LOBSANG
RAMPA. |
A great number of ETs have claimed that their normal lifespan is a thousand years and more, notably those visiting Switzerland who say come from what we call the Pleiades. (See ALSO; UFO CONTACT FROM PLANET ITIBI-RA, BY Pallmann and Stevens, A DATE WITH THE GODS by Charles Silva, THE SHOCKING TRUTH by A. Coe, and others.)