Experimentfältet White Sands den 4 juli I950.

I kväll blev jag en av dem som tror på "flygande tefat". Jag har inte bara sett ett, jag har rört vid det, gått ombord i det och färdats i det. Jag har också -om jag fortfarande kan lita på mina sinnen - varit i kontakt med dem som manövrerade det.

Nu när det försvunnit och jag åter sitter i mitt rum, förefaller det mer och mer otroligt att det verkligen skulle ha hänt. Det finns många snillrika vetenskapsmän vid Experimentfåltet White Sands - varför skulle då jag, en enkel tekniker bli utvald, antingen av en ren händelse eller avsiktligt att bli den första människa i vår tid som fått åka med en verklig rymdfarkost? Händelsen verkar så fantastiskt otrolig att jag nästan börjat tvivla på mitt eget förstånd. Om jag skulle försöka övertyga någon annan att jag åkt med ett "tefat" i kväll, så skulle jag naturligtvis snart befinna mig i en trivsam, madrasserad cell på närmaste dårhus. Men detta är den största händelsen i mitt liv, och jag kan inte behålla den helt och hållet för mig själv, så jag skriver ner det hela exakt som det hände, medan det fortfarande står klart och tydligt i mitt minne.

Eftersom det är den fjärde juli (Den 4 juli -USAs nationaldag.)- hade jag tänkt resa in till Las Cruces för att se på fyrverkerierna och eventuellt roa mig litet. På grund av några felaktiga upplysningar om busstidtabellen missade jag den sista bussen till stan och befann mig i ett nästan övergivet arméläger utan något annat att göra än sitta i mitt rum och läsa en lärobok om värmeöverföring av Cork.

Omkring klockan halv åtta på kvällen slutade fläkten i luftkonditioneringssystemet att fungera, som den gör allt emellanåt och alltid då vädret är särskilt varmt.

Klockan halv nio var det outhärdligt varmt och kvavt i mitt rum och jag beslöt att ta en promenad i förhoppningen att det skulle vara svalare ute. Jag började gå nerför vägen som utgår från baksidan på huset. Den går förbi teststationen som ligger vid foten av Organbergen och slutar i El Paso, ungefär nittio kilometer söderut. Innan jag kom fram till teststationsområdet vek jag emellertid av åt höger på en liten grusväg som passerar bergskedjan och för till slätten nedanför Organbergen.

MØTET

Jag hade gått närmare en kilometer förbi bergskedjan när jag för första gången såg det. Solen hade sjunkit för en stund sedan och dagsljuset var praktiskt taget försvunnet, men himlen glänste av stjärnor och fastän månen ännu inte höjt sig ovan horisonten åstad-kom den ett tämligen starkt disigt ljussken på himlen. Då jag såg upp mot en samling klart lysande stjärnor slocknade plötsligt en av stjärnorna. Detta fastnaglade naturligt-vis min uppmärksamhet på den fläcken, ty stjärnor slocknar inte utan vidare, i varje fall inte på en moln-fri himmel.

 Först trodde jag att ett passerande flygplan hade skärmat av ljuset, trots att jag förstod att det inte kunde förhålla sig så, ty ett plan som rör sig skulle behöva mindre än en sekund för att passera en given punkt, och stjärnan var fortfarande släckt. Dessutom var det så tyst i ökenområdet kring Experiment-fältet på natten att ett plan kunde höras mycket längre än det kunde ses, och det hördes inget ljud alls. Inga väderballonger sändes upp på natten och en ballong skulle höja sig tämligen snabbt och förmörka en stjärna endast några sekunder. 

Sedan slocknade en annan stjärna till höger om den första och några sekunder senare slocknade två stycken alldeles nedanför. Vid det här laget kände jag det isa längs ryggraden. Vad det än var som skar av ljuset från stjärnorna så ökade det snabbt i storlek, och eftersom riktningen var konstant så kunde det bara betyda att det kom direkt mot mig.

Sedan såg jag det slutligen, och då förstod jag varför jag inte hade kunnat se det tidigare. Dess färg överensstämde så väl med natthimlens att även då det var ganska nära så var det svårt att se något annat än konturerna. Det kom fortfarande mot mig och jag kände en stark lust att springa min väg, men lång erfarenhet av explosiva ämnen och raketer har lärt mig att det är dåraktigt att springa från en projektil som närmar sig, innan man är säker på dess bana, eftersom det är lika troligt att man springer mot den som ifrån den. Dessutom har man inte någon möjlighet att bedöma dess bana medan man springer.

Föremålet yar nu mycket nära och jag kunde se att det var ett äggformigt klot med en diameter av ungefär nio meter vid ekvatom eller den mest omfångsrika delen. Det färdades nu med en hastighet av högst tjugo eller trettio kilometer i timmen och tycktes sakta farten i en takt som skulle göra att det stod fullständigt stilla då det nådde marken. 

Jag kunde också se att det skulle missa mig med åtminstone femton meter om det inte ändrade kurs. På något vis lugnad av dess långsamma rörelse stannade jag kvar där jag var och såg det glida ner lika mjukt som ett tisteldun i svag vind och landa ungefär tjugo meter från mig utan minsta duns eller stöt. Förutom knastrandet av buskar under det hördes intet ljud. I kanske tjugo eller trettio sekunder stod jag och stirrade på det som en pojke på sin första cirkusförestållning.

Jag har arbetat några år med raketer och andra projektiler och genom mitt arbete och mina förbindelser vid White Sands hade jag trott att jag var ganska förtrogen med utvecklingen i fråga om flygplanstyper. Men här var en farkost som var så överlägsen allt jag hört talas om att jag kände mig som vildmarksbonden som då han för första gången såg en giraff sa: - Tja, jag ser den, men jag tror inte på den. Min första medvetna tanke var: - Om ryssarna har sådana här farkoster, Gud hjälpe Amerika! Men samtidigt som jag tänkte det, insåg jag att detta inte kunde vara en farkost från Ryssland eller något annat jordiskt land, ty vem som än hade byggt den så hade han löst en massa problem som våra fysiker endast börjat drömma om.

Skeppet manövrerades tyst. Det hade inte hörts något trummande av propellrar, inga blixtar hade förekommit eller vrål från heta gaser som slungas från munstycken för att få till stånd en stöt. Skeppet hade helt enkelt kommit tyst seglande från "det fjärran blå" och mjuk-landat på marken. Kanske det var svaret. Farkosten hade varit på nedåtgående när jag först fick syn på den. Kanske den bara gled in, men innan den landat hade den saktat farten till bara några kllometer i timmen och hade inte visat några tecken på att falla. 

Bara en helikopter eller något "lättare än flygplan" kunde göra detta, men det fanns inga propellerblad på den här farkosten och det faktum att buskarna hade plattats till under den, när den landat på marken, bevisade en gång för alla att detta inte var något som var lättare än ett flygplan. Vad den här farkosten än var och vad den än kunde göra, så kunde den sannerligen ställa till rackartyg med Sir Isaac Newtons mest kända lag.

Plötsligt insåg jag att medan allt detta passerat min hjärna så hade jag omedvetet närmat mig skeppet. Jag är inte och har aldrig varit någon hjälte. Både instinkt och förnuft sade mig att jag borde göra avståndet mellan mig själv och den här tingesten så stort som möjligt; farkosten var okänd och dess reaktioner därför omöjliga att förutsäga. Olyckligtvis har jag alltid varit utrustad med en alltför stark nyfikenhet och när föremålet för nyfikenheten är av vetenskaplig art - i synnerhet ett viktigt vetenskapligt framsteg - blir nyfikenheten en besatthet som suddar ut allt förnuft.

Jag gick framåt tills jag kom någon meter ifrån farkosten och började sedan långsamt gå runt den. Som det förefallit från luften så var det ett klot, avsevärt tillplattat på över- och undersidan så att den vertikala längden var omkring fyra och en halv meter medan den horisontella diametern var omkring nio meter på den bredaste punkten, vilken låg ungefär två meter ifrån marken. Dess buktning var sådan att om man såg den underifrån från en vinkel som var mindre än 45 grader från vertikallinjen, så kunde den likna ett tefat, fastän den snarare var formad som en soppterrin vilken vänts upp och ner över en vågskål. 

Den mörkblå färg som den föreföll att ha när jag såg den första gången i luften hade nu försvunnit. Det var bara en blank silverfärgad metallyta med vad som tycktes vara ett svagt violett skimmer. Jag gick runt hela farkosten utan att se några tecken till öppning eller fogar. - Om det finns någon inne i den, tänkte jag, så måste han komma in genom över- eller undersidan.

Jag stannade då för att tänka över situationen. Vad skulle jag göra härnäst? Skulle jag återvända till basen och rapportera farkostens ankomst? Detta föreföll till att börja med vara det mest logiska men sedan kom jag att tänka på en annan sak. Det skulle ta åtminstone tre kvart för mig att gå tillbaka till basen, hitta någon befälsperson och återvända med andra observatörer. Tänk om farkosten gav sig i väg under tiden? Det enda som då skulle styrka min berättelse var några tilltufsade buskar. Vem skulle tro mig? Och vem skulle våga medge att han trodde på mig?

 Jag hade läst tillräckligt om hur förlöjligade de blivit som varit oförsiktiga nog att erkänna att de sett några oförklarliga föremål i luften. Hur mycket värre skulle då inte den få det som påstod att han sett ett "tefat" landa och att han varit tillräckligt nära för att röra vid det men ändå inte hade något annat bevis an nagra tillplattade buskar! Denna tanke påminde mig om att fastän jag varit tillräckligt nära farkosten i flera minuter hade jag ännu inte rört vid den. Kanske kunde jag få reda på något om det material den var gjord av genom känseln. Hur som helst så skulle jag kunna bedöma temperaturen. Jag gick fram och satte försiktigt fingertoppen mot den släta metallen. 

Den var bara några grader varmare än luftens temperatur, och den var otroligt slät. Det är svårt att beskriva hur slät den var. Om ni låter fingret glida över en pärla som överdragits med en tunn tvålhinna, så får ni kanske ett intryck som liknar det jag fick då jag rörde vid metallen..Jag strøk øver metallen med handflatan och kände en obetydlig men bestämd sprittning i fingertopparna och nedre delen av handflatan.

Då hördes en skarp röst bredvid mig. "Bäst att du inte ror vid ytterhöljet, min vän, det är fortfarande hett!"

Jag hade inte förstått hur spänd jag var förrän rösten störde tystnaden. Jag hoppade bakåt ett par meter, fastnade med hälen i en låg buske och ramlade pladask i sanden. Jag hörde något som lät som ett lågt skratt och sedan hördes rösten igen i en något vänligare ton.

-"Ta det lugnt min vän, du är bland vänner."

Förödmjukelsen i min otympliga ställning jämte röstens milda ton och dess välbekanta fraser fick den rädsla jag känt att försvinna och i stället kände jag mig lätt irriterad. Jag reste mig, borstade av mina kläder och ryckte loss en kardborre som fastnat i håret.

- Du kunde ha skruvat ner volymen, muttrade jag. Du behövde inte fara ut mot mig så där. Du skrämde mig så att jag blev rent darrig.

- Fara ut? tvekade rösten. - Jaså, du menar att varningens ljudstyrka var för stor. Förlåt, gosse lilla, men du var nära att ta livet av dig själv och det fanns inte tid till att pyssla med kontrollerna.

- Menar du att ytterhöljet är starkt radioaktivt? frågade jag. Om det är så befinner jag mig fortfarande för nära.

- Det är inte radioaktivt, blev svaret. Jag använde termen "hett" eftersom den var den bästa jag kunde tänka ut på ert språk för att förklara tillståndet. Ytterhöljet har ett fält omkring sig som repellerar all annan materia. Fältet är mycket starkt på molekyläravstånd men försvagas med sjunde digniteten av avståndet, så att kraften blir utan verkan några tusendels millimeter från ytterhöljet. Kanske lade du märke till att ytan tycktes slät och glatt. 

Det beror på att din hand i själva verket inte rörde vid metallen utan hölls på ett kort avstånd från ytan genom fåltets repulsion. Vi använder fältet för att skydda ytterhöljet från att skrapas eller skadas vid landning. Det minskar också luftfriktionen när det är nödvändigt att färdas med hög hastighet genom en atmosfär.

- Men hur skulle detta kunna döda mig? frågade jag. Jag rörde faktiskt vid ytterhöljet och kände bara en lätt sprittning i handen och vad menade du med det där skämtet om mitt språk? Om du inte är yankee så har jag aldrig hört någon.

- Vad beträffar din första fråga, svarade rösten orubbligt lugnt, så skulle det inte ha dödat dig genast. I själva verket kunde det ha dröjt flera månader men det skulle ha varit lika säkert som om det varit ögonblickligt. Det bästa sättet jag kan förklara det för dig på är att säga, att när den mänskliga huden utsättes för kraftfältet, så alstrar den vad ni kallar för "antikroppar" i blodet. Av någon anledning som vi ännu inte helt förstår upptages dessa antikroppar av levern; de hindrar dess funktion och gör den förstorad och blodöverfylld. I de fall där huden utsättes för fältet längre än en minut så är döden praktiskt taget säker. I ditt fall tror jag inte du varit utsatt för det så länge att du är i någon större fara; fastän du kommer utan tvivel att känna efterverkningar förr eller senare, förutsatt naturligtvis att era biologiska funktioner är identiska med våra, vilket vi har all anledning att tro.

Vad beträffar din andra fråga så är jag inte som du säger "yankee", fastän mitt nuvarande uppdrag fordrar att jag ska bli det. Det faktum att du trodde att jag var en av dina landsmän är ett bevis för att jag lyckats med det som jag försökt de senaste två åren:

att lära mig ert språk. I själva verket har jag aldrig landstigit på er planet. Det kommer att dröja åtminstone ytterligare fyra av era år för att jag ska bli anpassad till er atmosfär och tyngdlag och bli immun mot era bakterier.

Jag stod tyst som jag tyckte en lång stund, men antagligen var det bara några sekunder, medan jag försökte fatta hela meningen och innebörden i vad han sagt. Till slut sa jag långsamt: - Om jag inte med egna ögon sett den här farkosten närma sig och landa, så skulle jag ha sagt att du var någon kurre som läst för många "science-fiction"-historier. Som det nu är så är jag beredd att medge möjligheten av nästan allting. Dessutom är det tydligt att det inte spelar den ringaste roll för dig om jag tror dig eller inte, eftersom det är en ren tillfällighet att jag befinner mig här och har sett dig landa.

- Tvärtom, svarade rösten. Det är viktigt för oss att du får alla tillfällen att bekanta dig med fakta och därefter bilda dina egna åsikter. Ett av den här expeditionens främsta syften är att bestämma den jordiska rasens grundläggande anpassningsförmåga, i synnerhet graden av dess förmåga att snabbt och lugnt anpassa hjärnan till idéer som är fullkomligt främmande för dess vanliga tänkesätt. Tidigare expeditioner av våra förfäder råkade ut för nästan fullkomligt misslyckande i det avseendet. Den här gången finns det hopp om att vi skall kunna finna hjärnor, som är tillräckligt mottagliga för att vi skall bli till någon hjälp i er ras utveckling. I ditt fall har ditt uppträdande än sa länge överträffat våra största förväntningar.

- Jag kan förstå, sa jag, att din ras, vilken den nu är, och var atminstone har en sak gemensam: att sarkasm är den främsta formen för humor. Men du kan inte reta mig på det sättet.

- Jag inser att allt jag gjort sedan ni först kom i sikte har varit fel. För det första så skulle jag, om jag haft något förnuft, gett mig iväg härifrån när jag först såg er i stället för att vänta och kanske krossas under skeppet. När ni landat kom jag fram och snokade runt er farkost i stället för att ge mig av eller åtminstone stanna på relativt säkert avstånd. När sedan din varningsröst kom genom högtalaren eller vad det nu är - så lydde jag inte din varning lugnt och snabbt utan hoppade bakåt som en rädd kanin och hamnade i en så ovärdig ställning som möjligt. Sist men inte minst antar du uppenbarligen att jag tror på de uppgifter du lämnat. Som jag sa förut sa ar jag beredd att överväga möjligheten av att de är sanna. Jag är också beredd att överväga möjligheten att de bara är en massa nonsens.

- Just det, svarade rösten. Låt mig förklara min ståndpunkt. Jag hade inte för avsikt att vara sarkastisk. Jag menade exakt vad jag sa. För det första så sa du att nyfikenheten förmådde dig att undersöka farkosten, vilket innebär att du hellre utsätter dig för okända risker än sätter dig i säkerhet. Detta visar kampen mellan längtan efter kunskap och önskan om trygghet. Jag tror att det finns ett gammalt ordspråk hos er som säger att självbevarelsedriften är den första naturlagen. Det är glädjande att lägga märke till att kunskapsbegäret stundtals kan besegra den animala instinkten. När jag ropade ut en varning till dig så reagerade du inte av fruktan som du själv tycks tro. Ren fruktan skulle ha gjort dig stel åtminstone för ett ögonblick. I stället handlade du ögonblickligen och på rätt sätt. Det faktum att du snavade betyder bara att du var så koncentrerad på skeppets detaljer att du inte såg dig för då du drog dig tillbaka.

- Vad beträffar det att du skall tro på vad jag säger, bara för att jag säger det, så är det vad vi minst av allt önskar. Vad vi behöver är hjärnor som är tillräckligt mottagliga för bevis, även om bevisen strider mot alla förutfattade meningar, och hjärnor som är tillräckligt rörliga för att assimilera bevisen och nå fram till logiska slutsatser. Det faktum att du lugnt lyssnar på min röst och ger logiska svar trots att du befinner dig i en situation som är absolut unik i din erfarenhet, är det bästa beviset på att din hjärna är av det slag vi hoppades att finna.

- Tack för komplimangerna, sa jag. Jag önskar jag kunde tro på att jag förtjänar dem, men vad du sa antydde att ni tänker använda mig i någon plan som medför vetenskapligt framåtskridande för jordens folk. Varför välja mig? Bara för att jag av en ren händelse råkade vara här när ni landade? Jag skulle lätt kunna sätta er i kontakt med vem som helst av ett dussintal män här vid basen, som har betydligt större vetenskapliga kunskaper än jag.

- När du säger att du råkar vara här av en ren händelse, underskattar du oss mycket, blev svaret. Hjärnan hos många jordmänniskor sänder snabbt men du är en av de få vars hjärna också mottager bra. Om du hör efter när du återvänder till din bostad, så kommer du att upptäcka att luftkonditioneringssystemet  inte gick sönder i kväll, fastän det ofta gjort det tidigare. Men för att komma tillbaka till diskussionsämnet, så har vi undersökt hjärnorna på många av era främsta vetenskapsmän. Vid varje tillfälle har vi funnit att deras hjärnor har stelnat i deras nuvarande idéers gjutform.Jag kan bättre förklara vad jag menar genom en analogi.

En man som söker vetenskaplig kunskap är som en myra som klättrar uppför ett träd. Han vet att han rör sig uppåt, men hans synfält är för snävt för att han skall kunna se hela stammen. Följden blir troligen att han kryper ut på en gren utan att förstå att han lämnat stammen. Allt går bra en tid. Han kan fortfarande klättra uppåt och till och med skörda några frukter av sina framste men snart börjar han bli förvirrad då den solida grenen plötslig börjar splittras i myriader kvistar och blad som alla pekar i olika riktningar. Så kunskapssökaren finner att de stora "grundlagarne" som alltid har varit så orubbliga, nu börjar dela sig och peka åt motsatta håll. Vetenskapsmannen kommer till den slutsatsen att han närmar sig gränsen för den kunskap, som kan fattas av hjärnan, och att alla fysikaliska lagar till slut blir enbart statistiska. När han nått så långt kan han endast komma vidare genom att ge sig in på abstrakt, matematiskt resonemang. 

Detta är som att åka med tåg i en av era tunnelbanor. Till slut kommer man antagligen fram till målet, men eftersom man inte kan se vart man reser under vägen så kan man inte vara säker på att det inte fanns en mycket kortare och lättare väg som ledde till samma ställe. Er vetenskap befinner sig nu i det läget. Era vetenskapsmän är exempelvis nu tvungna att påstå att elektronen på samma gång är en partikel och en vågrörelse. De försöker göra det förnuftigt genom att säga att elektronen är en partikel i en sannolikhetsvåg. Detta är ett tillstånd som inte kan visualiseras och de enda framstegsmöjligheterna är genom den abstrakta matematikens tunnelbana.

De fundamentala sanningarna är alltid enkla och lättförståeliga när de ses i det rätta perspektivet. Grenen blir enkel och förståelig som en "gren" om man ser den ovanifrån på huvudstammen. Kort sagt, vad er vetenskap måste göra, om den vill fortsätta att göra framsteg, är att gå tillbaka på den gren där ni är fångade, till den punkt där den förenar sig med huyudstammen och sedan börja gå uppåt igen. Detta kan och skal vi hjälpa ditt folk att göra men bara om de önskar det och kan följa den stig vi skall peka ut. Detta är emellertid en sak för framtiden. Innan vi kan vara till någon hjälp för jordens folk måste två saker fullföljas. För det första: våra kroppar måste biologiskt anpassa sig till er omgivning, så att vi blir identiska med er människor när vi kommer till er. 

Som jag sa förut kommer detta att kräva åtminstone ytterligare fyra år. Det andra villkoret är svårare. De politiska spänningar, som nu existerar mellan era nationer, måste lättas. Om någon av de båda dominerande makterna på jorden skulle få övertaget över den andra, vad vetenskapliga rön beträffar, så skulle ett förintelsekrig säkerligen följa under nuvarande omständigheter. Vi är inte här för att bistå någon nation i krig u t a n för att stimulera framåtskridandet tills det inte längre finns någon anledning till krig på jorden, precis som vi för några tusen år sedan eliminerade anledningarna till konflikt bland vårt eget folk.

Men jag förstår att du börjat bli trött på att stå där ute i sanden och lyssna på vetenskapliga och sociologiska föreläsningar. Vilket påminner mig om mina skyldigheter som värd. Skulle du vilja komma in i skeppet och kanske göra en liten flygtur? Det är bara ett mindre fjärrstyrt lastskepp, men det finns en liten passageraravdelning med flera sittplatser som är enkla men ganska bekväma.

- Det skulle glädja mig mycket att få se hur skeppet ser ut inuti, svarade jag. Och jag skulle ge vad som helst för att få lov att åka med det, men hur skall jag kunna komma in? Jag har gått runt hela skeppet och jag har inte sett någon antydan till öppning. Du sa också att ni ännu inte har vant er vid vår atmosfär. Om jag kommer in, måste jag ta min egen atmosfär med mig. Hur skulle det påverka er?

- Som jag redan sagt, svarade rösten, så är den här farkosten ett fjärrstyrt lastskepp. Jag är inte i den här farkosten. Jag är i centralen eller "moderskeppet" som du skulle säga; för närvarande befinner det sig ungefär femtonhundra kilometer ovanför din planet.(Dette tilsvarer 3,5cm over en 30 cm globus i den skalaen). Lastskeppet används för att skaffa oss prov av er atmosfär så att vi skall kunna vänja oss vid den. Lastrummet är tomt så att när jag öppnar insugningsluckan så blir det fyllt med den atmosfär som finns, vilken temperatur och tryck den än må ha. Likaledes förs alla bakterier i luften med för att studeras och för att vi skall kunna framställa antitoxin. Intagningsluckan är på översidan av farkosten. Jag skall öppna den nu.

Jag hörde ett ljud som delvis lät som en väsning, delvis som ett surrande; det kom från skeppets översida. Det varade omkring femton sekunder. Jag blev förvånad över hur lågt ljudet var. En lucka som var stor nog att fylla ett så stort skepp med luft på femton sekunder borde ha fört mer oväsen. Sedan förstod jag att ytterhöljet var nästan, om inte helt ljudisolerande och eftersom det mesta av ljudet från den inströmmande luften skulle ha åstadkommits innanför ytterhöljet, så kunde mycket litet höras utanför.

Sedan hörde jag en enda knäppning från skeppet, en liten men tydlig knäppning ungefär som när man osäkrar ett gevär. Därefter rörde sig en del av ytterhöljet just till vänster om mig bakåt flera centimeter och sedan åt sidan. Det försvann in i ytterhöljets vägg och lämnade kvar en oval öppning som var omkring en och en halv meter hög och en meter bred. Jag gick fram till lastporten eller luckan, vilket den nu skall kallas för, böjde lätt på huvudet och gick in genom öppningen. På grund av ytterhöljets buktning var mitt huvud naturligtvis inuti farkosten medan mina fötter fortfarande var kvar på marken.

Avdelningen som jag såg in i utgjorde bara en liten del av skeppets volym. Det var ett rum som var omkring tre meter långt och två meter brett. Golvet var omkring fyra decimeter från marken och taket ungefär två meter från golvet. Väggarna var lätt buktade och skärningarna mellan väggarna var avrundade sa att det inte fanns några skarpa vinklar eller hörn. Naturligtvis var väggen närmast mig - den där öppningen fanns - en del av själva ytterhöljet och hade samma buktning pa in- som på utsidan. Denna vägg var omkring en decimeter tjock och det var i den som dörren eller luckan hade dragits in. Rummet innehöll fyra sittplatser som mycket liknade våra moderna kroppskonturstolar, utom det att de var något mindre än dem vi är vana vid. Sittplatserna vette mot öppningen där jag stod, och de var ordnade två och två mitt i rummet. En gång gick mellan sittplatserna och vardera väggen.

Mitt på den bakre väggen, där den förenade sig med taket, fanns en låda eller ett skåp med rör och linser; det liknade en liten filmprojektor utom det att där inte syntes några filmspolar eller andra rörliga delar. Ljus kom från linserna. Det var inte en ljusstråle lik den som kommer från en filmprojektor utan ett diffust sklmmer som, fastän det inte tycktes särskilt starkt, ändå gav tillräckligt ljus för att man utan svårighet skulle kunna se sig omkring.

Sittplatserna och ljuskällan föreföll att vara de enda möblerna i det annars kala metallrummet. - Ingen vidare inbjudande hytt, tänkte jag, ser mer ut som en cell.

- Som jag sa förut så är det enkelt, men du kommer att finna sittplatsen bekväm, sa rösten. Stig in och sätt dig om du vill åka. Vi har inte så gott om tid.

Nästan utan att tänka klev jag upp på hyttgolvet och gick i riktning mot en av sittplatserna. Innan jag kom fram till den, hörde jag ett knäpp då dörren började glida ut från sin plats i väggen bakom mig. Instinktivt vände jag mig om till hälften som för att hoppa ut till den relativa säkerheten i öknen bakom mig, men dörren var redan stängd. Om det här var en fälla så satt jag i den nu och det var ingen mening med att kämpa emot det oundvikliga.

- Vart skulle du vilja resa? hördes åter rösten. Den här gången hördes den inte bredvid mig utan snarare inne i mig som om jag hörde ord som jag själv uttalade.

- Jag vet inte hur långt du kan åka med mig på den tid du har, svarade jag. Och eftersom den här avdelningen inte har några fönster, så spelar det inte någon roll vart vi reser, då jag ändå inte kommer att kunna se något.

- Du kommer att kunna se, blev svaret. Åtminstone lika mycket som du skulle kunna se från någon annan farkost i luften på natten. Förslagsvis kan vi ta dig till New York och tillbaka hit på omkring trettio minuter. Ljusmönstret från New York City på natten, sett ungefär trettio kllometer ovanifrån, har för oss alltid varit en av de mest imponerande syner man kan se på er planet.

- Till New York - och tillbaka - på trettio minuter! sa jag. Det blir tolvtusen kllometer i timmen( dette var en enorm hastighet - på dette tidspunkt fløy de raskeste fly opptil 1100km/t)! Hur kan ni framställa en så stark drivkraft på en sådan här farkost och hur ska jag kunna tåla accelerationen? Det finns inte ens säkerhetsbälten på de här stolarna!!!

- Du kommer inte att få några besvär av accelerationen, blev svaret. I själva verket kommer du inte alls att k ä n n a accelerationen. Sätt dig bara, så skall jag starta farkosten. Under åkturen skall jag förklara vissa av de saker som förbryllar dig.

Jag satte mig på den vänstra främre stolen, som var den närmast dörren och fann att den var mycket bekväm. Materialet som den var gjord av kändes som skumgummi överdraget av galon. Men där fanns inte några sömmar eller skarvar, så vilket materialet än var så hade det troligtvis utformats genom en enda process.

Sedan avbröt rösten mina tankar igen. - Jag skall nu släcka ljuset i rummet och sätta på telestrålen.

För ett ögonblick blev det fullständigt mörkt i rummet. Sedan började projektorn att arbeta igen. Den här gången var det inte ett diffust skimmer utan en stråle - precis som i en film- eller ljusbildsprojektor. Strålen eller den del av den som över huvud taget syntes var mörkt violett en färg som låg precis vid det synliga spektrums övre kant. Strålen spreds över den dörr genom vilken jag kommit och dörren försvann. Den gled inte in i väggen som den hade gjort tidigare. Den helt enkelt upphörde att existera, åtminstone för synen. Det var som om jag såg genom det finaste spegelglasfönster.

- Jag har inte tid att i detalj förklara för dig allt vad du skulle vilja veta om den här farkosten och om oss, men kanske jag kan förklara några av de grundläggande principer du tycks vara nyfiken på, sa rösten, eller snarare sa min röst - ty jag började just förstå att orden som jag hört inte alls kom till mina öron som ljudvågor utan snarare skapades direkt i min hjärna.

Instinktivt tog jag spjärn (grep?) på sittplatsen och grep tag om sidorna med mina händer. Ett ögonblick senare föll marken under skeppet med otrolig fart. Jag säger att marken "föll", därför att jag inte kände den minsta rörelse; skeppet var stadigt som en klippa. Trots att vi måste ha accelererat med åtminstone tio g :s kunde jag ha svurit på att vi stod stilla.

et snitt av det fraktfartøy som han fikk en tur i - slik som det fortelles i hans bok - der skissen over er gjengitt

Ljusen från armébasen vid Experimentfältet, som hade dolts av en liten kulle, blev plötsligt synliga och började dra sig samman som en flock kycklingar då hönan kallar på dem. Några sekunder senare syntes ljusen från staden Las Cruces i fönstrets nedre vänstra hörn och jag förstod att vi hade stigit åtminstone trehundra meter på de två eller tre sekunderna. Skeppet roterade lätt åt vänster då det höjde sig, och jag kunde också se huvudvägen från Las Cruces till El Paso, ett mycket smalt men glänsande band illuminerat av strålkastarna från de tusentals bilar som körde på den. 

Ljusen från El Paso och Ciudad Juarez var bara ett stadigt skimmer vid horisonten, men då vi fortsatte att stiga tycktes de dra sig samman och splittras i fläckar av olika ljusstyrka. Jag kunde se den fläck som representerade Presidioområdet, de hundratusentals ljusen från Fort Bliss och den intensivt ljusa fläck som var affärscentrum i El Paso. Jag inbillade mig rentav att jag kunde urskilja den smala mörka linje som var Rio Grande, vilken skiljer El Paso från dess mexikanska tvillingbror, Ciudad Juarez. Några sekunder till och skeppet hade roterat tills ljusen från dessa städer kom ur synhåll vid den högra kanten av teleskärmen.

Teleskärmen pekade nu mot sydöst och hade slutat att snurra runt. Jordens yta tycktes glöda med lätt grönaktig fosforescens. På samma gång hade himlen utanför skeppet blivit mycket mörkare och stjärnorna tycktes lysa dubbelt så starkt.

- Vi måste ha kommit in i stratosfären(10-35 km), tänkte jag. Om det är så måste vi ha stigit mer än femton kilometer på inte mer än femton eller tjugo sekunder. Ändå har jag inte haft den minsta känsla av acceleration.

- Du befinner dig nu nitton kilometer ovanför markytan, hörde jag rösten säga. Och du stiger med ungefär 300 meter i sekunden. Vi har tagit dig upp ganska sakta så att du skulle få bättre möjlighet att se dina hemstäder från luften. Vi skall ta dig upp till femtiofem kilometer för den horisontella flygningen. På den nivån är atmosfären förtunnad så starkt att den inte gör något nämnvärt motstånd mot farkostens rörelse.

- På tal om det, sa jag. Vad hände med månen? Den höll just på att gå upp när jag gick in i ert skepp och den måste finnas någonstans på himlen men allt ser så mörkt ut ovanför.

- Det ser mörkt ut, blev svaret, helt enkelt för att det inte finns tillräckligt med atmosfär på den här nivån för att sprida ljuset. Du skulle inte se något spår av månsken såvida det inte lyste direkt på teleskärmen. Jag har med avsikt hindrat skeppet från att rotera sa länge att detta inträffade, eftersom ljuset är ganska intensivt ovanför  atmosfären, och det skulle bli svårt för att inte säga omöjligt att se något annat medan det syntes. Du är nu tillräckligt högt uppe för att jag skall kunna börja lägga till en väsentlig horisontell komponent till din vertikalrörelse.

- I ert flygplan är situationen helt annorlunda. Ni har propellrar eller raketer som frambringar en stöt på en del av skeppet. Denna isolerade stöt ger skeppet men inte piloten acceleration. Piloten får acceleration endast genom en stöt på de delar av hans kropp som har kontakt med sittplatsen. På grund av trögheten hos återstoden av kroppen åstadkommes ett tryck vilket förorsakar en känsla av acceleration eller i extrema fall medvetslöshet eller till och med krossande av kroppen. Vår enda accelerationsgräns är gränsen för tillgänglig kraft.

- Men i så fall, tänkte jag, varför flyter jag inte runt i luften som saker och ting gör inne i ett föremål som befinner sig i fritt fall?

- Svaret på det borde också vara ganska uppenbart. Innan skeppet sattes i rörelse vilade du på sitt-platsen och en gravitationskraft verkade mellan din kropp och sittplatsen. Eftersom den kraft som ger acceleration åt både skeppet och din kropp, verkar i exakt proportion till massan, och eftersom jordgravitationen fortsätter att verka på båda, så förblir den ursprungliga kraften mellan din kropp och sittplatsen konstant, frånsett att den kommer att minska när gravitationskraften från planeten minskar med avståndet.

- När vi reser mellan planetkroppar långt borta från någon naturlig gravitationskälla så finner vi det av praktiska skäl nödvändigt att reproducera denna kraft artificiellt. Den gravitation vi är vana vid är nagot mer än hälften av den som finns på jorden. Detta är det främsta skälet till att det kommer att dröja så länge innan vi kan bli vanliga medlemmar av er ras. Om vi nu skulle landa på er planets yta och lämna våra skepps skydd, så skulle den höga gravitationen starkt anstränga vara inre organ, vilket efter några dagar skulle leda till allvarlig sjukdom och slutligen till döden. Detta är inte bara en teori. 

Vi vet att det är sant därför att det har försökts flera gånger i det förflutna; Genom att stanna kvar i våra skepp där vi kan kontrollera den kraft vi är underkastade och genom att öka den kraften sakta men regelbundet kan vi bygga upp de skyddande vävnaderna och stärka vårt muskelsystem tills er gravitation till slut blir lika naturlig för oss som vår egen är nu.

- När den tiden kommer är det vårt hopp att du och några andra medlemmar av din ras, som kastat skygglapparna, kommer att kunna hjälpa oss att överbrygga den stora klyfta som finns mellan vår kultur och er. Men som jag sa förut så kommer vi aldrig att försöka att tvinga vare sig vår kultur eller vår kunskap på er och skall aldrig komma till ditt folk såvida det inte finns tillräckligt med bevis på att de önskar det.

- Det är sant att den här expeditionens syfte inte helt och hållet är filantropiskt. Det finns vissa ämnen på er planet som vi skulle kunna använda till nytta för både ert folk och vårt, ämnen som ni har i rikt överflöd men som är ganska sällsynta på andra ställen detta solsystem. Vi vill använda dessa ämnen, men våra tjänster åt ditt folk kommer inte att bero av om vi får det. All kunskap och hjälp vi kan ge kommer att erbjudas fritt.

- För att göra detta, blev svaret, skulle jag vara tvungen att ge dig en helt ny teoretisk grundval i fysik. Som jag sa tidigare så försöker er vetenskap att låta en lägre gren ersätta hela kunskapsträdet, vilket resulterat i att er vetenskap har blivit alltför komplicerad. När sedan denna vetenskap används praktiskt, blir apparaterna avskräckande invecklade. Till exempel:

- vissa ingenjörer och vetenskapsmän i ditt land håller nu (1950) på med att planera en undervattensbåt som skall drivas med vad ni kallar atom- eller kärnenergi. De planerar att göra detta genom att konstruera en "stapel", där den lättare isotopen av uraniumklyvning producerar värmeenergi och fria neutroner som absorberas av den tyngre uraniumisotopen och förvandlar den till nästa tyngre element i den transuraniska serien vilket också i sin tur är klyvbart. 

Fasän denna metod är gänska komplicerad, är det ändå den starkaste källan för differentialenergi som ditt folk än så länga har åstadkommit, men för att kunna omforma denna värmeenergi för skeppets framdrivande planerar de att låta en aktiv vätska cirkulera genom "stapeln" för att absorbera värmen; låta den aktiva vätskan cirkulera genom en värmeväxlare för att förvandla en annan vätska till ånga under tryck, låta ångan passera genom en turbin för att åstadkomma vridningsmotstånd och slutligen använda turbinen för att driva en generator som framställer elektrisk ström. Om de åstadkommer en effektivitet på trettio procent allt som allt, kommer det att bli en stor ingenjörsbragd.

- Om de förmådde tänka enklare skulle de med den kunskap de nu har kunna bygga en enkel termostapel kring en klyvningsstapel och förvandla temperaturstigningen direkt till elektrisk energi med en effektivitet pa atminstone nittiofyra till nittioåtta procent; inga rörliga delar, mindre kostnader och avsevärt mindre massa per energiproduktionsenhet. Jämfört med våra metoder skulle till och med det systemet förefalla alltför komplicerat.

- Ert största behov är att upptäcka hur ytterst enkla naturens grundläggande lagar och fakta är. Sedan blir det lätt för er att åstadkomma effekter som nu tycks er omöjliga.

När era ingenjörer ritar ett fordon som skall transportera varor eller passagerare, anser de det nödvändigt att begagna ett medel för att framställa differentialenergi inne i fordonet självt som en drivkraft. Men era förfäder reste under tusentals år till alla delar på er planet i skepp som inte hade någon inre energikälla utan helt och hållet_drevs med atmosfärens rörelseenergi. Fastän detta inte alltid var en tillförlitlig källa, var den tillräckligt god för att ditt folk skulle inse att det finns många slags differentialenergi som alltid är tillgängliga, och att det bara krävs att konstruera ett verktyg varmed energiflödet kan fås att åstadkomma det ønskade resultatet.

-Tänk på ett geometriskt plan som har två dimensioner. Om detta plan är vinkelrätt i förhållande till din blick så ser du det som en plan yta. Detta representear materieaspekten. Om du nu vänder planet i nittio graders vinkel så kommer ytan att försvinna ur din syn och lämna kvar endast en dimension. Detta är energiaspekten. Du har inte ändrat planet på något sätt. Du har bara ändrat din synvinkel eller tekniskt sett så har du ändrat din referenspunkt. Den energi-mängd som en given materiekropp till synes innehåller beror helt av hur långt den har roterat kring mass-energiaxeln med hänsyn tagen till den givne observatören. En annan observatör, som observerar samma kropp från en annan referenspunkt, skulle finna att en helt annan energimängd innehölls. Antag att vi har en observatör på vardera av två planeter som färdas genom rymden med låt oss säga hälften av ljusets hastighet, men som färdas med exakt samma hastighet och på parallella banor. 

Om inga andra materiekroppar existerade i universum skulle observatörerna oundvikligen komma till den slutsatsen att deras respektive planeter inte hade någon rörelseenergi, eftersom de enda tillgängliga referenspunkterna var på samma energinivå. Om vi nu tänker oss en tredje planet som står stilla i rymden så kommer båda observatörerna att lägga märke till att medan deras respektive planeter inte har någon rörelseenergi i förhållande till varandra, så har de båda en stor mängd energi i förhållande till den tredje kroppen. Det skulle fortfarande inte finnas något sätt att bestämma vilka av kropparna som verkligen rörde sig. Det skulle endast kunna fast-slås att det fanns en relativ rörelse eller en differentialenergi mellan dem.

- En annan lösning som er dr Einstein förde fram genom abstrakt matematiskt resonemang var denna: - då en materiekropp ökar i hastighet, så minskar dess storlek i rörelsens riktning. När kroppen når ljusets hastighet så upphör den att ha någon storlek alls i rörelsens riktning. Detta är naturligtvis för att den har roterat kring massenergiaxeln som är relativ för observatören tills den upphört att vara materia och blivit ren energi. Sålunda skall du finna att det krävs 9x10i 20.potens ergs för att accelerera ett gram massa till ljusets hastighet. Eftersom det vid denna hastighet upphör att vara materia är det tydligt att ingen energimängd skulle kunna ytterligare öka dess hastighet med hänsyn tagen till den givna referenspunkten.

- Men vi kommer att få tillräckligt med tid för vidare diskussioner om fysik senare. Eftersom detta framför allt är en nöjestur borde jag peka ut sevärdheterna för dig.

- Den stora staden norr om dig är Saint Louis och skenet vid horisonten rakt fram är Cincinnati. Du kommer över den om mindre an två minuter och kort därefter kommer du att kunna se ljusen från Pittsburgh.

- Du ser att vi har lärt en hel del av er geografi lika väl som ert språk. Er historia är inte så välkänd för oss eftersom din ras inte tänker så mycket på det förflutna. Naturligtvis är historien om de ursprungliga civilisationerna mycket bättre kända för oss än för din ras.

Jag blev inte medveten om detta sista påstående då, eftersom jag var helt upptagen av att iakttaga ljusen från Cincinnati som tyst gled fram mot mig på jord-ytan femtiofem kilometer nedanför.

Eftersom vi reste mot öster, visste jag att månen nu måste vara nästan rakt över huvudet, men jordens yta visade föga tecken på dess ljusreflexer. Det grönaktiga fosforescerande sken som jag sett när vi var i New Mexico hade nästan försvunnit. Jag har aldrig hört någon beräkning av jordens albedo/(refleks i rommet), men att döma av dess nästan totala mörker på denna nivå tror jag att åtminstone reflexerna från landytorna måste vara mycket svaga. Naturligtvis var det bara månsken jag dömde efter och avståndet från jordytan var inte på långt när tillräckligt för att jag skulle kunna göra en verklig bedömning av jordens albedo.

Ljusen från Cincinnati var nästan under mig nu. Där fanns för många ljus och de var alltför tätt samman för att man skulle kunna urskilja dem ett och ett. Den allmänna effekten var densamma som av ett bål, som har brunnit ner till en bädd av lysande kol, med några få starka ljuspunkter som blixtrade och gnistrade likt juveler i strålkastarljus.

Naturligtvis var inte Cincinnati den enda stad man såg från denna punkt. På en höjd av femtiofem kilometer (ca.6 ganger normal flyhlyde for passasjerfly i dag) - blir synfältet stort, och till och med på teleskärmens begränsade yta kunde jag på samma gång se bokstavligen hundratals "glödkol", gnistor och ljuspunkter av olika storlek, alla representerande mänskliga boningar, företag eller signalljus.

- Du kommer över New York City om några minuter, hörde jag mig själv säga. Och jag skall börja föra ner dig till trettio kilometers nivå. Eftersom den farkost du åker med inte byggdes för att föra passagerare - passageraravdelningen är endast provisorisk - ansågs det inte vara nödvändigt att ombesörja fullständig negativ gravitationsutjämning sådan som vi har i våra större skepp. När du börjar åka neråt kommer du följaktligen att accelerera i din egen gravitations riktning, så att din kroppsvikt kommer att bli något mindre. Om detta blir plågsamt för dig, skall jag sänka accelerationsfarten.

Jag kände hur min mage lyfte sig lätt, sa som den gör när man åker ner i en ganska långsam hiss, utom dét att sensationen i det här fallet varade i ungefär trettio sekunder. Sedan blev min vikt normal igen.

- Du rör dig nu neråt med en konstant hastighet, som kommer att föra dig till den rätta nivån om ytterligare en minut. Utjämningsprocessen medför naturligtvis positiv gravitationsacceleration, så du kommer inte att känna den. Det föreföll inte som om du stördes mycket av gravitationsförändringen, men eftersom din ras ännu inte uppfunnit gravitationsutjämnande konstruktioner för era transportfordon, förmodar jag att ni kanske är mer härdade mot sådana förändringar an vi. 

- Om du tror att en sådan obetydlig förändring skulle plåga mig, svarade jag, så skulle du försöka åka i en av våra "roller coasters" eller göra en "out-side loop" i ett av vara squirt jobs"!

- Ett ögonblick bara, blev svaret. Jag är rädd för att du har upptäckt en svag punkt hos mig. Jag hade smickrat mig med att jag nästan perfekt förstod ditt språk. Men du har just använt två termer vars mening jag inte förstår. Vill du vara så vänlig och förklara dem eller ge mig synonymer?

- Menar du "roller coaster" och "squirt job"? frågade jag. "Roller coaster" är en mekanisk apparat som finns på många av vara nojesfält. Den består av en låg öppen bil med sittplatser för passagerare och utrustad med handtag som den som åker kan gripa tag i. Den har stålhjul som rullar på ett par stålskenor som lagts på en sluttande stomme. När passagerarna har intagit sina platser förbinds vagnen med en rörlig kedja mellan skenorna, vilken bogserar bilen till stommens högsta punkt. Där släpps bilen fri från kedjan och tyngdkraften får verka. Skenorna lutar neråt med mycket skarp vinkel, tills de når marknivån och stiger sedan snabbt till nästan samma nivå som utgångspunkten. 

Dessa plötsliga stigningar och fall upprepas ett antal gånger och där finns flera skarpt krängande kurvor så att spåret är cirkulärt och vid slutet av åkturen har passagerarna återvänt till utgångsstället och bilen är klar för en ny last sensationshungriga. Känslan av utmattning som åkturen ger, åstadkommes av det faktum att en reflex från hjärnan förorsakar avsöndring av adrenalin till blodet vid snabba gravitationsförändringar. Detta händer naturligtvis alltid när kroppen konfronteras med plötslig fara, men i det här fallet vet den som åker att det inte finns någon verklig fara. Så han kan njuta av den stimulans som adrenalinet ger utan att underkasta sig någon verklig risk.

- Ett "squirt job" är en term i amerikansk slang och syftar på ett visst slag av vara reaplan. Jag antar att du väl känner till dessa eftersom du borde ha haft rikliga tillfällen att studera dem. En "outside bop" är en manöver under vilken flygplanet beskriver en cirkel i ett vertikalt plan medan övre sidan av flygplanet kvarstannar i cirkelns övre periferi.

- Tack, svarade min värd. Jag vet nu att vi inte gjorde något misstag när vi valde dig som direkt kontaktman.

- Du befinner dig nu på trettio kilometers nivå och staden New York ligger framför dig. Farkosten närmar sig från nordvästra sidan och skall fortsätta på den här kursen tills den når oceanen vid stadens yttersta nordöstra del. Den skall sedan cirkla runt staden tills den färdas västerut. På samma gång skall far-kosten rotera så att teleskärmen alltid kommer att vara riktad mot stadens centrum. Hastigheten har reducerats till omkring niohundra kilometer i timmen för att du skall få mer tid att njuta av utsikten.

Om jag vore författare eller poet skulle jag kanske kunna göra rättvisa åt den syn som mötte mina ögon då den största staden i världen sakta roterade framför mig. Eftersom jag varken är författare eller poet utan bara en enkel tekniker med begränsat ordförråd och bristande fantasi fruktar jag att det nästan är hopplöst att göra ett försök. På trettio kilometers nivå lyste ljusen mycket starkare och kunde urskiljas tydligare än de kunde från högre nivå. Detta var inte en glödande kolbädd med några ljusare gnistor. Detta var en vidsträckt skara av millioner blåvita diamanter, som gnistrade och skimrade mot en svart sammetsbakgrund. 

De skilda temperaturerna i de olika luftlagren under mig och skeppets snabba rörelse fick ljusen att blinka häftigt, så att hela staden var ett hav av pulserande, skimrande ljus.

- Om jag vore konstnär, tänkte jag, skulle detta antagligen vara det största ögonblicket i mitt liv, men mitt begär efter kunskap måtte i hög grad överskrida min uppskattning av rent estetiska värden. Fastän den här scenen är vacker och åkturen intressant, så skulle jag gärna ha bytt ut alltsammans mot en fem minuters tripp med moderskeppet.

- Vi måste lämna det här området inom kort, men vi skall återvända till din planet inom några månader. Vi har lagrat tillräckligt av din atmosfär för att blanda med vår under den tid vi kommer att vara borta. När vi återvänder, skall vi ta kontakt med dig igen.(Dette skjedde som det er beskrevet i boken BUDSKAPET FRÅN RYMDEN(svensk tittel)av DANIEL FRY).

- Men då kommer jag inte att vara vid Experiment-fältet, sa jag. Mitt arbete här kommer att vara avslutat och jag blir tvungen att återvända till Kalifornien. Apropå det, så vet jag inte ditt namn. Har ditt folk dopnamn?

- Vi har namn, blev svaret. Fastän det sällan finns någon anledning att använda dem bland vårt eget folk. Om jag blir medlem av ditt folk så skall jag använda namnet Alan, vilket är ett vanligt namn i ditt land och nästan är det samma som mitt dopnamn, vilket är A-Lan. Vad beträffar det att du kommer att vara i Kalifornien, så kan vi lika bra kontakta dig där när vi kommer tillbaka. Som jag sa är din hjärna en bra mottagare. Om du hade haft litet mer övning i att analysera mentala bilder så skulle det i själva verket kanske ha varit möjligt för oss att visa dig detaljerna i vår egen farkost utan att du skulle behöva komma ombord.

- Jag skulle gärna vilja försöka det, sa jag. Det bästa sättet att bli bättre är att öva, och om detaljerna i din farkost är för svåra att börja med, hur skulle det då vara om jag försökte mig på detaljerna i det jag är i? Om jag sluter ögonen och koncentrerar mig, vore det då inte möjligt för dig att ge mig åtminstone en bild av genomskärningen i det här skeppet?

- Knappast, svarade Alan en smula torrt. Du gör samma fel som ditt folk alltid gör när de försöker sig på det som de kallar extrasensorisk förnimmelse. För det första är den inte alls "extrasensorisk". Den är lika mycket en del av kroppens normala förnimmelseutrustning som något av de andra sinnena, utom det att den har använts så litet av er, att den fortfarande är i utvecklingens begynnelsestadium. Några av era djur och många av era insekter har utvecklat detta sinne betydligt mer än ditt folk.

- Ni har från födseln varit vana att mottaga och analysera synintryck med ögonen öppna. Du kommer väl ihåg att när du först lärde dig använda ett mikroskop, så fick du lära dig att även om det bara finns en okularlins så är det bäst att hålla båda ögonen öppna. Slut därför inte dina ögon. Jag skall stänga av telestrålen så att det inte finns någon störande influens.

- För det andra, koncentrera dig inte. Koncentration är överförandets attityd och ett nästan oöverstigligt hinder för mottagande. För att kunna mottaga måste du komma i ett stadium av fullständig avslappning. Detta har du förmågan att göra, en förmåga som är sällsynt hos ditt folk.

- I själva verket var det tack vare denna förmåga som jag först fick kontakt med din hjärna. Det var för tre kvällar sedan. Du hade lagt dig men fann det svårt att sova därför att dagen hade varit ovanligt pressande. Du använde dig av ett mentalt knep som jag fann mycket intressant därför att det var enkelt och effektivt. Kommer du ihåg vad det var?

- Javisst, sa jag. Jag använder det ofta när jag har svårt för att somna. Jag föreställer mig helt enkelt ett rum som är fullständigt mörkt med undantag för tio lysande siffror på rummets bortre vägg. Jag koncentrerar min uppmärksamhet på dessa siffror, tills alla andra tankar utestängts från mitt medvetande. Sedan börjar jag radera ut siffrorna en efter en och koncentrerar mig på de återstående men sänker graden av koncentration för varje utradering. Jag somnar vanligtvis medan det fortfarande finns flera siffror kvar, men det har aldrig hänt att jag varit vaken längre än några sekunder efter det den sista försvunnit.

- Just det, svarade Alan. Och denna process slappnar inte bara av medvetandet utan återför också alla ovidkommande tankar till deras rätta plats i arkivet hos hjärnans undermedvetande. Under dessa omständigheter sänder och mottager undermedvetandet mycket bättre än den medvetna hjärnan någonsin gör.

- Jag borde kanske skämmas över att medge det men i ditt fall blev frestelsen för stor att motstå och jag är rädd för att jag rannsakade din hjärna som kanske ingen hjärna blivit rannsakad tidigare. Jag tror att jag med rätta kan säga att jag vet mycket mer om dig än du själv gör. Allt som jag fann i din hjärna var inte önskvärt. Naturligtvis har livet då och då varit ganska hårt mot dig, och jag fann många ärr och några sår som fortfarande bara är halvläkta. Jag fann också att dessa ödets knuffar hade givit dig en sällsynt förmåga att känna och förstå. Jag insåg då att du skulle bli den idealiska kontakten.

- Men nu har vi åter kommit bort från ämnet. Jag skulle vilja föreslå att du använder din egen metod att slappna av hjärnan. Håll ögonen på området vid teleskärmen som nu är mörk, och när din hjärna slappnat av så skall jag försöka ge dig en mental bild av det inre av farkosten du åker i.

Det var inte nödvändigt för mig att frammana ett mörkt rum för när telestrålen stängdes av, blev avdelningen där jag åkte totalt mörk. Jag hade ingen svarighet att frammana de lysande siffrorna vid teleskärmen men när jag försökte utestänga de dussintals frågor som envist hamrade i mitt medvetandes utkant, fann jag det praktiskt taget omöjligt. Till slut gav jag upp att försöka utestänga dem helt och hållet. I stället trängde jag bort dem så långt som möjligt och började radera ut siffrorna. Så stor är vanans makt att medan jag i tankarna raderade ut siffrorna, så klarnade min hjärna, och då jag kommit fram till den sista sov jag nästan.

Då den sista siffran strukits ut blev jag varse en bild på teleskärmen som jag inte lagt märke till tidigare. Den visade sig inte plötsligt. Det tycktes som om den alltid varit där men att jag såg den för första gången. På bildens vänstra del kände jag igen den avdelning som jag åkte i och förstod att bilden måste föreställa det inre av hela farkosten. Jag hörde en röst, men den här gången verkade det som om den kom från ett visst avstånd. På något sätt visste jag att det var Alans röst fastän klangen förändrats helt och hållet. Rösten jag hört hade varit distinkt och nästan skarp. Denna var mjuk och melodisk, nästan som musik.

- Du ser de delar av skeppet och den mekanism som din hjärna är i stånd att fatta. Den stora trumliknande konstruktionen strax ovanför centralskottet är differentialackumulatorn. Det är väsentligen en ackumulator som kan laddas av vilken som helst av ett antal naturliga energidifferentialer som kan finnas tillgängliga. Med ordet "laddas" menar jag enbart att en potentiell differens skapas mellan två poler i ackumulatorn. I polernas material finns fria elektroner i så stora kvantiteter att du inte skulle kunna fatta det. Kontrollmekanismen tillåter dessa elektroner att flyta genom två kraftringar som du ser i bottnen och taket på farkosten. Du känner tillräckligt mycket till elektrodynamik för att veta att en elektron i rörelse skapar ett magnetfält. 

Den oerhörda elektronfloden genom kraftringarna åstadkommer ett mycket starkt magnetfält. Eftersom flödets riktning och amplitud kan styras genom vilken av ringarna som helst och i flera förgreningar genom en "enda" ring, kan vi åstadkomma ett fält som står i opposition eller konjunktion till vilket magnetfält som helst som vi önskar färdas igenom. Detta ger oss också kontroll över farkostens ställning med hänsyn till det givna fältet.

- Alla materiekroppar i rörelse har magnetfält runtom sig av just det skälet: att all materia innehåller elektroner och alla elektroner i rörelse åstadkommer magnetfält. Din jords magnetfält är mycket svagt i förhållande till dess gravitationsfält, och det kanske är svårt för dig att förstå hur acceleration mot ett starkt fält kan åstadkommas genom opposition mot ett svagt. Kom bara ihåg vad som händer när du för samman de "lika" eller motsatta polerna på två "permanenta" magneter, hur kraftlinjerna förs utåt nästan vinkelrätt mot sitt normala läge. På samma sätt sprider sig farkostens fält utåt, tills det korsar tillräckligt många linjer från jordens fält för att åstadkomma den erforderliga repulsionen.

- Du kanske har undrat över hur länge du skulle kunna andas i den lilla passageraravdelningen innan luften blev kvav och skämd. Du ser här att det finns små hål under vardera av de båda bakre stolarna med en mekanism som låter luften cirkulera från lastrummet till passageraravdelningen. Det finns inte något sätt att utbyta luften i den här farkosten, men den stora luftvolymen i lastrummet skulle i nödfall kunna förse till och med fyra passagerare med tillräckligt syre(oksygen) för många timmar.

- Lådan som du ser ovanför differentialaccumulatorn innehåller kontrollutrustningen. Det finns inte något egentligt skäl för att gå närmare in på detta, eftersom du redan känner till många slags fjärrkontrollutrustning och styrmekanismer. Fastän vara är oändligt mycket enklare och säkrare än era, skulle det ävän här krävas flera timmars omskolning i fysik för att du skulle förstå hur de fungerade.

- Tiden börjar bli knapp. Vi har återfört dig med en hastighet som är något större än den vi for ut med, och du befinner dig nu nästan rakt ovanför utgångsstället. Eftersom ditt folk till skillnad från vårt tycks få ut en viss njutning eller "spänning" som du kallar det av att erfara stora gravitationsförändringar, kan vi - om du vill - under nerfärden åstadkomma ett tillstånd som närmar sig nollgravitation eller vad du skulle benämna ett "fritt fall". Att helt nå detta tillstånd skulle vara plågsamt för vem som helst och även farligt, men vi kan närma oss det tillräckligt mycket för att du skall få erfara viktlöshetens sensation medan du fortfarande behåller en viss stabilitet.

Då jag plötsligt insåg att färden nästan var slut, vaknade jag upp ur det tillstånd av halvdvala som jag varit i sedan jag först kom ombord på farkosten.

- Kör till, sa jag. Sätt igång. Som den dömde brottslingen sa då han besteg schavotten: - Jag ska pröva allting en gång.

Omedelbart tändes ljuset i avdelningen. Efter det totala mörker jag suttit i, var ljuset bländande. Medan jag försökte anpassa ögonen till ljuset, hoppade plötsligt magen upp i bröstet på mig. För ett ögonblick kunde jag tydligt känna hjärtat slå mot halsgropen, medan mina lungor och andra övre organ tycktes försöka tränga ut genom öronen. Jag har varit med om branta dykningar och skarpa manövrar i flygplan och har åkt i många nöjesattraktioner som beräknats åstadkomma en känsla av viktlöshet, men jag har aldrig känt någonting likt detta tidigare. Det var inte en känsla av att falla. Det kändes bara som om mina organ, efter att ha frigjorts från ett stort tryck hoppade uppåt som elastiska band när man släpper dem. Lyckligtvis varade det inte länge. Efter några sekunder kände jag mig nästan som vanligt igen.

- Jag känner mig inte så värst viktlös nu, tänkte jag och grep hastigt med händerna om sittplatsens båda sidor. Jag steg sakta, mer eller mindre graciöst, tills jag nästan nådde avdelningens tak. Mitt stigande skulle ha varit mer graciöst om jag inte som jag tydligen gjort, använt kraften något bakom min tyngdpunkt så att min kropp lutade framåt när jag steg och även roterade åt vänster. Då jag började falla tillbaka hade jag huvudet nästan neråt, och jag blev tvungen att sträcka ut händerna och fatta tag i baksidan på sittplatsen för att räta upp mig. Resultatet blev att jag blev vilande med knäna i stolen och ögonen bara några centimeter från ryggkudden.

Det var da jag sag något som jag förbisett när jag först kom in i skeppet. Det var bara ett enkelt tecken som var inpräglat i sittplatsens överdrag, men jag kände igen symbolen. Då jag gjorde detta måste det ha åstadkommit en kraftig mental chock som Alan tog för fruktan eller smärta, ty gravitationen gjordes omedelbart normal och fick mig att erfara ännu ett otäckt ögonblick då alla mina organ försökte upptaga det utrymme som normalt är avsett för mina tarmar.

- Vad är det? Alans röst röjde för första gången ett bestämt spår av oro. - Jaså, jag förstår att du lagt märke till symbolen och insett dess betydelse.

- Ja, sa jag. Alla som bedrivit något så när omfattande studier skulle känna igen symbolen med trädet och ormen. Den finns i de ursprungliga inskriptionerna och legenderna hos alla raser på jorden. Jag har alltid trott den vara en speciell jordisk symbol och det är förbryllande att se den här som kommer från rymdens djup eller vilken planet ni nu lever på.

- Det här är saker som jag hoppades kunna skjuta upp till nästa gång vi träffas, sa Alan. Det finns mycket att berätta och tiden är knapp. Våra förfäder kom ursprungligen från jorden. De hade grundat ET stort rike och byggt upp en mäktig vetenskap på det kontinent som era legender kallar för "Mu" eller "Lemurien. Samtidigt fanns det också ett stort rike ä kontinenten Atlantis.

- Men den här diskussionen måste uppskjutas til vi återvänder. Det har gått långt över tiden. Det fordras redan alltför stor kraft för att hålla vårt skep i dess nuvarande läge och vi kan inte överge lastfarkosten. Den har landat och jag skall öppna dörren.

Farväl till härnäst, Dan. Ta väl vara på dig, tills vi återvänder.

Som en sömngångare gick jag ner från farkostens golv och stapplade några steg i sanden innan jag vände mig om. Dörren hade stängts bakom mig och då jag vände mig om visade sig ett horisontellt band av orangefärgat ljus på skeppets centrala del och det sköt uppåt som om det frigjorts från en katapult. Luften som rusade in för att ersätta den som farit uppåt tvingade mig att ta ett steg framåt och kom mig nästan att förlora balansen. Jag lyckades hålla ögonen på farkosten medan ljusbandet gick genom spektrums färger, från orange till violett. Vid det laget var den flera hundra meter uppe i luften och då ljuset passerade genom det violetta bandet, försvann den helt och hållet ur synhåll.

Jag kände mig plötsligt mycket nedslagen. Det kändes som om mitt arbete och mitt liv hade förlorat all betydelse. Några timmar tidigare hade jag varit en ganska självbelåten tekniker som satte upp instrumenten för att testa en av de största raketmotorer som någonsin byggts. Fastän jag insett att min del i programmet var obetydlig, hade jag ändå känt det som om jag åtminstone befann mig i de vetenskapliga framstegens förgrund. Nu visste jag att motorn till och med innan den testats var hopplöst föråldrad. Jag var en liten och obetydlig kugge i en klumpig och bakvänd vetenskap, som rörde sig mot sin egen undergång. En lång stund stod jag i sanden och såg från de tillplattade buskarna upp mot stjärnorna.

Alan hade sagt att de skulle återvända efter några månader och att de då skulle kontakta mig igen. Menade de det verkligen eller var det bara en artig avskedsgest? Det måste finnas tusentals människor i det här landet som skulle kunna vara dem till större hjälp än jag. Jag kan bara vänta - och hoppas.

Min interplanetariska kontakt slutade inte med de händelser som beskrivits i den föregående texten utan (men) har resulterat i en fortsatt förbindelse.

Att berätta allt som hänt mellan oss skulle kräva många timmar eller - om det skrevs ner - fylla flera böcker.

Om denna bok får ett mottagande som visar att tillräckigt många personer verkligen är intresserade, så skall jag göra mitt bästa för att offentliggöra alla de informationer jag mottagit.

Jag välkomnar era kommentarer, vare sig de är vänliga eller ej.

Daniel W. Fry. Los Angeles den 22 maj 1954.

Då Daniel W. Fry år 1955 slutade sin anställning vid Aero jet General Corporation i New Mexico, var det för att kunna starta dels ett eget tekniskt och vetenskapligt forskningslaboratorium i El Monte, Kalifornien, dels ett världsomspännande freds- och vänskapsprogram.

Det ena av de två huvudsyftena med Frys laboratorium i El Monte var att där framställa apparater för uppnående av kontakt med rymden och dess intelligenser, det andra att tillverka instrument för styrning och kontroll av raketer. Under en följd av år anlitade den amerikanska regeringen ett av USAs minsta laboratorier för instrumenttillverkning till sina raketmotorer:

ett erkännande av att apparaterna varit ändamålsenliga och av särskilt hög kvalitet. Fry fick bl. a. i uppdrag att utforma åtskilliga delar av Atlasrobotens (-rakettens-)kontrollsystem.

Som Fry berättar i sitt meddelande till läsarna daterat Los Angeles den 22 maj 1954, slutade hans interplanetariska kontakt inte med de händelser som beskrivits i den föregående texten, utan har blivit en fortsatt förbindelse. Sedan dess har Fry med vissa intervaller haft fortlöpande kontakt med Alan, vilket för Fry varit av stor betydelse såväl rent personligt som för hans arbete som tekniker och raketingenjör. Alan har varit Frys tekniske och vetenskaplige rådgivare vid lösandet av många svåra uppgifter och problem, och Fry har aldrig gjort någon hemlighet av varifrån han fått idéerna till sina utmärkta instrument och apparater.

Den 28 april 1954 kontaktades Fry för tredje gången av Alan, som gav honom ett mycket viktigt Budskap att förmedla till Jordens befolkning. Innehållet i detta budskap har publicerats i "Budskapet från rymden - där Fry dessutom berättar om sina senare kontakter, bl. a. om sitt möte med Alan i närheten av sin stuga i Oregonskogarna nordväst om Merlin år 1961, samt om de vittgående konsekvenserna av hans kontakt med Alan.

Förutom "Resa med flygande tefat" och "Budskapet från rymden" har Daniel W. Fry publicerat "Steps to the Stars", som omfattar hans vetenskapliga avhandling om gravitationen i populär form. En av hans teorier är att jordens gravitationsfält inte fungerar som en dragningskraft hur långt ut i rymden som helst, utan att den når en nollpunkt, varefter den verkar som en bortstötande kraft. Denna teori bekräftades fyra år senare i juli 1958 av dr. Parry Moon, forskare vid Massachusetts Teknologiska Institut.

"Steps to the Stars" utkom några år senare i en utökad upplaga med titeln "Atoms, Galaxies and Understanding", endast två kapitel är gemensamma för böckerna som kan rekommenderas tekniker och ingenjörer. Frys senast publicerade bok finns översatt till svenska under titeln "Utvecklingens Kurva". Innehållet i denna bok vänder sig till alla intresserade av människans utveckling och av metafysiska ämnen.

Fry är dessutom utgivare och redaktör av den internationella månatliga tidskriften "Understanding". Första utgåvan utkom januari 1956.

Dette var henet fra boken "The white sands incident" utgitt på svensk som RESA MED FLYGANDE TEFAT av et forlag som dengang i -1969 - het PARTHENON i Hälsingborg.

Tilbake til toppen

samtale på norsk om DANIEL FRYS UFOKONTAKER Rune og Stein-Erik Høgberg fra sist på 90tallet her

"resa med flygande tefat" som mp3 ljudbok i 2 ljudfiler a ca 45min.+/-